avundsjuka.

Publicerat 2013-08-22 18:10:25 i Allmänt
Jag har ett minne från ett tillfälle vid hösten innan jag blev inlagd. En jättelöjlig grej som är så komiskt "stor" i det här sammanhanget. 
Som jag berättat tidigare gick jag på den här tiden i gymnasiet ett par mil bort och pendlade därför med buss varje dag. På bussen träffade jag ibland en bekant från högstadiet. Hon gick nu på en annan skola, men i samma stad. 
Denna eftermiddag, runt halv fem skulle jag gissa, åkte vi bussen hem tillsammans. Det var mörkt och kallt. Jag tror det var i oktober, november något. Jag var som vanligt trött, dämpad, stressad och olustig över min vardag. Vi pratade lite allmänt och min bekant berättade att hon när hon kom hem skulle ha en riktig myskväll med sig själv. Först skulle hon gå och köpa godis. Därefter skulle hon tappa upp ett bad, lägga ansiktsmask, måla naglarna och sådant där. Bara ta det lugnt liksom. 
Jag minns denna situation så tydligt, därför att min spontana tanke var en extrem avundsjuka. Där satt jag bredvid henne på bussen, trött som alltid efter en natt utan sömn, och visste att när jag vid femtiden kom hem väntade först mockning och skötsel av ett kallt stall, därefter ridning av två hästar i mörker och regn, därefter (beroende på vilken dag det var, det minns jag inte) antingen iväg till friidrottsträningen eller gymmet och sedan, när detta var avklarat och jag var tillbaka hemma igen väntade plugget.
Jag var avundsjuk. Jag var avundsjuk för att jag också ville ha en helkväll hemma. Inomhus, i värme. Utan stress. Jag var avundsjuk för att jag också ville gå och lägga mig tidigt. Somna avslappnad. Jag var avundsjuk på allt. Jag var avundsjuk trots att jag visste att det var jag själv som valt att ha en vardag så som min. 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det där med att jag tycker det är lite komiskt. Eller ironiskt, snarare kanske. Det är väl typ det där med min tanke om en längtan efter en lugn och normal vardag. Jag visste ju så väl redan då att jag inte trivdes med min vardag, inte ville ha det så. Jag visste ju att jag inte mådde bra. Visste. Ändå vägrade jag ändra på det. Vägrade ge efter, vägrade ge upp. Skulle vara så jävla envis hela tiden. Så duktig. Jag tror på det där med att karma is a bitch. Så hamnade jag också på ungdomspsyk tre månader senare.
Direktlänk, 2 Kommentarer



Kommentarer
Grey

Är det inte så att under just den tiden i livet så vill man väldigt mycket, gärna allt och gärna samtidigt. Speciellt svårt är det när man har många drömmar och planer som man vill förverkliga.
Nu vet jag inte alls hur du har haft det under din uppväxt och hur du tänkte innan detta så det stämmer kanske inte alls in. Men om jag ska generalisera så tror jag att många känner så.
Att du insåg att du inte mådde bra borde ju varit en varningsklocka. Tyvärr så är man väl kanske inte så väldigt förståndig då, eller så är det bara för att man saknar erfarenhet, man vet helt enkelt inte sina begränsningar.
Jag hoppas dock att du vet det idag, så att när det byggs på för mycket, tar dig tid att bara ta det lugnt. Ingenting i den här världen är viktigare än du, och hur du mår. Mår du dåligt så kan du inte vara där för andra som mår dåligt på samma sätt som om du mått bra. Om du inte har energi till att sköta jobb/skola fullt ut så blir det ju lidande mer och mer tills det inte går längre. Så kom ihåg att ta hand om dig.
Unna dig ett varmt bad ikväll och bara vila, om du kan.

Kram

Svar: Tack för dina alltid lika visa ord!Jag tror absolut att du har rätt. Det är väl just i den åldern man börjar bli vuxen, ska bli stor, ta ansvar, visa sig duktig och allt sådant. Man ska börja göra val i utbildning m.m, betygen blir viktiga, utseendehets, ja all allt. Samtidigt så är man så ung och obekant vid sig själv, iallafall jag förstod inte att min kropp hade en gräns. Det vet jag nu.
vimotdem.blogg.se

2013-08-22 @ 18:35:28
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Stina

Jag känner igen mig så mycket i din beskrivning om hur det är att vara deprimerad, just ensamheten, rädslan för vad folk ska tycka, osv. Jättebra idé att du har startat bloggen! jag kommer följa din blogg:)

Svar: Jag blir glad av att höra att du uppskattar bloggen :) Jag hoppas den kan hjälpa/stötta dig :) kram fina du, kämpa på!
vimotdem.blogg.se

2013-08-23 @ 09:12:29
URL: http://haglundstina.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0