demoner.

Här har ni mig.

 

Jag tror att jag genom att fokusera helt och fullt på min vän förtränger min egen smärta. Den jag har på insidan. Ingen ifrågasätter min smärta, min sorg och mina tårar över min vän. Jag beter mig så som man i människors ögon ska bete sig när något som detta händer.

Demonerna jag vanligtvis brottas med har tagit paus. De får inte plats, de har fått ge vika för min vän. Just nu är jag som vem som helst som drabbats av en tragedi. Nu är jag ju ledsen av en anledning. Det finns en förklaring. Något att ta på.

Jag är bara rädd att demonerna snart har vilat färdigt, och att de då kommer tillbaka med större kraft än någonsin.

Det är underligt det där, hur man kan förtränga sina egna problem när man fokuserar på annat. Varför lyckas man aldrig med det i vanliga fall när man mår dåligt? När jag mådde som sämst så försökte jag lägga all min mentala energi på böcker, filmer, spel etc för att hålla huvudet sysselsatt. Det funkade aldrig speciellt länge. Kanske behövs det något mycket mer mentalt påfrestande för att man ska lyckas. Som i ditt fall med din vän. Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara :/
Dock finns jag här om du känner att du behöver någon att prata med.

Ha det bra
Kram

Måste bara säga: ASGRYMT HÅÅÅÅR!!!! Eller ja, man kan väl säga att jag är avis, har alltid velat ha sånt hår!!!!!
Annars tycker jag att du ska fortsätta kämpa för allt i världen för din vän, det enda som håller oss uppe är hopp och jag är säker på att nästan alla (om inte alla) som läser din blogg hoppas på att det kommer gå bra, det är som en bok man bara vill läsa och läsa och även om vi inte känner dig hoppas vi med dig och vill ha ett lyckligt slut på detta, precis som i en bok! DET är ganska otroligt, en helt okänd människa för oss kan vi ändå på nått sätt få en relation till, även om det bara är vi som har relationen med dig! <3