dipp.

Publicerat 2013-08-02 22:16:53 i Allmänt
Dippat rätt kraftigt senaste dagarna, som ni nog märkt, men det har blivit rätt mycket på senaste tiden. Jag sover ingenting, min vän är inlagd igen, sommaren närmar sig sitt slut, mina omtentor om ett par veckor närmar sig osv. Förstår inte hur jag ska orka samla kraft till att plugga till dem, har dem i bakhuvudet hela tiden som en tung huvudvärk. Har mer och mer lekt med tanken på att plocka ut en kandidat efter det här året istället för att läsa det sista masteråret också, men vi får se hur det känns då. Har jag omtentor efter mig även efter nästa läsår känns det kämpigt att läsa en master samtidigt. Dessutom lockar tanken på att läsa min master någon annanstans, gärna utomlands, mer och mer.
Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
Anonym

Skönt att du har föräldrar som finns där för dig! Skolan går alltid att ta tag i senare i livet om du inte orkar nu. Viktigast är alltid hälsan! Kram

Svar: Ja verkligen, jag är så otroligt tacksam som har dem! Tack för fina ord :)
Kram kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-03 @ 13:53:29


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0