försvinna.

Publicerat 2013-08-28 00:53:15 i Allmänt
Det finns dagar då jag frågar mig själv om det aldrig kommer ta slut. De dagar jag svarar nej, är dagar där jag än idag kan känna en längtan efter att få försvinna. Ta den lätta vägen ut ur smärtan, bli kvitt lidandet.
Jag skulle inte kunna. Kan inte igen svika dem jag skadade så mycket en gång. Aldrig igen.
Direktlänk, 3 Kommentarer



Kommentarer
Rosanna

Jag älskar tanken med den hör bloggen, att stötta och hjälpa andra och att ta bort tabun kring psykiska sjukdommar och så. Du verkar vara en väldigt stark person<3

2013-08-28 @ 21:41:53
URL: http://rosyy.blogg.se
Matilda

Försvinn inte fina du <3 En dag är din sorg och smärta utbytt mot lycka och glädje. Det vet jag! Kramar

Svar: Tack fina fina du. Jag kommer aldrig att försvinna, det har jag lovat mig själv och andra. Jag har så mycket fint i livet. Tusen kramar <3
vimotdem.blogg.se

2013-08-28 @ 21:44:21
Grey

Det är svårt att läsa sånt här. Jag har själv befunnit mig där så oerhört många gånger. Tanken på att bara få försvinna, slippa bördan av att leva och plågas, men som du skriver, där finns dom omkring en som ställt upp och hjälpt. Dom vill man inte svika, inte igen.

2013-08-29 @ 13:04:52
URL: http://thegreyzone.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0