kryper.
Nu har jag inte hört något på flera dagar. Oron gnager i magen. Vill inte höra med hennes mamma hur det går. Vill inte jaga dem. Dessutom svarade hon inte på mitt senaste sms, så antagligen vill de vara ifred. Det måste jag respektera.
Rastlösheten kryper i mig. Den kryper så mycket att jag kan känna krypet rent fysiskt. Det kliar. Men hur mycket jag än kliar tillbaka kommer det inte försvinna. För det som kliar sitter på insidan. På något man inte kan ta på. På något som egentligen inte finns.
Kommentarer
Trackback