Medicinering.

Jag har fått lite frågor angående min medicinering, så jag tänkte att jag kan köra ett inlägg om det.
 
Jag medicinerar med tre olika antidepp, Fluoxetin (40 mg), Lamotrigin (400 mg) och Valdoxan (50 mg).
Som den hopplösa människa jag är så är jag uppe i maxdos i allihop, vilket innebär att nästa gång jag dippar såpass mycket att vi behöver göra dosändringar måste jag byta sorter, något jag inte alls är särskilt sugen på. Tanken på att börja mixtra och testa nya mediciner är jag inte alls särskilt sugen på.
 
Fluoxetin var den antidepressiva medicinen jag först kom i kontakt med, och det var min mamma som satte in mig på den. Jag började med Fluoxetin någon månad innan jag hamnade på BUP, när mina föräldrar insåg att situationen blivit såpass allvarlig att medicinering behövdes. Mamma samrådde med kollegor och kom fram till att Fluoxetin var det lämpligaste för en 16-årig tjej. 
En bieffekt på många antidepp är (som säkert många av er vet) att man, när man precis börjat ta dem, känner sig ännu sämre än vid utgångsläget, innan det efter ett par veckor vänder till det bättre. Detta slog till med full kraft för mig när jag började med Fluoxetin och det var under denna period jag gav upp livet, men misslyckades, och hamnade på BUP. Detta har skrämt mig ganska rejält och när jag i våras höjde min dos från 20 till 40 mg var jag nervös för att igen känna mig sämre. Tack och lov märkte jag inte av något särskilt efter höjningen, så för mig verkar det enbart varit vid insättningen jag reagerade så negativt. 
Hösten 2010 började jag med Valdoxan, ett relativt nytt och ovanligt antidepressivt preparat i Sverige. Detta påbörjade jag mycket för sömnens skull faktiskt, som jag berättat är melatoninbalansen i min hjärna lite ur gängorna, och tydligen ska Valdoxan kunna rätta till detta. Jag kan inte påstå att jag märkte några särskilda biverkningar när jag satte in Valdoxan, så den verkar relativt ofarlig på så sätt. Jag började med 25 mg och höjde under 2011 till 50.
Våren 2012 började jag med Lamotrigin, efter att jag fått min första riktiga dipp sedan allting började 2008. Hudutslag är en vanlig biverkan av detta och därför fick denna sättas in väldigt lugnt och långsamt, för att se så detta inte drabbade mig. Om jag minns rätt började jag med 25 mg och höjde sedan successivt. Jag låg under ett år på 300 mg och det var i våras (samtidigt som Fluoxetinhöjningen) som jag gick upp i 400.
 
Jag har, tyvärr, ganska mycket problem med biverkningar av mina mediciner. Jag har väldigt svårt för att sortera ut vilken biverkan som hör ihop med vilken medicin, för jag har liksom inte märkt några uppenbara symptom i samband med insättningar, utan det har kommit efter hand. 
Jag känner mig generellt väldigt avtrubbad, likgiltig, till det mesta. Inte ledsen, men inte heller glad. Ibland känner jag ingenting, ungefär som om jag helt saknar känslor. Detta kan skrämma mig, men jag försöker resonera med mig själv och påminna mig om att det beror på medicinerna och inte mig. 
Jag är ofta yr. Huvudet känns luddigt och det är som om kroppen och hjärnan inte synkar liksom. Jag kan bli illamående. Och trött. Väldigt, väldigt trött. 
Restless legs plågas jag av i perioder, krypningar i benen som driver mig till vansinne. 
Och så har vi drömmarna. De starka, intensiva drömmarna. Jag drömmer väldigt mycket. Jag kan vakna på morgonen och vara rent utmattat, just för att jag drömt så färgstarkt och intensivt. Det behöver inte alls vara mardrömmar, bara väldigt, väldigt starka drömmar, liksom. Jag kan minnas flera drömmar från en och samma natt. Ibland ett tiotal. Detta låter kanske inte särskilt jobbigt, men det är det. Tyvärr. 
 
Mina biverkningar kan plåga mig mycket i perioder. Ibland känns det nästan som om det inte är värt det, som om jag hellre mått skit mentalt än haft dessa fysiska men dag ut och dag in. Särskilt eftersom medicinerna inte ens får mig att må helt bra. Särkert mycket bättre, men inte bra. Tyvärr är det nog så för de flesta som medicinerar med antidepp, att de trots sina mediciner inte når upp till en nivå där de anser sig må bra. Bättre, men inte bra. 
Men jag skulle, trots allt detta, aldrig våga sluta. Mina läkare har sagt att jag ska fortsätta livet ut, och jag skulle aldrig våga göra annat än lyda.
Jag funderar ofta på hur jag skulle må utan mina mediciner. Kanske skulle skillnaden inte vara så stor, jag mår ju trots allt dåligt i perioder, även med mina mediciner. Kanske skulle jag klara mig utan. Kanske skulle livet fungera ändå. Kanske skulle jag slippa alla mina biverkningar. Kanske skulle jag slippa smussla med tablettkartor varje gång jag sover hos någon.
Jag kommer aldrig våga ta reda på det. Jag är inte beredd att betala priset det skulle kosta.
 


Kommentarer
Grey

Yrseln, tröttheten, luddigheten och kropp och hjärna i osynk. Allt det där känner jag igen från tidigare mediciner. Nu slåss jag bara mot trötthet och en ganska stark avsaknad av känslor. Dock slipper jag känslan av att ha huvudet fullt av bomull.

"Kanske skulle jag klara mig utan. Kanske skulle livet fungera ändå. Kanske skulle jag slippa alla mina biverkningar."
Precis den tanken har jag nästan varje gång jag måste ta mina tabletter, så varje gång skjuter jag på det några timmar extra. Det slutar dock med att jag tar dom varje gång. Det sorgliga är att jag har inte alls lika mycket mediciner som du, jag är inte ens på full dos av den jag tar, och ändå så vet jag vilket helvete jag hade haft utan dom. Jag kan inte ens föreställa mig hur illa du måste ha mått innan detta och ändå gör fortfarande ibland eftersom du orkar stå ut med så mycket av bieffekterna och ändå tar du dig upp på morgnarna. Styrkan som måste finnas inom dig är otrolig, även om du kanske inte känner så.
Något av det värsta som finns är att se människor som inte förtjänar det, lida. Jag sitter här och önskar att där fanns något jag kunde göra för att hjälpa ditt mående.

Kramar kanske inte botar, men dom hjälper så jag skickar en hel hög. Ta hand om dig och jag hoppas du får må lite bättre snart.

Svar: Tack för alla kramar och fina ord :)Jag tror inte riktigt man kan mäta sitt mående i mediciner. Jag tror inte jag automatiskt måste må sämre än dig bara för att jag tar fler och större doser, kanske är din kropp bara mer mottaglig och inte behöver fullt så mycket? :) för din skull är jag såklart jätteglad att du klarar dig på bara en sort :) kämpa på och nedvärdera aldrig dig själv, tusen kramar
vimotdem.blogg.se

2013-08-25 @ 00:45:55
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Camilla

Hej!
Ramlade precis in på din blogg och kände för att säga hej och skicka dig en kram! Undrar också en sak, går du i någon slags terapi? I kombination med medicineringen?

Svar: Jag går i KBT, kognitiv beteendeterapi :) gjort det i 6 år snart, kram kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-25 @ 09:05:34
Anonym

Sluta göra reklam för din blogg hela tiden och överallt.

Svar: Fast om jag inte gjorde reklam skulle ju ingen hitta hit? Och då skulle hela min önskan om att kunna hjälpa andra fallera, eller hur?
vimotdem.blogg.se

2013-08-25 @ 10:36:02
Annie

Hej, läs gärna mitt inlägg om min epilepsi och panikångest. Jag skulle bli så tacksam om/att fler människor blir medvetna om detta. Det är en folksjukdom. Skulle vara oerhört snällt om du läste det. Kommentera gärna om dina egna erfarenheter kring det. Kram /Annie

http://missboner.blogspot.se/2013/08/det-ar-en-folksjukdom.html

Svar: Jag ska läsa. Min mosters man har epilepsi och det är ingen som ser det men det plågar honom hela tiden, kram på dig
vimotdem.blogg.se

2013-08-25 @ 11:35:15
URL: http://missboner.blogspot%2Cse
LIL' BABUSTYLE - Drömmen om att jobba som fotograf utomlands

Vet hur det är att leva med någonting kroniskt. Inte kronisk depression, men jag lever med Kronisk Daglig Huvudvärk som också gör min deprimerad. Har dock varit lite bättre på senare tiden. Men jag äter nån medicin jag inte minns vad den heter och Saroten. Men jag kanske är tvungen att byta igen eftersom det inte verkar hjälpa...

Svar: Usch det låter verkligen inte kul :/ daglig huvudvärk måste vara fruktansvärt. Kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-25 @ 12:49:12
URL: http://babustylee.webblogg.se
Sara

Sluta inte göra reklam för din blogg! Jag är jätteglad att jag hittade den. Hjälper mej mycket att veta att det finns fler som jag! Tack för att du delar med dej!
Kram

Svar: Tack för dina fina ord, glad att jag kan hjälpa :) kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-25 @ 19:30:13


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0