När jag har bra perioder, när jag mår helt okej, börjar jag alltid fundera över om jag har överdrivit det hela. Mådde jag verkligen så där dåligt? Näää. Detta resulterar alltid i att när jag sitter hos min läkare förmildrar jag sanningen, säger att det är bättre än det är, dels för att jag hatar att sitta och berätta om hur synd det är om mig själv (jag vet att detta är det största fel man kan göra, läkare/psykologer/terapeuter VILL och MÅSTE få höra precis hur jävla helvetets illa det varit) för jag har någon förvrängd tanke om att de ska sitta och tänka att jag överdriver, att jag målar upp mig själv som ett större offer än vad jag är, att de ska tycka att jag är en liten snorunge som söker uppmärksamhet och medlidande.  Jag kan tänka mig att ni känner igen er i detta? Den andra anledningen är att jag helt enkelt inte minns. Hjärnan har väldigt lätt för att glömma, vilket leder till att så fort saker och ting börjar bli lite bättre glömmer jag hur helvetes jävla dåligt jag mått. Om och om igen, efter snart 6 års diagnos kan man ju tycka att jag vid det här laget borde ha lärt mig det, för snart har jag ju trillat dit igen. Men inte.  Kanske är det för att man så gärna vill att det ska bli bra, så man intalar sig att det blir så?