godnatt.

Ligger i sängen nu. Täcke och kuddar på plats igen, torra. Ber om att inte svettas fullt så mycket inatt. Vet att det är förgäves. Tabletterna som ska ta mig till mitt gungande fluff ligger bredvid sängen.  Och ett glas vatten. Jag vet många som sväljer tabletter utan vatten. Jag kan inte göra det. Allt fastnar i halsen och smakar äckligt. Däremot är jag en riktig jävel på att svälja många samtidigt. Kan ni svälja tabletter utan att dricka vatten? Eller fastnar det i era halsar med?
 
Ångest över att jag inte sprang. Varför kunde du inte bara springa?
Imorgon ska jag göra det. Jag ska göra det dubbelt så långt.


Kommentarer
Louise

Jag kan inte svälja tabletter längre efter en överdos jag tog för ungefär ett och ett halvt år sedan, det suger en del faktiskt..

Svar: Usch så hemskt att höra! Jag hoppas det är bättre med dig idag? Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-09 @ 21:42:23
URL: http://louiseulander.bloggplatsen.se
p

hej jag kan presentera dig som en bloggare på psykiatrin.blogg.se om du e inresserad... kolla in sidan ..

Svar: Hemskt gärna! Var inne och kikade lite snabbt på sidan, ska absolut fortsätta läsa imorgon: ska sova nu nämligen, kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-09 @ 23:09:04
URL: http://psykiatrin.blogg.se
Louise

Bättre är det väl, men det känns som jag håller på att falla igen. Har tex brutit mitt några hundra dagars självskadebeteende, men det är väl bara att fortsätta kämpa antar jag?

Svar: Varje litet steg är guld värt, fortsätt kämpa och ge aldrig upp. Du är stark, kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-10 @ 16:49:55
URL: http://louiseulander.bloggplatsen.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0