känslor.

Ligger på hotellrummet. Kan inte bestämma mig för hur jag känner mig. Idag har jag nog lyckats känna alla känslor som går att känna. Har en gnagande oro inom mig, nästan hemlängtan. Jag är alltid sån första dagarna jag är iväg nånstans, iväg från tryggheten. Haft telefon- och sms-kontakt med mamma och pappa flera gånger. Det har vi alltid. Vi vill ha det så. 
Kom nyss tillbaka från spa:t. Har legat i 40 gradigt vatten, det var skönt för min spända, stressade kropp. 
5 timmar med yoga idag plus ett löppass, det känns skönt i kroppen. Känns alltid skönt att få vara fysiskt aktiv.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0