Lite pepp till er som har en mindre bra dag idag.

20130529-071331.jpg

tumblr_lyvlo9WDqt1r1evpgo1_500.jpg

tumblr_maf51zIr8r1rrn0s5o1_500.jpg

url.jpg

 

Alla är vackra, lika värda, fina, värdefulla. Ha en bra dag, kram på er <3



Kommentarer
Linda

Du är inte ensam om ditt mående. Jag är 31 år fyllda och har det som Dig. styrkekramar

Svar: Det värmer att höra, kram på dig!
vimotdem.blogg.se

2013-07-04 @ 15:36:30
Intothewild

Hej. Jag såg kommentaren som du skrev på Blondinbellas blogg. Blev väldigt berörd av det du skrev, dels eftersom jag själv mår väldigt väldigt dåligt. Jag har tre nära vänner och en pojkvän som vet att jag mår dåligt, men ändå känner jag mig så brutalt jävla ensam. Har mått dåligt i snart fem år, är 23 år gammal. Jag kan jobba och sköta mitt liv så pass bra att ''folk'' inte vet om hur jag mår. Ändå kan jag må illa ibland när jag tex ska gå och handla eller göra något ärende på stan. Det är jag tacksam för absolut, men jag vet inte hur länge till jag kommer klara det här. Har gått till psykolog från och till i fyra år nu. Har inte ''fått'' någon diagnos mer än att min senaste psykolog sa att jag har ett ganska kraftigt ångestsyndrom. Han var även lite inne på Borderline och Bipolär.
Har du bra stöd från vänner?
Känner du dig lika ensam som mig i den här världen?
Kram

Svar: Din beskrivning låter nästan som mig! Förutom bipolär och border. Trots att man har tusen underbara människor runt sig känner man sig ensammast i hela världen. Jag har fantastiskt stöd av vänner, familj och terapeut, men det räcker inte:/ kram på dig!
vimotdem.blogg.se

2013-07-04 @ 16:41:54


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0