mycket.

Nu har vi precis satt oss i bilen och ska åka hem. Dagen har varit bra, men sista timmarna blev så som de alltid blir för mig när det varit en lång och händelserik dag.
Jag har väldiga problem med trängsel, jag tycker det är jätteobehagligt, så på ställen med så mycket folk som i Falsterbo kan ni tänka er hur det blir.
På mässan var det otroligt trångt, folk knuffades och trängdes och man blev påsprungen både fram- och bakifrån. Pulsen steg, blodet rusade runt i kroppen. Ville bort. Blev irriterad, sur. Störde mig på allt min stackars mamma sa och gjorde, fick bita mig i tungan för att inte vara alltför dum. Stressad. Arg. Varför blir jag så arg?
Drack cider till middagen vi åt inne på området. Jag vet att det är fel, jag kan inte lösa problem med alkohol. Mamma sa ingenting.
Social fobi är inget som någonsin nämnts eller diskuterats när det gäller mig, men jag hat börjat grubbla på om min svårighet i folkmassor är något ditåt?


Kommentarer
E

Nej, nu har jag läst så mycket och förstått så mycket att jag vill hjälpa. Jag är inget proffs överhuvudtaget men har haft exakt de
tankar du själv har. Maila gärna så kan vi diskutera, bara om du vill såklart!

Svar: Tack så jättemycket för din omtänksamhet! Kommer spara din mejladress :)Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-15 @ 14:26:17


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0