Psykisk ohälsa och missbruk går tyvärr ofta hand i hand, det är inget vi kan blunda för.
Jag kan skrämma mig själv på den punkten ibland. Jag har hela livet haft sömnsvårigheter och därför är insomnings - och sömntabletter är en del av min vardag.
Som många av er säkert vet är många av de sömntabletter som finns beroendeframkallande. Imovane, min "favorit", är narkotikaklassad. Likaså är min favorit bland lugnande medel, Sobril. Dessa ska enligt direktiv användas tillfälligt i begränsade perioder just för att man inte ska riskera att fastna i ett beroende.
Nonsens, har jag så många gånger tänkt. Det är inte nonsens. Att börja med Imovane var underbart, helt plötsligt somnade jag på kvällen och sov mig igenom natten utan att vakna varannan timme. Att börja med Sobril var underbart, min spända ångestladdade kropp blev mjuk i musklerna och hjärtat slutade slå i 180. I början, när min kropp var "oförstörd" krävdes inte särskilt stora doser. De tabletter jag hade var av lägsta styrka och det räckte med en. Men precis som med allt annat vänjer sig kroppen successivt och jag märkte hur medicinerna gav mindre och mindre effekt. Lösningen var enkel, jag höjde bara doserna litegrann. Och lite mer. Och lite mer. Och lite mer. För att jag ska somna idag krävs de flesta kvällar en dos motsvarande tre gånger så stor som när jag för 6 år sen började använda dem. Hade min läkare, eller mina föräldrar, vetat detta hade det tagit hus i helvete. De vet inte i vilken utsträckning jag använder dem. Just nu vet mina föräldrar inte ens att jag tar dem, de tror att jag har slutat. Det har redan varit tillräckligt mycket skrik och bråk kring mina mediciner. Främst Imovane, men även Sobril i viss mån, ger mig en känsla motsvarande alkoholpåverkan, men ännu bättre. Jag märkte hur jag började längta till kvällarna, när jag skulle få ta mina Imovane och försvinna in i mitt gungande fluff. Omdömet blir tusen gånger sämre av Imovane än av alkohol. Jag har gjort så mycket idiotiskt när jag varit påverkad. Dagen efter minns jag det sällan - och när jag minns det har jag ångest som utav helvete. Jag vet inte hur många uppsatslånga sms jag skickat till mitt ex och sagt precis vad jag tyckt och tänkt om honom, för att nämna ett exempel. Jag insåg ju själv att det inte var riktigt okej att gå och längta efter sina sömntabletter för att man ville uppnå dess effekt. Sömntabletter är till för att hjälpa kroppen att somna - inte för att man ska njuta av en gungande, fluffig känsla. Mina föräldrar var arga, de sa det jag själv egentligen visste - att det är så här de flesta missbruk börjar.
I perioder har min läkare vägrat skriva ut Imovane och Sobril till mig, det är ju som sagt beroendeframkallande och ska bara användas tillfälligt. Dessa perioder har varit fruktansvärda. Sömnlösa nätter och en ångeststressad kropp. Min lösning på problemet var att ta ett par glas vin innan jag skulle gå och lägga mig. Effekten var inte den samma som den jag fick av Imovane, men den dög.
Jag är 110 procent medveten om vilka risker jag utsätter mig själv för, men ibland kan jag inte låta bli. Ligger du sömnlös natt efter natt är du till sist beredd att göra vad som helst, bara du får sova. I desperata stunder när jag varit utan Imovane har tanken på att importera utifrån slagit mig, men detta vågar jag med ganska stor säkerhet säga att det bara kommer stanna som en tanke. Så illa tror jag aldrig det kommer att bli.
Just nu har jag både Imovane och Sobril tillgängligt, som jag verkligen kämpar med att använda i minsta möjliga mån. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett allvaret i det hela. Jag går fortfarande och längtar efter att få sova, för att få uppleva mitt gungande fluff, och visst händer det att jag tar ett par glas vin, men inte alls i samma omfattning.
Jag vet själv att min situation inte är hållbar i längden. Ingen kan använda sig av den typen av sömntabletter hela livet. Både en och två gånger har jag suttit med telefonen i handen och försökt låta bli att ringa min läkare för att säga att mina tabletter är slut, just eftersom att jag vet att det kommer att komma en dag där jag måste sluta. Än har inte dagen kommit när jag lyckats låta bli att ringa, men jag lyckas i perioder åtminstone självmant skära ner på doserna.
Som ni läst de senaste dagarna har jag skrivit om att det bara har behövts en för att somna, förvisso av högsta styrka, men ändå. Det gör mig glad, det ger mig förhoppningar om att det kanske kommer att komma en dag där jag faktiskt lyckas somna helt opåverkad.
