skäms.

När jag har bra dagar, som idag till exempel, skäms jag nästan.
Idag är det varmt och soligt, jag ligger i trädgården och solar samtidigt som jag äter vattenmelon och läser en bra bok. Igår somnade jag med bara en sobril och en imovane, behövde inte gå upp och ta fler. Drömde helt normala, lugna drömmar och svettades ingenting alls. Lakanen var ihoptrasslade och hade lossnat från madrassen, vilket var det enda tecknet på att jag ändå sovit oroligt trots allt. Jag ligger aldrig still när jag sover. De personer som sovit tillsammans med mig förklarar det som att jag kastar mig runt, fram och tillbaka och hit och dit. Inte vänder på mig så där lugnt som många gör. Det är som om du verkligen samlar kraft och sedan i full fart snurrar runt, som om du vill skydda dig mot något genom att vända dig bort, var det en vän som sa.
Jag har en bra dag. Jag har kunnat njuta av att det är varmt och soligt, av att jag ligger i trädgården och solar samtidigt som jag äter vattenmelon och läser en bra bok. Rastlösen kommer inte krypande med en gång jag lagt mig ner i solstolen, utan jag kan ligga ner i nästan en halvtimme och läsa i boken innan jag måste resa mig och gå ett varv runt huset för att få det krypande att sluta. Att kunna ligga ner i en halvtimme utan att behöva resa på mig, det är en lång tid. Att kunna hålla fokus på en bok i en halvtimme utan att tankarna vandrar iväg, det är en lång tid. Det är bra.
Jag skäms nästan. Jag är deprimerad. Jag har ångest. Jag sitter här och skriver i min blogg som jag startat för att jag mår dåligt, för att andra mår dåligt. Har jag då rätt att ha en bra dag? En dag när jag njuter av solen och min bok som är bra. Någonstans är någonting fel, för jag kan ju inte må bra. Jag är ju deprimerad och har ångest. 
 
Varför är det så? Varför kan man inte tillåta sig att njuta av att ha en bra dag? Det allting kretsar kring när man är sjuk är att det ska bli bättre, att man ska må bättre, så varför tillåter man sig inte att göra det när man faktiskt har chansen? 
Är det likadant för er?


Kommentarer
Alexandra

Känns typ alltid så för mig. Bor på behandlingshem pga exakt samma orsak som du, ångest och depression. Och man tillåter inte riktigt sig själv att må bra, då man har en etikett på sig som talar om att man ska må dåligt. Men det går framåt, det tar bara tid..

Svar: Precis! Det är exakt så jag känner. Det står i ens journal att man har depression och ångest och då känns det som om man måste leva upp till det, hur konstigt det än låter. Många kramar
vimotdem.blogg.se

2013-07-07 @ 14:04:34
URL: http://idealalexandra.blogspot.se/
Tess

Jag hade så när jag mådde dåligt och inte orkade gå utanför dörren, inte gå i skolan, inte prata med någon alls egentligen, förutom mina små syskon! dom var bara 1 och 3år då, med dom kunde jag slappna av, skratta och känna mig lycklig, samtidigt som jag var väldigt deprimerad och hade jätte hög ångest!
också när jag träffade någon ny kille, jag gjorde det mest för att få känna mig normal för ett par timmar, få bekräftelse och kanske var det han som skulle rädda mig? (men så var det ju aldrig)

det kändes väldigt konstigt, och jag fick väldigt ofta dåligt samvete och mådde ännu sämre för att jag skrattade när jag mådde så dåligt, hur kan man ens det?
ett par år senare så insåg jag att även djupt deprimerade har ögonblick som dom är glada, att allt inte hela tiden är svart (även om det mesta är det) och det är inte fel! va fan det är dom där små, väldigt få ögonblicken som faktiskt gör skillnad mellan att leva och dö, om inte jag hade haft mina syskon eller iaf hade försökt söka bekräftelse så hade jag lika gärna kunnat dö
dom där små ögonblicken visar ju faktiskt att man kan må bra, även om det är en väldigt jobbig, svår och lång väg dit

värsta är när folk som inte förstår då påstår att man fejkar depression, att man inte alls är det för att man inte ligger i sängen och gråter varje sekund av dygnet.. dom förstår inte nyanser och individers skillnader och framför allt, människors inre
även deprimerade kan ha en bra dag! precis som en "frisk" kan ha en deppig dag.

Svar: Så sant så sant så sant! Dina sista meningar ska jag verkligen bära med mig, du får precis fram det jag tänker när det gäller bra och dåliga dagar! Sätter ord på tankar jag själv inte lyckas beskriva. Tack, kram kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-07 @ 17:12:58
URL: http://tessjonsson.blogg.se
Sandra

Jag kommer ihåg från när jag själv led av depression från mitten av tonåren och fram tills att jag var ungefär 20-21 år. Jag kommer ihåg att det var precis som du skriver, att de dagar då jag mådde lite bättre, kanske nästan bra, så tillät jag inte mig själv att göra det fullt ut. Det kändes fel att vara glad. Jag tror att anledningen till varför jag inte tillät mig själv att må bra var dels för att jag inte ville att folk skulle tro att jag egentligen mådde bra, att jag egentligen inte mådde så dåligt som jag sa att jg gjorde. Att de inte skulle ta att jag mådde dåligt på allvar. Och dels också för att jag själv hade skapat en identitet där jag var en person som mådde dåligt och var deprimerad. Jag viste inte vem jag var utan min depression och därför ville jag inte riktigt lämna den. Jag hade ju blivit en deprimerad människa och om jag skulle sluta vara deprimerad så behövde jag ju skapa en ny identitet, utvecklas, omformas och bli en ny jag. Det var såklart både läskigt och svårt.

Men en dag blev bara jag så ofantligt galet jäkla trött på att må dåligt att den ända vägen jag kunde se var att bli av med depressionen så att jag kunde börja leva. För jag ville ju trots allt leva, men jag ville ju inte leva på det sätt som jag gjord då. Och jag viste ju någonstans att jag inte behövde må sådär dåligt. Att mina känslor inte var logiska eller rationella. Så jag bestämde mig för att det var dags att börja må bra och det fick vara hur svårt det ville, men det skulle gå. Jag tog full fokus rakt fram och bestämde mig för att skita i vad omvärlden tyckte och tänkte och att skita i att det var läskigt och jobbigt och skulle ta tid, eftersom jag viste att det kommer vara värt det när jag kommer fram.

Våga skita i vad andra människor ska tänka, tycka och tro. Skit i den stämpel som kanske finns på dig eller vad som står i din journal eller som du har satt på dig själv. Våga utvecklas, och våga utvecklas bort från depressionen!
Det viktigaste är alltid du själv och hur du mår och vad andra tycker spelar ingen roll.

Svar: Det du skriver är så klokt och så sant, det är precis så jag också känner. Det värmer i hjärtat på mig att höra att du lyckades bryta ditt tankemönster. Du har gjort precis rätt, så som man ska göra. Jag hoppas att jag också når dit en dag. Kram på dig!
vimotdem.blogg.se

2013-07-07 @ 21:18:49
URL: http://indorablogg.blogspot.se/
Julia Jensen

"
Jag skäms nästan. Jag är deprimerad. Jag har ångest. Jag sitter här och skriver i min blogg som jag startat för att jag mår dåligt, för att andra mår dåligt. Har jag då rätt att ha en bra dag? En dag när jag njuter av solen och min bok som är bra. Någonstans är någonting fel, för jag kan ju inte må bra. Jag är ju deprimerad och har ångest. "

Du märker inte hur mycket din blogg stjälper istället för hjälper ditt mående? Slutar du skriva och uppmärksamma allt det negativa så mycket och aktivt försöker ändra dina tankebanor går det att må bra. En diagnos är snarare en riktlinje vad gäller behandling, inget som är skrivet i sten. Depressioner är dessutom något man kan påverka på egen hand.

Svar: Jag vet inte hur jag ska förklara utan att uppfattas som otrevlig och en besserwisser, mem jag har gått i KBT i 6 år, så om det är något jag jobbar med att ändra så är det mina tankebanor. Bloggen är ett forum där jag skriver från hjärtat, hur jag mår. Depressioner går i viss mån att påverka på egen hand, men långt ifrån helt. Det är förskjutningar i signalsubstansen i min hjärna som är grunden till min depression och det går att påverka lika lite på egen hand som astma eller cancer. Tyvärr!
vimotdem.blogg.se

2013-07-07 @ 21:29:44
URL: http://juliajensen.se
Julia Jensen

Jag har själv också haft det tufft, blivit utsatt för sexuella övergrepp i 9 år av mitt liv, haft grav anorexia i över 5 år, varit deprimerad osv, men hela det här "jag mår dåligt, tyck synd om mig" blev bara värre när jag bloggade om det och jag kunde aldrig släppa det.

Sedan februari har jag gått upp 14 kg, men lik förbannat väl kunde jag inte lämna resten bakom mig. Bloggen tillät mig att må dåligt och allt fokus var alltid bara på det negativa. Man lekte martyr för att man mått så dåligt och varit med om så mycket, folk tyckte synd om en och man levde på att vara "den sorgsna", "den det är synd om", "hon som varit med om så mycket".
Men vet du vem som förlorade på detta? Ingen annan än jag. Så för att en gång för alla ge mig själv en ärlig chans till att må bra stängde jag ner min förra blogg och skapade en ny för några veckor sedan.

Man påverkas mer än vad man kan tro av både andra och sig själv. Jag kan slå vad om att du känner en viss gemenskap så fort någon skriver "åh vad jag känner igen mig" och det får dig att hållas kvar ytterligare. "För andra kan väl inte må dåligt om inte du gör det?"

Du får det dessutom att låta som att du är dömd till att må dåligt och på så sätt slipper du ta ansvar för ditt mående, men så är inte fallet. Men än en gång, det är bara du och åter du som förlorare på att fortsätta gräva ner dig i din blogg så som du gör. Livet finns där ute, även för dig. Men vill du hellre stanna inne och känner "gemenskap" med resten av den deprimerade världen så är det upp till dig.

2013-07-08 @ 01:00:47
URL: http://juliajensen.se
Anna

Jag hoppas att du kan låtsas att du aldrig läste Julias kommentar eller att du läste den i en stund dör du var stark. Eller att du läste den och inte tog åt dig för sån skit ska man inte behöva ta när man modigt skriver om sina innersta, mörka och ljusa tankar.

Jag närmar mig 30 och har kämpat upp och ner med ångest o depressioner i 15 år och jag tycker att det är så jädra bra att du vågar skriva om det som känns. Både för andra som kan känna att de inte är ensamma om smärtan men även för dig själv. Att kunna gå tillbaka i "arkivet" och se att man kanske gjort små framsteg men också för att, just som du ofta skriver ha en ÄRLIG bild. Det mörka OCH det ljusa. Skäms aldrig för de fina stunderna. Se det som kroppens tid att hämta kraft för att orka med de långa, vakna nätterna.

Väldigt glad att jag hittade din blogg. Fortsätt vara ärlig!

Lite rörigt inlägg kanske men JAG blev så upprörd över Julias kommentar (som kanske var välmenande men landade fel fel fel)

Svar: Tack för fina och värmande ord! Du har uppfattat min blogg precis så som tanken med den är, så som jag vill att folk ska ta sig till den. Jättesvårt att säga om julia menar väl eller bara vill tillrättavisa mig med sin kommentar, men hon har oavsett helt missförstått mitt budskap och min tanke med bloggen. Kram på dig och jag hoppas att du också tar tillvara på de fina stunderna som dyker upp då och då!
vimotdem.blogg.se

2013-07-08 @ 10:03:57
Linnea

Hejsan!!! Jättemysig blogg du har. Fin design och rolig att läsa.

Vi har veckan blogg. Den avslutad imorgon så anmäl dig fort. Kram

2013-07-09 @ 15:09:31
URL: http://teamfour.horseworld.se
Tess

Julia Jensen - Snälla ta din brist på insikt och empati och gå någon annanstans, för ingen orkar lyssna på ditt patetiska "tal" om hur svårt du minsann haft det men att du gjorde si och så och nu måste alla göra som du, annars är dom inge bra eller inte vill må bra.

det som funkade för dig, funkar inte för alla andra, bara för att du tänkte på ett visst sätt eller hade svårt med vissa saker betyder inte att samma gäller för andra.

det är bra att du mår bättre, men slår vad om att du inte hade mått särskilt mycket bättre om en utomstående person, som inte känner dig alls, vet inte hur du funkar eller vad du varit med om, kom och dikterade vad och hur du skulle göra saker bara sådär, för det går inte till så!


bara för att du inte kunde tänka längre och inte gräva ner dig i en blogg, så betyder inte det att andra gör det! en del, surprise! mår faktiskt bra av att blogga, prata och bearbeta saker med andra!
medans, hallå, en del mår bättre av att göra det själv och få undan det så fort som möjligt (även om dom tenderar att få problem återigen senare för att dom aldrig riktigt tog itu med problemen)

och din brist på insikt om hur betydelsefullt "gemenskap" kan vara är chockerande!
och att du dessutom verkar tro att depression är någon slags "klubb" som man kan säga upp medlemskapet i!?

och ja, förlåt då att alla inte vill eller kan göra som du, men vet du en sak, alla är inte som du!
ju tidigare du fattar det, ju tidigare kan du sluta bidra till att folk mår ännu sämre (ja, det du och andra som du gör och säger bidrar i högsta grad till att folk mår sämre!)

nästa kommentar från dig kommer väl vara "ryck upp dig"
tillåt mig att skratta för en gång skull.

Svar: Tack, verkligen, för fina och värmande ord! Jag är glad att det finns människor där ute som resonerar som du, kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-07-10 @ 13:07:50


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0