sömn.

Ligger i sängen nu. Intalar mig att ju tidigare jag lägger mig desto större är chansen att jag somnar i hygglig tid eftersom jag då får en längre tidsmarginal. Att jag ens försöker tro på det själv är skrattretande. Patetiskt. Mina Imovane är slut och jag har med flit sett till att inte ha någon alkohol hemma. Inte inte inte ersätta ett beroende med ett annat.
Vill bara gråta. Hela veckan är full av tidiga morgnar och långa dagar på jobb samtidigt som jag inte kommer få någon sömn. Satanshelvetesjävlaskit.
Leker med tanken på att bli läkare enbart för att kunna skriva ut hur mycket Imovane jag vill. Mamma och pappa vet inte hur bra de har det.


Kommentarer
Jonna



Läs min kamp om att komma på fötter efter en psykisk kollaps, jag skriver med glädje, jag skriver med sorg.
Senaste inlägget handlar om min kamp mot allmänpsyiaktriska mottagningen.

www.adactajonna.bloggplatsen.se

Svar: Ska kolla din blogg, kram på dig
vimotdem.blogg.se

2013-07-28 @ 23:19:39
URL: http://www.adactajonna.bloggplatsen.se
Grey

Så brukar jag också göra när jag har något jag måste upp i tid till. Tyvärr så brukar det snarare bli så att jag har svårare för att somna dom kvällarna/nätterna och ibland somnar jag inte alls. Som "tur" är så är jag arbetslös och kan sova när jag behöver istället, så jag sover bättre och har lättare för att somna. Dock så kommer där ju alltid dagar när jag måste upp och iväg till något och då skiter det sig igen.
Jag avundas verkligen inte din vecka, dock hoppas jag att du lyckas somna till ändå och att du får må bra i veckan.

Sov gott

Svar: Så omtänksamt skrivet av dig! Ja, tyvärr är det då man egentligen blir vaken som längst :/ kram på dig
vimotdem.blogg.se

2013-07-29 @ 00:01:05
Tova

Var stark! Du är viktig och värdefull, vill bara att du ska komma ihåg det raring.
Styrkekramar

Svar: Tusen tack för värmande och fina ord! Kram på dig vännen
vimotdem.blogg.se

2013-07-29 @ 01:58:56
P

Jag vet hur du känner dig! Skillnaden är att du får hjälp och att dina föräldrar vet. Mina vet, men bryr sig inte direkt. Allt handlar om huruvida jag fixar skola eller ej. Den pressen är fruktansvärd i kombination med måendet.

Svar: Usch, det gör ont att läsa att du har det så :/ det måste vara fruktansvärt. Har du stöd någon annanstans ifrån? Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-29 @ 12:27:15


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0