söndagsångest.

Idag är det måndag. Första dagen på en ny vecka. Igår var det söndag. Brottas ni också med söndagsångest?
Vad är det som gör att söndagskvällar framkallar det där allra värsta, veckans (för mig) ofta värsta tidpunkt?
Det spelar ingen roll hur bra vecka som ligger framför mig, hur bra jag trivs i skolan eller hur bra det går på jobbet. Söndagskvällarna är sig lika. Vecka efter vecka, år efter år. Jag gråter för att jag har ont i magen inför att gå till skolan, jag får för mig att mina kollegor inte tycker om mig, jag får för mig att mina vänner ska vara arga på mig. Jag föreställer mig det allra värsta om allt.
När måndagen väl kommer är allt precis som vanligt. Mina vänner i skolan är lika snälla och glada som alltid, jobbet går bra. Inga konstigheter. Söndagskvällen är som bortblåst.
Så varför är söndagskvällarna veckans helvete? Varför kryper en olustkänsla runt i kroppen? Varför kommer alla destruktiva tankar fram? Varför rinner tårarna och varför vill man bara skrika och skrika och skrika in i kudden, tills lungorna sprängs och det inte längre kommer fram något ljud? 
 


Kommentarer
Elina

Jag har ångest nån gång då och då, men jag får ofta ångest på fredagar, så din söndagsångest är väl min fredagsångest ;)

Ha en underbar dag! /Elina

Svar: Vi har snott varsin veckodag till att ha ångest på, haha ;) (man måste få skämta lite om det ibland :)Hoppas du haft en riktigt fin dag!
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-10 @ 11:09:35
URL: http://www.nordsvenskeen.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0