tid.

Publicerat 2013-07-24 22:06:39 i Allmänt
Jag har alltid haft problem med tid. Tid är jobbigt. Det framkallar stress och ångest. 
Jag har precis kommit tillbaka till hotellrummet från kvällens yogapass. Passet skulle vara i 60 min, så min kropp var inställd på 60 min. Slänger alltid en liten blick på klockan när jag känner att något börjar närma sig sitt slut. 50 min hade gått. Läraren visade inga tendenser till att runda av. 55 minuter. Fortfarande inget. 60 minuter. Vi skulle sluta nu, det står på mitt schema, vi skulle sluta NU. Han fortsätter prata obekymrat, kommer hela tiden på nya saker att säga. 70 min. Folk börjar ställa frågor, han svarar så gärna. Hela min kropp ville bara skrika till honom att hålla käften och skrika till alla som ställde sina dumma jävla frågor att de får ställa dem efter att vi andra fått gå hem. 80 minuter. Nu fick vi sluta. Hela kroppen kändes uppstressad. Det kliade. Pulsen slog. Jag var arg. Irriterad. Kunde få ett utbrott när som helst.
Jag vet inte varför det är så men det är något med mig och tidsgränser som inte fungerar ihop. 
Jag måste alltid ställa alarm på mobilen, det spelar ingen roll om jag har sovmorgon eller kan sova hela dagen om jag så vill, jag måste ha ett alarm. En gräns. När alarmet sedan ringer på morgonen har jag inga problem med att snooza eller stänga av det och somna om igen, om jag är ledig och inte måste gå upp, men jag måste ha mitt alarm. Min gräns. 
Om jag ska göra något särskilt behöver jag också en gräns. Om jag ska och träna kan jag inte bara gå till gymmet när andan faller på. Jag måste ha ett klockslag. Kvart i, prick, halv, tjugo över - det spelar ingen roll, bara det är en gräns.
Likadant reagerar jag när jag ska någonstans eller hem någonstans ifrån. Vi kan ta som exempel ett besök hos min mormor. Om mamma säger "nej vi får väl ta och åka snart" eller "vi beger oss om 10 minuter" eller något liknande så ställer min kropp in sig på att vi ska det också. Säg då att vi fortfarande är kvar efter 10 minuter och mamma inte ser ut att ha några planer att resa på sig, direkt börjar det krypa i kroppen, pulsen stiger, irritationen kommer fram och jag vill bara gråta.
Det handlar inte om att jag vill komma därifrån egentligen, för ett besök hos till exempel mormor är alltid trevligt, det är just att jag blir inställd på något och om det då inte blir så krackelerar kroppen. Jag kan inte svara på varför för jag har verkligen ingen aning. Jag tycker själv att det är och låter helknasigt men jag kan inte styra över det. 
En annan situation är när jag riskerar att komma för sent. Min buss från skolan, som jag måste hinna med för att komma i tid till tåget, går bara ett par minuter efter att vi slutat så det är alltid bråttom till den. Sista minutrarna innan vi slutar har jag stenkoll på klockan. Märker jag att föreläsaren börjar dra över tiden kommer direkt den där ilskan och paniken.
Något annat som skapar panik i en likadan situation är om jag till exempel sitter i mitten på raden i en föreläsningssal och har många människor utanför mig, som då blockerar utgången. Att fastna bakom människor som i lugn och ro packar ihop sina väskor, sätter på ytterkläder och liknande när jag samtidigt måste komma ut för att hinna med bussen är en ren och skär plåga. Hela kroppen skriker. Jag vill slå någon. Gråta. Panik. Plötsligt rör sig alla så långsamt - hur kan ni röra er så långsamt?
För många låter det här säkert idiotiskt och det är inget jag kan klandra någon för. Jag menar, hur kan tid få en att känna så? Hur dumt är det inte?
"Stick och träna när du känner för det vafan, varför måste du vänta i tre minuter bara för att klockan då visar ett jämnt tal?". Kunde jag svara på det hade jag varit glad. Är det någon av er som har det likadant?
Direktlänk, 8 Kommentarer



Kommentarer
Jane

Jag känner igen mig så väl! Är alltid väldigt fokuserad på klockan och ofta ute i god tid. Om jag är på besök hos någon, eller är med någon, vill jag också helst vet i förväg hur lång tid det ska ta. Kan det handla om någon typ av kontrollbehov? Känns som att man vill kontrollera ramarna kring en situation som man inte på något annat sätt kan kontrollera helt.
Sätter också alltid klockan och som du, har inga problem med att snooza - lääänge, men måste alltid ställa klockan.
Det här med att gå och träna en viss tid. Jag måste inte ha exakt klockslag så, men det ska var en viss ordning. Har jag tänkt att träna DÅ, blir jag hemskt störd om planerna förändras på något sätt - av någon annan då. Jag själv kan ändra planera för att jag plötsligt inte orkar eller så.
Det här med att då sover med sömntablett och känner skam över det, är det ett mål att du ska sluta med dem? Från terapeuten eller från dig? Vad händer om du säger det till henne? Jag använder själv insomningstabletter av och till och känner i perioder att det är bättre att sova bra och ta, att det också räknas som att man sover bra?

Svar: Ja, jag har också tänkt i de banorna, att det rör sig om någon slags kontrollbehov!Ja, målet är att sluta eftersom de är ganska starkt beroendeframkallande, tyvärr är det den enda sorten som fungerar för mig. Det finns ju många sorter som inte framkallar ett beroende, men de fungerar inte :/
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-24 @ 22:43:31
Milla

Jag kan känna igen mig i det där! Har blivit bättre på senare år, men jag blir fortfarande stressad när vi inte kan gå i väg tiden som har blivit sagd från början. Kram!

Svar: Blir jätteglad av att höra att det blivit bättre för dig, jag hoppas att det fortsätter i den riktningen! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-24 @ 23:00:06
Anni

Det är likadant för mig:(
Hoppas du mår bättre snart. Kram!

Svar: Usch stackare, det är jobbigt :/Tack du! kram på dig
vimotdem.blogg.se

2013-07-25 @ 00:45:01
Ellie

Jag är likadan. Inte riktigt till samma grad men heller inte långt ifrån. Om bussen t.ex. tar för lång tid eller är sen har jag lust att skrika alla fula ord jag kan till chauffören och att han/hon ska skynda på, även om det är en situation då det egentligen inte gör något att jag blir sen. Jag har verkligen ingen aning om varför jag blir sådan.

Svar: Ja, sådana situationer känner jag likadant i! Jag kan tänka alla möjliga hemska ord om busschauffören, trots att det inte alls är hans fel att trafiken går långsamt eller att alla stoppljus slår om till rött. Vi är så konstiga ibland ;) tänk om det fanns en förklaring till varför. Kram på dig
vimotdem.blogg.se

2013-07-25 @ 11:34:36
Annelie

Jag skrev en kommentar till dig precis innan du raderade kommentarerna och nu ar den borta :-( Jag skrev: Tack for att du delar med dig och att jag hoppas och onskar att du snart kommer att fa uppleva allt fint livet kan ge.

Tycker att du ar stark som orkar skriva pa det sattet du gor och jag blir lika berord varje dag. Kram Annelie

Svar: Nu blev jag superförvirrad för jag har inte raderat något, din kommentar är godkänd, den finns i inlägget "fortsättning" :) så från min dator syns den :) kram och tack för fina ord
vimotdem.blogg.se

2013-07-25 @ 16:22:34
Emilia

Du är verkligen inte ensam om detta ..Är likadan när det gäller sånt

Svar: Ja, jag börjar inse att vi är ett par stycken som är sådana, hemskt att det ska behöva vara så men det är skönt att inte vara ensam, kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-25 @ 17:34:52
Karin

Känner verkligen igen mig! även om jag har ledigt från jobbet kan jag sätta klockan och ringa vid 7. Så hämskt. Samma om jag är på besök och någon säger att vi åker om 15 min så ska vi verkligen åka om 15 min annors blir ja skit nervös.

Svar: Ja, det är precis så det känns för mig med! Så konstigt att det blir så egentligen! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-26 @ 20:47:30
psykiatrin.blogg.se

Oj jag känner precis samma sak. Och då blir jag skitirriterad när andra inte håller tiden och går om exakt 5 min eller 15 min, när man måste vänta på andra.. är det en minut över då får jag så mycket ångest att jag ibland går för att tiden inte hålls..
Kanske kan man säga att ångesten regleras av regler, och att man behöver struktur runt sig själv när man känner så mycket inombords.

Svar: Ja det är precis så det är! Ja det är nog någon form av kontrollbehov, det har du helt rätt i! När man inte kan kontrollera sitt mående försöker man kontrollera allt runtomkring istället :/
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-31 @ 10:13:01
URL: http://psykiatrin.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0