vandra.

Jag lyssnar men hör inte. Jag tittar men ser inte. Jag gråter/skriker/skrattar men känner inte. Jag pratar men hörs inte. Jag finns men lever inte.
 
Jag vandrar runt i huset. Rastlöst. Oroligt. Planlöst. Ett varv. Sedan ett till.  Och ett till. Vill slå ner något, en vas eller dyr prydnadstallrik. Det kommer jag inte att göra, jag är inte sån. Inte längre. Jag är inte längre fysisk aggressiv, ilskan och sorgen uttrycker sig inte längre i våld. 
Fortsätter vandra. Varför kan jag inte bara sitta still? 
Längtar efter min Imovane, men kan inte gå och lägga mig än, mamma och pappa skulle fatta. De vet att jag bara lägger mig tidigt när jag vill försvinna in i mitt fluff.
 


Kommentarer
Anonym

Det första stycket känns precis som att du läst mina tankar och sedan skrivit ner..

Svar: Det gör ont i mig att läsa, för det är hemskt att du ska behöva känna så. Du är inte ensam, kram!
vimotdem.blogg.se

2013-07-19 @ 22:58:14
hanna

Om du gillar träning och inspirations bilder, då är vår blogg någonting för dig, in och kika !:D

Nikkita

Hej! Jätte fin blogg du har! Måste verkligen kika in oftare. Haft en bra dag? Vad är helgens planer?

Det skulle vara kul om du skulle vilja kolla in min blogg! Skriver om olika blogg tips, vardag, mode och så vidare :) hoppas vi ses där!
Kram

Svar: tack du :) snällt sagt!
vimotdem.blogg.se

2013-07-20 @ 15:28:50
URL: http://kitaslife.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0