Imorgon åker jag på yogaläger i fem dagar tillsammans med min terapeut, där tanken är att jag ska lära mig varva ner, fokusera, sova bättre och sånt. Helt ärligt är jag ganska skeptisk, i mina ögon är yoga flumflum och jag förstår inte hur jag ska må bättre av att sitta i skräddarställning och meditera, men detta är hennes och mina föräldrars påhitt och jag har inget emot att åka direkt, vi ska bo på ett spahotell i Varberg med all inclusive och fri tillgång till spaet, gymmet m.m och det tackar jag inte nej till. Vädret ska ju dessutom bli strålande och stranden ligger runt hörnet. Varje dag har vi 3-4 olika pass bestående av meditation, yoga osv och det är tydligen en av världens bästa gurus som håller i det (inte för att det säger mig så mycket).
Jag känner att det nog är dags för en presentation av min terapeut, som jag har en mer eller mindre unik relation till (bara en sån sak att vi tillsammans åker iväg en vecka på läger tillsammans säger väl en del?).
Jag började gå till henne (kommer här kalla henne Elin, ett påhittat namn) strax efter att jag blivit utskriven från BUP. Hon är terapeut inom kognitiv beteendeterapi och har en privat mottagning. Här vill jag lite snabbt bara flika in med att uttrycka min tacksamhet till att jag haft möjligheten till att gå hos privata terapeuter, läkare m.m. Jag har hört så många skräckhistorier om hur patienter behandlas inom vården. En nära vän till mig har i flera år skickats fram och tillbaka mellan olika sjukhus, fått den ena diagnosen här och den andra där, en riktig mardröm. Tack vare mina föräldrars yrken och därav kontakter inom psykiatrin samt den ekonomiska möjligheten att gå privat har gjort att jag hela tiden varit omringad av proffs och det är jag så otroligt tacksam för! Åter till ämnet. Min mamma är, som jag tidigare nämnt, psykiater samt steg 3-utbildad KBT-terapeut och det är hon som varit handledare till Elin när hon utbildade sig till terapeut. Att hitta en lämplig kontakt till mig att gå i samtal hos var inte lätt. Mamma är etablerad inom psykiatrivärlden och det är inte många som är villiga att ta emot en kollegas dotter i behandling, dessutom känner ju mamma till de flesta psykologer, terapeuter och kuratorer i vår närhet och det var inte många som dög åt mig i hennes ögon. Elin gjorde det, tack och lov. Hon hade inget emot att ta emot mig trots hennes såpass nära relation till mamma (när man utbildar sig till KBT-terapeut måste man gå 50 timmar i egenterapi hos sin handledare, i det här fallet mamma, så de känner ju varandra ganska väl om man säger så). Det var svårt i början, jag var trött på att ständigt prata med olika människor och sa inte så mycket, men successivt blev det bättre och bättre. Nu har jag gått regelbundet hos henne i snart sex år och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ha gjort utan henne. Hon har sett mig gå från att vara en vilsen 16-åring till att bli en vuxen (nåväl) kvinna och känner mig så otroligt väl. Idag är väl egentligen vår relation bortom professionell om jag ska vara ärlig, vi har kommit varandra för nära. Hon har själv sagt att hon ser mig mer som en nära släkting än en klient och vi ska som sagt åka på semester tillsammans. Hon ger mig så otroligt mycket mer utöver våra samtal än vad hon är tvungen till. Vi har sms-kontakt flera gånger i veckan. Har jag tenta smsar hon lycka till, har jag en dålig period vill hon dagligen höra hur jag har det osv, så ni förstår själva. Jag vet att hon tycker väldigt mycket om mig och det är verkligen ömsesidigt.
Hon är min klippa. Den jag håller mig fast i när hela världen runt mig stormar och vill slita mig itu.
