samvete.

Senaste tiden har jag känt ett styng av dåligt samvete över bloggen och det skrämmer mig lite. Samtidigt är det så skrattretande typiskt mig att gå och känna press över en sådan "oviktig" sak i sammanhanget (eller inte oviktig såklart men ni förstår hur jag menar liksom). Jag känner mig dålig de dagar jag inte hinner eller orkar blogga och jag skäms för att jag dröjer med att svara på era fina kommentarer och mejl. Det känns nästan som jag sviker er liksom. Ni har blivit som ett gäng anonyma vänner. Särskilt ni som kommenterar och mejlar regelbundet har jag ju nästan fått en slags relation till.
På samma sätt som jag vill prestera på topp i allt annat vill jag ju leverera kloka, djupa, peppande inlägg till er här på bloggen. Jag vill liksom ge något fint tillbaka till er, som tack för att ni helt frivilligt går in här och läser (och bryr er) om mig, för jag är så otroligt tacksam ska ni veta! Ni är så bra. 
Jag ska försöka hinna skriva dagligen, det är iallafall min ambition, och om här ibland ekar lite tomt så är det inte för att jag har glömt er, det lovar jag. 
 
Nu ska jag strax hoppa in i duschen och därefter måste jag gå och handla något att äta till middag. Just nu ligger jag svettig och trött i soffan (ja, jag är äcklig) efter att först ha varit på ett bodypump-pass och därefter sprungit en runda på runt 8 km.
Jag har haft en helt okej dag idag, tycker jag. Jag har haft några "panikögonblick", ni vet när allt helt plötsligt känns jättejobbigt och skit och bajs (som en miniångst-attack typ) men på det stora hela har det varit bra - inga tårar iallafall ;) Panikögonblicken har främst berott på en gruppindelning i kursen skolan och att jag generellt känner att jag kanske tagit på mig lite väl mycket i höst med skola, jobb och utskottet jag sitter med i i skolans kår, men efter ett par djupa andetag har det känts bättre - jag vägrar ge upp varken jobbet eller min post i utskottet! 
Efter skolan städade jag lägenheten och sedan träffade jag en kompis en sväng nere i stan. Vi traskade runt i det fina vädret och hade det allmänt mysigt. Efter det tränade jag som sagt och nu sitter jag här :) 
 
En kille från Telia ringde nyss på och ställde frågor angående deras fibernät de nyligen installerat i hela huset. Jag tycker synd om honom för
1. jag hade mina svettiga träningskläder på mig
2. samtidigt som han behövde känna lukten av min svett behövde han också höra mig förklara att jag är fullt nöjd med Com Hem och inte har några planer på att byta till Telia
 


Kommentarer
Grey

Det låter som om du lyckas hantera din tillvaro väldigt bra. Var bara försiktig och ta hand om dig. Är övertygad om att du kommer klara denna terminen galant om du bara låter dig själv få slappna av lite i mellan alla måsten. Låt bloggen vila en dag eller två om det blir för mycket. Jag tror inte någon av dina trogna läsare kommer att försvinna.
En annan sak jag undrar över, är om du har lukttelefon? Jag menar, hur kunde typen från Telia känna doften av dina svettiga kläder? Har jag sovit för länge igen och missat något viktigt i den teknologiska utvecklingen?

Kram

Svar: Det är nog jag som uttryckt mig klantigt igen, men killen från Telia ringde på PÅ dörren, inte över telefon :) Kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-12 @ 01:24:29
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Rebecca

Låt inte bloggen stressa dig! Ta dagen som den kommer oriar du blogga så gör du det orkar du inte så orkar du inte. Ingen vettig människa kommer dömma dih. Kram!

Svar: Tack snälla du, kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-12 @ 09:26:53
URL: http://keep-on-tryin.blogspot.fi/
Grey

Aha, nu ser jag att det var jag som missade ett "på" där. Får skylla på att klockan var mycket när jag läste.

Svar: Haha ;)
vimotdem.blogg.se

2013-09-12 @ 14:06:00
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Marie

För vem är det du gör alla "måsten"? Du skall göra sånt som e viktigt för dig. Försöka sluta bry dig om vad du tror att alla andra förväntar sig av dig. Du e den viktigaste personen i ditt liv, försök och gör vad som e bra o viktigt för dig, inte för alla andra. Låt bloggen va en fristad skriv när du vill o har lust, inte för att du tror att vi förväntar oss inlägg hela tiden. Jag har själv varit lite som du med alla måsten, men idag gör jag saker som e viktigt för migi först hand. Bryr mig inte om vad andra tycker o tänker om mina val. Jag mår bra o det e viktigast för mig.
Stor kram

Svar: Vilken klok kommentar! Tack snälla du. Jag är hopplös med alla mina "måsten" som jag skapar hela tiden, men jag ska försöka påminna mig om det du skrev här!
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-12 @ 23:03:46


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0