trasig.

Borde vara glad. Borde vara glad över att vi vann med laget i söndags. Borde vara glad över att jag fick ett B på min ena omtenta, som jag var i princip säker på att ha kuggat. Borde vara glad över så mycket. Istället befinner jag mig nu hos mamma och pappa efter att ha fallerat totalt. Från ingenstans sjönk jag plötsligt ihop på köksgolvet. Låg och skrek och grät och hyperventilerade om vart annat. Förstår inte var det kom ifrån, plötsligt låg jag bara på golvet. Förstörd. Så trasig och förstörd. Det gör så ont. Förbannat jävla ont. Åkte hem mamma. Hem till mina älskade föräldrar och djur. Det är här jag alltid vill vara. Hos dem. Här finns kärlek och trygghet.

Och min vän har inte svarat på sms idag. Oron gnager i mig. Det får bara inte ha hänt något igen. Hon ska ju bli bra nu. Måste bli det.


Kommentarer
Grey

Efter att ha läst dina senaste inlägg så vill jag säga så mycket för att göra det bättre. Tyvärr så kan jag inte hitta några ord längre. Den smärta du måste genomleva gör mig ledsen, jag önskar jag kunde ta den ifrån dig.

Svar: Tack så jättemycket fina du!
vimotdem.blogg.se

2013-09-04 @ 05:35:50
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Sofia

Det gör så ont att läsa om all den smärta, ångest & lidande du går igenom nu. Det finns inget jag kan skriva som kan göra det bättre, det vet jag. Men jag hoppas att du förstår att du hjälper människor varje dag igenom det du skriver, känslan att man inte är ensam! Ibland blir det nästan läskigt när man känner igen sig i varje ord du skriver. Med hela mitt hjärta hoppas jag att du en dag vaknar & allt "hemskt" är borta! Kram Sofia.

Svar: Tack snälla du, blev nästan tårögd när jag läste din kommentar. Jag blir så glad av att höra att min blogg hjälper, för det är precis det jag vill. Tusen kramar och jag hoppas att du också får uppleva lycka snart <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-04 @ 12:41:06
Anonym

SLUTA TJATA OM DIN JÄVLA BLOGG ÖVERALLT!

Svar: Nej, jag vill ju visa att den finns?
vimotdem.blogg.se

2013-09-04 @ 13:36:32
Sara

Hej tjejen!

Mitt namn är Sara, jag är 26 år och bipolär. Kan inte räkna med mina fingrar hur många gånger jag varit inlagd, de flesta gånger för depression. Fick min diagnos när jag var 17 år. Jag upplevde min första depression när jag var 15.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och jag tycker du är modig och stark som vågar berätta om det här. Jag upplever samma tabu idag och jag gör allt i min makt för att försöka lära mina medmänniskor vad det faktiskt innebär att må psykiskt dåligt. Det är vanligare än folk tror.

Idag är jag frisk från min bipolära sjukdom i och med att jag medicineras med litium. Det tog mig väldigt många år att hitta mig själv och lära mig skillnaden på sjukdom och jag. Min styrka är min känslighet, men det är också min svaghet. Det har tagit tid att lära mig acceptera min smärta och sorg. Idag är den en del av mig, och det är okej.

Jag hoppas och tror att du kommer finna ro och lugn i själen. Låt det ta den tid det tar och våga visa dig sårbar. Våga tro på dig själv och din förmåga! Jag har själv haft jätte svårt att visa mig sårbar, även idag men jag jobbar på det dagligen och det hjälper. I min tidigare värld var jag alltid jätte glad eller jätte ledsen (deprimerad). Att vara mittemellan har tidigare varit en olustig känsla. Men jag har vågat släppa på min fasad nu. Det är okej att visa sig tex ledsen eller arg och det är inte fel att prata om att man mår dåligt. Eller det man varit med om som gör så ont.

Idag jobbar jag som socialarbetare. Jag älskar mitt jobb och det är underbart att kunna hjälpa andra människor samtidigt som jag har distans till min diagnos och mitt eget kännande. Min familj och mina närmaste vänner vet om att jag är bipolär. Jag kan absolut berätta om min sjukdom för utomstående men väljer själv vilka jag vill anförtro mig till. Tyvärr precis som du skriver kan andra döma en, men jag tycker faktiskt synd om dem, att de inte vet bättre.
Jag tänker inte döma dem tillbaka, jag visar dem gärna att de har fel och förhoppningsvis kan de lära sig av mig.

Anledningen att jag skriver till dig är för jag vill skicka dig styrkekramar och genom min berättelse kanske kunna ge dig hopp om att det går att övervinna all smärta, sorg och ilska. Du kommer övervinna din kroniska depression. Våga tro på dig själv. Lycka kommer du finna. Fokusera på det som ger dig energi och värme men glöm inte att det är tillåtet att känna alla känslor som du känner!

Hoppas det kunde vara till någon hjälp.
Stor kram Sara

Svar: Hej!Vilken väldigt, väldigt fin och ärlig kommentar och tack för att du delar med dig av din historia, det är väldigt stöttande att veta att det finns starka människor där ute, som tagit sig förbi skiten. Det ger mig hopp.
Trots att jag inte känner dig blir hela jag glad av att läsa om hur bra du mår idag, trivs med ditt jobb m.m. Det är dit jag vill (och ska!!!) komma en dag.
Tack igen för många kloka ord och kram på dig!
vimotdem.blogg.se

2013-09-09 @ 23:46:49


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0