sömnlösa.

Jag och min vän diskuterade våra sömnsvårigheter igår. Hon sover ännu sämre om nätterna än jag.
Imorgon ses vi. Jag är nästan nervös. 
 

morgon.

Nu har jag kommit innanför dörren efter en lång arbetsdag.
Trodde jag skulle få ett utbrott på tåget imorse när mitt färdigskrivna inlägg bara försvann. Blä.
Nåväl, det jag ville berätta om var mina morgnar och de rutiner jag har då. 
När jag börjar jobba behöver jag gå upp vid 05:40. Eftersom min sömn är sisådär som ni vet, försöker jag alltid sova in i det sista. Går inte upp en minut tidigare än nödvändigt. 
Av någon anledning är jag oerhört stresstålig på morgnarna. Frukost äter jag nästan aldrig, dels är jag aldrig hungrig så tidigt och dels skulle det inte falla mig in att slösa tid på att sitta ner och äta på morgonen. 
Det första jag gör när jag kommit upp ur sängen är att fixa en kopp kaffe, som sedan får stå framme i köket medan jag gör mig i ordning. Mellan dusch, kläder, smink m.m. springer jag in och tar ett par klunkar här och där. Tömmer det sista precis innan jag går. Skulle jag någon gång äta på morgonen är det samma procedur, ätandes på stående fot. Har inget som helst behov av att sitta ned och dricka mitt kaffe/äta min frukost i lugn och ro. 
Lika lite påverkas jag av stress när jag försover mig. Jag har, helt utan att överdriva nu, vaknat fem minuter innan jag måst springa till bussen - och hunnit. Upp ur sängen, borsta tänderna, på med närmsta kläder och iväg. Smink och sånt får helt enkelt fixas på tåget/bussen - eller så får jag klara mig utan. Värre än så är det inte. Jag är glad över den egenskapen. Jag vet flera av mina vänner som inte ens skulle försöka hinna om de vaknade så sent, för de har så mycket de inte kan tänka sig att avstå på morgonen. 
I andra situationer kan jag bli helt paralyserad av stress. Intressant egentligen, hur olika vi reagerar i olika situationer där egentligen känslan borde vara densamma? 
Som mest stressad blir jag när det inte är jag som har kontrollen, utan det ligger i händerna på någon annan också. Ett exempel är grupparbeten i skolan. Jag har inte den typen av kontrollbehov att arbetet måste bli perfekt gjort eller inte litar på de andra, men just tiden plågar mig. Min mage vänder sig av stress när gruppmedlemmar skjuter på möten så saker blir framflyttade och försenade, inte gör det de ska i tid m.m. Jag vet inte varför helt ärligt. Jag tror det är en kombination av att jag tycker det är respektlöst mot de andra och att jag generellt har väldigt, väldigt svårt för tid.
Hur fungerar ni med stress?
 
Nu ska jag krypa ner under min nyinköpta fluffiga filt och äta körsbär och dricka Coca cola zero. Imorgon förmiddag åker jag hem till mamma och pappa. Hade velat komma nu ikväll men de hade druckit vin och kunde inte hämta mig vid bussen (har 6 km därifrån och hem, hehe). Längtar efter mina älskade djur, vill borra in min allergiska näsa i deras mysiga päls.
På söndag ska jag få träffa min vän. Äntligen. Älskade du. Vi har daglig sms-kontakt nu. Hennes dag har hittills varit okej. Ingen kan glädjas mer än jag över det.

borta.

Jag blir sned, hade precis skrivit klart ett långt inlägg och av någon anledning försvann skiten precis när jag blev klar.
vi får höras ikväll istället. Jag kommer jobba till minst 20:00 då vi gör bokslut idag. Troligtvis blir det längre än så.

borta.

Jag blir sned, hade precis skrivit klart ett långt inlägg och av någon anledning försvann skiten precis när jag blev klar.
vi får höras ikväll istället. Jag kommer jobba till minst 20:00 då vi gör bokslut idag. Troligtvis blir det längre än så.

kläder.

Ett av gårdagens inköp. Blusen, kjolen var bara vad jag hade på mig igår. Den var egentligen för dyr för mig. Jag tyckte att jag förtjänade den.
 
Ibland skäms jag nästan över att något så ytligt som kläder kan mig känna mig bättre, om än så bara för en sekund. Kläder är viktigt för mig. Som om jag vill dölja mitt kaotiska inre med ett fint yttre.
 

fullt upp.

Dagarna flyter in i varandra. Jag sover 4 timmar om natten och tar mig på koffein och sparlåga igenom dagarna.
Jag fyller mina dagar så gott det går för att slippa tankarna. Slippa känna. Det går inte bra.
Jobbade hela måndagen, stannade kvar en timme extra. När jag kom hem sprang jag. Sprang bort alla känslor. Inte tränat på en månad. Tidsbrist. Det är skönt att vara tillbaka. Träning är terapi. I tisdags jobbade jag på förmiddagen för att sedan direkt åka till skolan och jobba med mitt utskott. Åkte hem till mamma och pappa på kvällen. Såg en film med en vän. Hade jobbfri dag igår. Fyllde den med aktiviteter, kan inte sitta hemma
Träning och lunch med pappa följt av shopping och bowling med vänner. Jag skrattade och hade kul, men insidan grät.

Pappa ringde på kvällen "mamma och jag är bekymrade för dig. Det syns att du inte är glad".

Min vän är fysiskt helt återställd nu. Tack gode gud. Vi pratade igårkväll. Hon hade en dålig kväll. Ångesten försökte krama livet ur henne, sa hon. Men hon ska kämpa den här gången. Inte ge upp. Vara starkare än smärtan. Ska få träffa henne på söndag. Äntligen. Min älskade vän, jag trodde jag skulle förlora dig.

försvinna.

Det finns dagar då jag frågar mig själv om det aldrig kommer ta slut. De dagar jag svarar nej, är dagar där jag än idag kan känna en längtan efter att få försvinna. Ta den lätta vägen ut ur smärtan, bli kvitt lidandet.
Jag skulle inte kunna. Kan inte igen svika dem jag skadade så mycket en gång. Aldrig igen.

words.

 

säg mig.

 

jobb.

Jag är så trött. Sitter med ögonen slutna och funderar på vad jag ska skriva. Om jag ska skriva.
Allting är grått. Solens strålar lyser, men det är grått. Överallt där jag är är det grått. Det är som om färgen rymmer när den ser mig. Bort från henne. Bort, bort.
Jag har varit på mitt jobb i drygt en och en halv månad nu. Jobbet jag prisat så högt. Tyckt så mycket om. Det gör jag fortfarande, men nu har prestationsångesten kommit ikapp. Är man ny på ett jobb får man vara lite långsam, göra lite fel, ingen räknar med att du ska vara en stjärna från första dagen. Jag la inte mycket press på mig själv, visste själv att jag var ny. Nu tycker inte min hjärna att jag är ny längre. Nu måste jag prestera. Vara bra. Bättre. Bäst. Ingen har sagt något. Ingen har gnällt eller påpekat att jag gjort något fel. Ingen har kritiserat mig på något sätt eller vis. Ingen har det minsta antytt missnöje. Ändå ligger jag i sängen nu tillsammans med tårarna, så ledsen för att jag gör ett dåligt jobb. Tänker att hon som hade tjänsten innan min kunde så mycket, hade svar på varenda fråga jag ställde. Tänker att de som anställde mig innerst inne är besvikna. Tänker att jag inte lever upp till förväntningarna. Tänker att jag inte duger. Tänker att jag inte sköter mitt jobb tillräckligt bra.
Tänker att jag inte vill gå till jobbet mer. Tanken får magen att dra ihop sig. 
 
Jag vill bara dänga en stekpanna i huvudet på mig själv. Jag vet så väl att jag inte ska tänka så. Jag vet så väl att tankarna jag tänker troligtvis är obefogade. Jag vet så väl att jag överdriver, förvärrar. Men jag kan inte låta bli. 
Vad är det som gör att människan njuter av att föreställa sig det allra värsta?

rämna.

Det ska så lite till för att rämna något man för en sekund trodde på.

Medicinering.

Jag har fått lite frågor angående min medicinering, så jag tänkte att jag kan köra ett inlägg om det.
 
Jag medicinerar med tre olika antidepp, Fluoxetin (40 mg), Lamotrigin (400 mg) och Valdoxan (50 mg).
Som den hopplösa människa jag är så är jag uppe i maxdos i allihop, vilket innebär att nästa gång jag dippar såpass mycket att vi behöver göra dosändringar måste jag byta sorter, något jag inte alls är särskilt sugen på. Tanken på att börja mixtra och testa nya mediciner är jag inte alls särskilt sugen på.
 
Fluoxetin var den antidepressiva medicinen jag först kom i kontakt med, och det var min mamma som satte in mig på den. Jag började med Fluoxetin någon månad innan jag hamnade på BUP, när mina föräldrar insåg att situationen blivit såpass allvarlig att medicinering behövdes. Mamma samrådde med kollegor och kom fram till att Fluoxetin var det lämpligaste för en 16-årig tjej. 
En bieffekt på många antidepp är (som säkert många av er vet) att man, när man precis börjat ta dem, känner sig ännu sämre än vid utgångsläget, innan det efter ett par veckor vänder till det bättre. Detta slog till med full kraft för mig när jag började med Fluoxetin och det var under denna period jag gav upp livet, men misslyckades, och hamnade på BUP. Detta har skrämt mig ganska rejält och när jag i våras höjde min dos från 20 till 40 mg var jag nervös för att igen känna mig sämre. Tack och lov märkte jag inte av något särskilt efter höjningen, så för mig verkar det enbart varit vid insättningen jag reagerade så negativt. 
Hösten 2010 började jag med Valdoxan, ett relativt nytt och ovanligt antidepressivt preparat i Sverige. Detta påbörjade jag mycket för sömnens skull faktiskt, som jag berättat är melatoninbalansen i min hjärna lite ur gängorna, och tydligen ska Valdoxan kunna rätta till detta. Jag kan inte påstå att jag märkte några särskilda biverkningar när jag satte in Valdoxan, så den verkar relativt ofarlig på så sätt. Jag började med 25 mg och höjde under 2011 till 50.
Våren 2012 började jag med Lamotrigin, efter att jag fått min första riktiga dipp sedan allting började 2008. Hudutslag är en vanlig biverkan av detta och därför fick denna sättas in väldigt lugnt och långsamt, för att se så detta inte drabbade mig. Om jag minns rätt började jag med 25 mg och höjde sedan successivt. Jag låg under ett år på 300 mg och det var i våras (samtidigt som Fluoxetinhöjningen) som jag gick upp i 400.
 
Jag har, tyvärr, ganska mycket problem med biverkningar av mina mediciner. Jag har väldigt svårt för att sortera ut vilken biverkan som hör ihop med vilken medicin, för jag har liksom inte märkt några uppenbara symptom i samband med insättningar, utan det har kommit efter hand. 
Jag känner mig generellt väldigt avtrubbad, likgiltig, till det mesta. Inte ledsen, men inte heller glad. Ibland känner jag ingenting, ungefär som om jag helt saknar känslor. Detta kan skrämma mig, men jag försöker resonera med mig själv och påminna mig om att det beror på medicinerna och inte mig. 
Jag är ofta yr. Huvudet känns luddigt och det är som om kroppen och hjärnan inte synkar liksom. Jag kan bli illamående. Och trött. Väldigt, väldigt trött. 
Restless legs plågas jag av i perioder, krypningar i benen som driver mig till vansinne. 
Och så har vi drömmarna. De starka, intensiva drömmarna. Jag drömmer väldigt mycket. Jag kan vakna på morgonen och vara rent utmattat, just för att jag drömt så färgstarkt och intensivt. Det behöver inte alls vara mardrömmar, bara väldigt, väldigt starka drömmar, liksom. Jag kan minnas flera drömmar från en och samma natt. Ibland ett tiotal. Detta låter kanske inte särskilt jobbigt, men det är det. Tyvärr. 
 
Mina biverkningar kan plåga mig mycket i perioder. Ibland känns det nästan som om det inte är värt det, som om jag hellre mått skit mentalt än haft dessa fysiska men dag ut och dag in. Särskilt eftersom medicinerna inte ens får mig att må helt bra. Särkert mycket bättre, men inte bra. Tyvärr är det nog så för de flesta som medicinerar med antidepp, att de trots sina mediciner inte når upp till en nivå där de anser sig må bra. Bättre, men inte bra. 
Men jag skulle, trots allt detta, aldrig våga sluta. Mina läkare har sagt att jag ska fortsätta livet ut, och jag skulle aldrig våga göra annat än lyda.
Jag funderar ofta på hur jag skulle må utan mina mediciner. Kanske skulle skillnaden inte vara så stor, jag mår ju trots allt dåligt i perioder, även med mina mediciner. Kanske skulle jag klara mig utan. Kanske skulle livet fungera ändå. Kanske skulle jag slippa alla mina biverkningar. Kanske skulle jag slippa smussla med tablettkartor varje gång jag sover hos någon.
Jag kommer aldrig våga ta reda på det. Jag är inte beredd att betala priset det skulle kosta.
 

oväder.

Det börjar komma ikapp. Närmar sig successivt. Blir mörkare. Tätare. Kallare. Stora, svarta moln rullar in. Tornar upp sig som klippor.
Det som nyss bara blåste lite lätt kommer snart att vara uppe i full storm. I en storm som river med sig allt den passerar.
Det drar ihop sig för oväder utanför mitt fönster.
Det är redan oväder i mig.

avundsjuka.

Jag har ett minne från ett tillfälle vid hösten innan jag blev inlagd. En jättelöjlig grej som är så komiskt "stor" i det här sammanhanget. 
Som jag berättat tidigare gick jag på den här tiden i gymnasiet ett par mil bort och pendlade därför med buss varje dag. På bussen träffade jag ibland en bekant från högstadiet. Hon gick nu på en annan skola, men i samma stad. 
Denna eftermiddag, runt halv fem skulle jag gissa, åkte vi bussen hem tillsammans. Det var mörkt och kallt. Jag tror det var i oktober, november något. Jag var som vanligt trött, dämpad, stressad och olustig över min vardag. Vi pratade lite allmänt och min bekant berättade att hon när hon kom hem skulle ha en riktig myskväll med sig själv. Först skulle hon gå och köpa godis. Därefter skulle hon tappa upp ett bad, lägga ansiktsmask, måla naglarna och sådant där. Bara ta det lugnt liksom. 
Jag minns denna situation så tydligt, därför att min spontana tanke var en extrem avundsjuka. Där satt jag bredvid henne på bussen, trött som alltid efter en natt utan sömn, och visste att när jag vid femtiden kom hem väntade först mockning och skötsel av ett kallt stall, därefter ridning av två hästar i mörker och regn, därefter (beroende på vilken dag det var, det minns jag inte) antingen iväg till friidrottsträningen eller gymmet och sedan, när detta var avklarat och jag var tillbaka hemma igen väntade plugget.
Jag var avundsjuk. Jag var avundsjuk för att jag också ville ha en helkväll hemma. Inomhus, i värme. Utan stress. Jag var avundsjuk för att jag också ville gå och lägga mig tidigt. Somna avslappnad. Jag var avundsjuk på allt. Jag var avundsjuk trots att jag visste att det var jag själv som valt att ha en vardag så som min. 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det där med att jag tycker det är lite komiskt. Eller ironiskt, snarare kanske. Det är väl typ det där med min tanke om en längtan efter en lugn och normal vardag. Jag visste ju så väl redan då att jag inte trivdes med min vardag, inte ville ha det så. Jag visste ju att jag inte mådde bra. Visste. Ändå vägrade jag ändra på det. Vägrade ge efter, vägrade ge upp. Skulle vara så jävla envis hela tiden. Så duktig. Jag tror på det där med att karma is a bitch. Så hamnade jag också på ungdomspsyk tre månader senare.

drunkna.

Jag drunknar. Jag försöker simma mot ytan. Simmar och simmar. Det finns ingen yta. Jag fortsätter drunkna. Om och om igen.

plåga.

Jag blir så väldigt trött på mig själv. Trött på att jag aldrig kan njuta av någonting.
Nu är tentorna över och fram till den 2 september är jag ledig. Eller ja, jag ska jobba ett par dagar i veckan, men det räknar jag inte som något särskilt betungande. Nu är jag väl är ledig, är jag glad? Svar nej.
Det är precis samma visa varje gång. När jag stressar och pluggar och har fullt upp går jag och tänker "Gud så skönt det hade varit att inte ha några måsten, kunna ligga framför tvn hela dagen, läsa en bok, göra vad man vill utan att känna tvång". Jag fantiserar om ledighet. Avundas dem som bara jobbar, inte pluggar. De som slipper den gnagande plugghetsen som befinner sig i bakhuvudet hela tiden. Föreställer mig allt jag ska hitta på.
Har längtat efter den här onsdagen länge. Nu är den här, och jag tycker bara det är jobbigt. Det är alltid så. När jag väl är ledig blir jag bara stressad av det. Känner att jag borde göra något. Något viktigt. Att göra ingenting är inte okej. Flera gånger när kurser har avslutats och de nya inte börjar på ett par dagar kan jag tänka "jag kanske borde plugga lite i förväg, förbereda mig för kursen" för jag plågas så mycket av att inte ha några tvång. 
Blir tokig. Galen. Varför tillåter jag mig inte att njuta när jag faktiskt kan?
Är ni likadana?

qlinique.

Precis lagt en ansiktsmask från Qlinique. Deras produkter har fungerat väldigt bra på mig i perioder men nu verkar hyn blivit resistent tyvärr. 
Jag undrar också varför jag ägnar förmiddagen åt skönhetspyssel när jag Egentligen borde plugga som en idiot inför tentan i eftermiddag. Den kommer ändå gå skit.
 

tom på ord.

Jag har inte så mycket att säga för stunden. Mina tankar fastnar någonstans halvvägs och lyckas inte bilda ord.

Tiden går för fort. För långsamt. För fort igen.
Sommaren är snart slut. Sommaren som jag längtade så mycket efter. Den som skulle vara min långa vila och uppladdning inför hösten. Den som inte blev det.
Vart tog den vägen? Varför känner jag mig inte utvilad ochuppladdad? Borde jag inte det?

Tänker på min vän. Hela tiden. Saknar henne så mycket.


glömmer.

Jag har blivit så glömsk. Skrämmande glömsk. Kom precis på mig själv med att tänka att jag måste duscha ikväll för det var flera dagar sen sist. Det var imorse.
För ett tag sen kom jag inte ihåg namnet på en lärare på gymnasiet. Min klassföreståndare till och med. Det var helt blankt i huvudet.
Det är såna småsaker hela tiden. Jag upprepar frågor för jag minns inte att jag redan frågat en gång. Jag glömmer vad filmen jag nyss såg handlade om eller vad jag åt till lunch.
Jag vet att jag oroar mig i onödan men lite bekymrad kan jag inte låta bli att bli. Tankar på att bli senil flimrar förbi.

winnerbäck.

 

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0