torsdag.
Min vän har inte svarat på sms på över ett dygn. Hon svarar alltid, för hon vet hur orolig jag ständigt är. Varför svarar hon inte? Sist hon inte svarade berodde det på att hon låg nedsövd. Inget sånt har hänt nu. Nej. Inte. Får inte.
Klumpen i magen, den ständiga.
Är ute hos mamma och pappa nu, mina två stora tryggheter i den här mindre vänliga världen. Pappa och jag tittar på Lyxfällan.
Har myst med en vän hela eftermiddagen, så det känns bättre nu. Hon får mig alltid tillbaka på banan. Vi skrattade.
Jag har inte haft någon skola idag men däremot varit iväg på ett mycket roligt och givande lunchmöte gällande mitt utskottsengagemang. Det händer så mycket roligt i mitt liv egentligen. Så mycket roligt jag vill lägga tid och krut på. Så mycket jag vill göra. Istället borde jag plugga. Borde sköta skolan. Borde göra så mycket. Fan vad skolan ska förstöra allt. Ibland känns det som om det är skolan som förstör allt. Att jag hade trivts med tillvaron om jag enbart haft mitt jobb och min post i utskottet. Inte skolan. Att allt hade varit bra om inte skolan fanns. Tyvärr vet jag ju att det inte är så, för min hjärna hade hittat något annat att skylla sitt mående på. Det gör den ju alltid. Blä.
Just nu känner jag mig bara trött. Uppgiven. Någon har fyllt mig med luft som en ballong och sedan punkterat mig. Att svara på ett kort mejl känns som att bestiga Mount Everest.
ont.
En soppa av ilska, svek och sorg kokar inombords. Jag är alldeles matt.
Människor kommer aldrig att sluta förvåna mig.
Ska hem till en vän nu och avreagera mig. Låta tårarna rinna fritt med huvudet mot hennes axel.
Människor kommer aldrig att sluta förvåna mig.
Ska hem till en vän nu och avreagera mig. Låta tårarna rinna fritt med huvudet mot hennes axel.
samvete.
Senaste tiden har jag känt ett styng av dåligt samvete över bloggen och det skrämmer mig lite. Samtidigt är det så skrattretande typiskt mig att gå och känna press över en sådan "oviktig" sak i sammanhanget (eller inte oviktig såklart men ni förstår hur jag menar liksom). Jag känner mig dålig de dagar jag inte hinner eller orkar blogga och jag skäms för att jag dröjer med att svara på era fina kommentarer och mejl. Det känns nästan som jag sviker er liksom. Ni har blivit som ett gäng anonyma vänner. Särskilt ni som kommenterar och mejlar regelbundet har jag ju nästan fått en slags relation till.
På samma sätt som jag vill prestera på topp i allt annat vill jag ju leverera kloka, djupa, peppande inlägg till er här på bloggen. Jag vill liksom ge något fint tillbaka till er, som tack för att ni helt frivilligt går in här och läser (och bryr er) om mig, för jag är så otroligt tacksam ska ni veta! Ni är så bra.
Jag ska försöka hinna skriva dagligen, det är iallafall min ambition, och om här ibland ekar lite tomt så är det inte för att jag har glömt er, det lovar jag.
Nu ska jag strax hoppa in i duschen och därefter måste jag gå och handla något att äta till middag. Just nu ligger jag svettig och trött i soffan (ja, jag är äcklig) efter att först ha varit på ett bodypump-pass och därefter sprungit en runda på runt 8 km.
Jag har haft en helt okej dag idag, tycker jag. Jag har haft några "panikögonblick", ni vet när allt helt plötsligt känns jättejobbigt och skit och bajs (som en miniångst-attack typ) men på det stora hela har det varit bra - inga tårar iallafall ;) Panikögonblicken har främst berott på en gruppindelning i kursen skolan och att jag generellt känner att jag kanske tagit på mig lite väl mycket i höst med skola, jobb och utskottet jag sitter med i i skolans kår, men efter ett par djupa andetag har det känts bättre - jag vägrar ge upp varken jobbet eller min post i utskottet!
Efter skolan städade jag lägenheten och sedan träffade jag en kompis en sväng nere i stan. Vi traskade runt i det fina vädret och hade det allmänt mysigt. Efter det tränade jag som sagt och nu sitter jag här :)
En kille från Telia ringde nyss på och ställde frågor angående deras fibernät de nyligen installerat i hela huset. Jag tycker synd om honom för
1. jag hade mina svettiga träningskläder på mig
2. samtidigt som han behövde känna lukten av min svett behövde han också höra mig förklara att jag är fullt nöjd med Com Hem och inte har några planer på att byta till Telia
onsdag.
God morgon på er!
Idag är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Trots det har jag haft en, med mina mått mätt, bra natt. Jag har nog sovit iallafall 5-6 timmar och lakanen var nästan torra när jag vaknade. Inte särskilt trasslia heller. Lugn natt.
Min vardag är igång till 100 procent nu och det mesta går i ett.
Igår var jag först på jobbet under förmiddagen. Därefter föreläsning följt av ett par timmars grupparbete innan jag tog tåget hem. Väl hemma satt jag och planerade inför ett kommande event jag ska arrangera med mitt utskott och sist var jag ute och sprang en runda för att få bort allt som samlat på sig under dagen ur kroppen.
Känslan av att vara konstant jagad är tillbaka. Vetskapen om att jag aldrig gör tillräckligt, alltid borde göra lite till. Att jag inte lever upp till förväntningarna.
quotes.
“That's the thing about depression: A human being can survive almost anything, as long as she sees the end in sight. But depression is so insidious, and it compounds daily, that it's impossible to ever see the end.”
“Every man has his secret sorrows which the world knows not; and often times we call a man cold when he is only sad.”
“When you're lost in those woods, it sometimes takes you a while to realize that you are lost. For the longest time, you can convince yourself that you've just wandered off the path, that you'll find your way back to the trailhead any moment now. Then night falls again and again, and you still have no idea where you are, and it's time to admit that you have bewildered yourself so far off the path that you don't even know from which direction the sun rises anymore.”
“There is no point treating a depressed person as though she were just feeling sad, saying, 'There now, hang on, you'll get over it.' Sadness is more or less like a head cold- with patience, it passes. Depression is like cancer.”
“When you're surrounded by all these people, it can be lonelier than when you're by yourself. You can be in a huge crowd, but if you don't feel like you can trust anyone or talk to anybody, you feel like you're really alone.”
reklam.
God morgon på er!
Till slut somnade jag faktiskt. Lite drygt tre timmars sömn lyckades jag skrapa ihop och just nu känner jag mig konstigt nog hur pigg som helst. Häller i mig extra starkt kaffe så att jag förhoppningsvis håller mig vaken under tågresan. Idag har jag ingen skola utan ska bara jobba 8-12, så det blir en rätt kort dag på så sätt - skönt!
Jag får för det mesta bara fina, underbara kommentarer, men senaste tiden har det droppat in ett par stycken från folk som uppenbarligen stör sig på min "reklam" hos andra bloggare.
Detta är en av de senaste: men shit, sluta länka din jävla emoskit för folk! sök hjälp istället.
Haha, hade personen i fråga läst en rad i min blogg hade denne förstått att hjälp, det sökte jag för lääängesen ;)
Nej men skämt åsido. Ja, jag marknadsför mig genom kommentarer hos storbloggare. Hur skulle jag annars nå ut till er? Hur skulle ni annars hitta hit? Ni, som jag så gärna vill kunna hjälpa. Jag förstår att folk irriterrar sig på spam - det gör även jag ibland, men mitt "spammande" tycker jag är av en väldigt harmlös sort.
Jag har alltid varit en sådan som kommenterat mycket i folks bloggar, jag gillar att ge små uppmuntrande ord och beröm helt enkelt, och när jag startade den här bloggen fick jag idén att i varje kommentar ha med en länk till min egen blogg, för jag tänkte att kanske, kanske skulle någon lägga märke till den.
- en blogg om hur det är att leva med kronisk depression och ångest. En blogg som vill visa alla sargade själar där ute att de inte är ensamma. En blogg som vill slå hål på tabun kring psykiska sjukdomar är textraden som kan ses i slutet på alla mina kommentarer. Tycker ni det är för mycket? Jag vet tyvärr inte hur jag på annat sätt skulle kunna nå ut till er annars :/
Nu kickar vi igång den här veckan och gör den till något bra!
Tusen kramar till er alla <3
Tusen kramar till er alla <3
sömnlös natt.
En propavan och två imovane och jag är fortfarande vaken. Vad är det för jävla fel på mig? Ska jag inte ens få sova med så tunga preparat?
Överväger att hålla mig vaken och sedan när solens första strålar kommer ge mig ut och springa. Kvart i sju går bussen ner till tåget så nog borde jag hinna innan dess?
Överväger att hålla mig vaken och sedan när solens första strålar kommer ge mig ut och springa. Kvart i sju går bussen ner till tåget så nog borde jag hinna innan dess?
söndag.
Det är söndag igen. Söndagskväll. Värsta stunden på veckan, om ni frågar mig.
Jag undrar om söndagsångesten hade försvunnit om man plockat bort måndagen? För det är alltid den jag våndas som mest över. Alltid söndagskvällarna som är värst. Väntan på måndag.
Jag vet inte om det är känslan av att något tar slut och börjar om på nytt som är jobbig? Som om man dör på söndagskväll men vet att man föds på nytt på måndag morgon. Vet att man måste stå ut med allt igen. Och igen. Att det fortsätter, runt runt i ett ekorrehjul, och aldrig tar slut.
För om jag hade vetat att jag skulle dö ikväll, men födas på nytt imorgon bitti och tvingas gå igenom livet en gång till, då hade jag haft ångest. En helvetes ångest.
Döden är friheten. Slutet på allt. Jag vill inte behöva leva en gång till.
vännen min.
Jag avslutade precis ett en och en halv timme långt telefonsamtal med min vän. Min fina, underbara, älskade vän. Hon lät pigg. Var på gott humör och skrattade mig i örat. Var glad. Jag log inombords, blev varm i kroppen när jag lyssnade på henne. Samtidigt kramade en hand av is om mitt hjärta. Kramade så hårt att jag trodde det skulle gå sönder, för tanken på och vetskapen om att jag var så nära, så jävla nära, att förlora henne är nästan ohanterbar. Och skräcken sitter i, för aldrig att jag kommer våga lita på henne. Hon litar inte ens på sig själv, jag vet det även om hon inte sagt det rakt ut.
Varje minut, varje sekund oroar jag mig för att något ska hända henne, för att hon ska skada sig igen. För att hon en dag inte ska finnas mer.
Varje minut, varje sekund oroar jag mig för att något ska hända henne, för att hon ska skada sig igen. För att hon en dag inte ska finnas mer.
att finnas utan att leva.
I boken jag läser nådde jag precis dessa meningar. Så ironiskt lika namnet på min blogg.
Så lika. Så sanna. Så helvetes jävla smärtfyllda.
fredag.
Käck status på Facebook om att en grym helg väntar, ett leende på Instagram som hyllar fredagen, ett hjärta som blöder för att det egentligen inte spelar någon roll vilken jävla dag det är.
strength.
?
Hur kan man ha trevligt med en vän på stan hela dagen och sedan så fort man kommer innanför dörren bara faller allt isär? Som om man i samma sekund som man blir lämnad ensam blir ifråntagen allt syre. Allting slutar fungera och den enda man har kvar är ensamheten.
bättre.
Som ni vet började jag ju med tetralysal mot min acne för ett tag sen och jag tycker faktiskt det redan ser lite bättre ut. Det är inte samma bölder längre och gör inte lika ont :)
never give up.
trasig.
Borde vara glad. Borde vara glad över att vi vann med laget i söndags. Borde vara glad över att jag fick ett B på min ena omtenta, som jag var i princip säker på att ha kuggat. Borde vara glad över så mycket. Istället befinner jag mig nu hos mamma och pappa efter att ha fallerat totalt. Från ingenstans sjönk jag plötsligt ihop på köksgolvet. Låg och skrek och grät och hyperventilerade om vart annat. Förstår inte var det kom ifrån, plötsligt låg jag bara på golvet. Förstörd. Så trasig och förstörd. Det gör så ont. Förbannat jävla ont. Åkte hem mamma. Hem till mina älskade föräldrar och djur. Det är här jag alltid vill vara. Hos dem. Här finns kärlek och trygghet.
Och min vän har inte svarat på sms idag. Oron gnager i mig. Det får bara inte ha hänt något igen. Hon ska ju bli bra nu. Måste bli det.
Och min vän har inte svarat på sms idag. Oron gnager i mig. Det får bara inte ha hänt något igen. Hon ska ju bli bra nu. Måste bli det.
efter BUP.
En kämpig tid för mig kom när jag blivit utskriven från BUP. Inte bara på grund av det faktum att jag nu skulle stå på egna ben, helt oskyddad från allt det som gör ont, utan för att min vardag skulle komma att bli så annorlunda. Som jag berättat tidigare sjukskrevs jag resten av vårterminen och skulle således inte gå i skolan.
Mina föräldrar turades om att vara hemma med mig. Inte en sekund lämnades jag obevakad. För det mesta sov jag. På den här tiden hällde de fortfarande i mig Theralenedroppar och jag var ytterst sällan i ett klart tillstånd. Det var skönt, jag varken behövde tänka eller känna. Vid ett par tillfällen behövde mamma åka till jobbet och då var jag tvungen att följa med, så medan hon hade patienter satt jag inne på hennes kontor, i skrivbordsstolen, och sov.
Jag tyckte det var pinsamt. Allt var pinsamt. Alla undrade ju var tusan jag tagit vägen från skolan. Jag ljög. Körtelfeber var smidigt att skylla på, det ifrågasätter ingen. Ingen undrade heller över att jag sa att jag bytt från NV till SP.
Jag kände mig så fel, så utanför. En 16-åring ska gå i skolan, så är det ju. Alla mina rutiner var borta. Jag sov för det mesta och all vaken tid spenderades i stallet. Mina hästar är och var mina allt. Allt var upp och ned. Absurt. Konstigt. Det kändes fortfarande inte som om det var mig det handlade om.
Jag träffade kompisar ibland, men det kändes ansträngt. De visste inte vad de skulle säga. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Skolavslutningsdagen var en extra jobbig dag, då kände jag mig så väldigt udda och utanför. Alla andra var lyckliga och hade fått sommarlov. Jag hade redan haft lov i tre månader, kan man ju säga. Jag tillhörde ingen klass. Jag var inte på någon avslutning. Jag fick inget sommarlov.
Sommaren skulle komma att bli bättre. De andras sommarlov gjorde att jag på något sätt kom ikapp liksom, nu var vi alla lediga och jag var som dem. Jag började socialt komma tillbaka dit jag en gång varit. Jag umgicks fritt med mina vänner och mamma och pappa släppte efter på kontrollen.
Någon gång under sommaren började jag sova i mitt eget rum igen och det var för mig en stor framgång. Kvällarna och nätterna var, och är fortfarande, min allra svagaste punkt.
Medicinerna hade bra effekt och jag blev sakta men säkert bättre. Att sova över hos någon var fortfarande inte aktuellt, men den tiden skulle komma den också.
När skolan började, och jag på nytt började i ettan, kändes det nästan som att jag kommit ikapp. Nu var jag på deras våglängd. Nu var jag nästan normal igen, tänkte jag.
springa.
Nu ger jag fan i regnet. Jag vill springa. Behöver springa. Måste springa. Måste springa tills lungorna sprängs, tills den fysiska smärtan blir så stor att den pressar bort det som gör ont på insidan, pressar undan allt så det inte får plats.
arg på världen.
Idag är en sådan där dag där jag är arg på hela världen. Om det är ilskan som leder till tårarna eller tårarna som leder till ilskan vet jag inte, men allting är bara så jävla fel.
Vaknade genomsvettig, lakanen som jag bytt igårkväll blöta och äckliga. Trött, så väldigt trött.
När jag kom till jobbet låg vår databas nere vilket gjorde att jag första timmen inte kunde göra någonting. När den väl kom igång igen låg där tonvis att göra. Pulsen upp i taket, den välbekanta stressen. Jag ska bara jobba 8 timmar i veckan nu när skolan börjat och det är ingen som kräver någonting annat, men att se så mycket jobb, veta att jag inte kommer bli klar, väcker stressen. Jag känner mig skyldig och misslyckad.
På den korta sträckan mellan jobbet och skolan lyckades jag riva min tumme på paraplyet och av någon anledning blödde det som fan.
Vill redan gråta över skolan. Detta kommer inte bli kul. Jag förstår verkligen inte, även om jag tänker så optimistiskt jag bara kan, hur jag ska reda ut detta. En kurs som av de flesta anses vara det svåraste de läst och lite mysiga omtentor på det. Bra, bra. Skitbra.
Det regnar ute. Ösregnar och blåser. Jag vill springa, men tänker inte göra det i regnet. Blir arg på regnet också. Hatar allt.
För att plåga mig själv ännu mer har jag, av någon anledning, gått runt hela dagen och tänkt sådant som gör ont. Tänkt på de svek människor i min närhet har gjort. Tänkt på sådant de sagt och gjort för att göra mig illa. Tänkt på vänner som inte är vänner. Tänkt på missunnsamhet och egoism. Tänkt på alla som tar så mycket för givet. Som kräver och kräver, men själva aldrig skulle ge. Tänkt på orättvisa. Och ondska. Det finns så mycket ondska i den här världen. Så mycket elakhet. Jag ser den dagligen, men kommer aldrig förstå den. Aldrig.
nervositet.
God morgon.
Jag har haft lugnaste natten på länge. Lakanen var torra när jag vaknade. Hade inte ens lossnat. Bra början på en dag jag tror kommer bli turbulent.
Strax ska jag åka iväg på tävling. Inte tävlat på snart tre månader, knappt tränat heller. Till på köpet är det lagtävling. Klantar jag till det förstör jag inte bara för mig själv utan hela laget och klubben också. Prestationsångesten ligger som en klump i magen.
Ännu roligare är att mitt ex också ska springa för sin klubb. Han som rev mitt hjärta i tusen bitar. Han som fortfarande har en makt över mig. Han som jag aldrig kommer glömma.
Efter tävlingen ska jag åka och träffa min vän. Nervositet. Jag är nästan rädd.
Jag har haft lugnaste natten på länge. Lakanen var torra när jag vaknade. Hade inte ens lossnat. Bra början på en dag jag tror kommer bli turbulent.
Strax ska jag åka iväg på tävling. Inte tävlat på snart tre månader, knappt tränat heller. Till på köpet är det lagtävling. Klantar jag till det förstör jag inte bara för mig själv utan hela laget och klubben också. Prestationsångesten ligger som en klump i magen.
Ännu roligare är att mitt ex också ska springa för sin klubb. Han som rev mitt hjärta i tusen bitar. Han som fortfarande har en makt över mig. Han som jag aldrig kommer glömma.
Efter tävlingen ska jag åka och träffa min vän. Nervositet. Jag är nästan rädd.
