måndag.
God morgon världen och god morgon mina fina läsare!
Idag är det måndag, ny vecka, nystart.
Jag har sovit ovanligt bra. Jag har äntligen hittat en kombination som fungerar. En propavan ca 2 timmar innan jag lägger mig och en imovane strax innan, så somnar jag hyfsat snabbt och framför allt sover jag mig igenom natten och vaknar bara någon enstaka gång, istället för att snurra runt och vakna en gång i halvtimmen. Lakanen i sin ordning - bara det?
Jag vet att imovanen snart måste bort och jag försöker att successivt trappa ned på den. Kanske kan jag somna på bara en halv snart?
Jag ska snart bege mig mot jobbet. Det regnar ute, hade det inte varit för de tunga dropparna hade jag inte märkt det. Det är fortfarande svart som natten. Om någon timme kanske det börjar ljusna. Äntligen.
Försöker tänka positivt. Jag tycker ju om mitt jobb, egentligen. Får inte låta det som brottas inom mig förstöra även det.
Ta hand om er och ha en bra första veckodag!
Tusen kramar
Detta är vårt mål, vad vi måste lära oss att leva efter.
tystnaden.
Förlåt, nu har jag varit tyst länge igen. Jag skäms, skuldkänslor som gnager, trots att jag vet att ni tycker det är okej. Trots att jag vet att ni förstår varför jag inte bloggat.
Jag vill ju leverera inlägg, bra inlägg. Hatar tanken på att ni klickar er in här och så är bloggen tom. Återigen, förlåt.
Jag är inte tyst med flit, det är tiden som inte räcker till. Jag har sovit mig igenom helgen. Gränsen till apati så hårfin. Kroppen så slut efter ännu en intensiv vecka. Har bott hos mamma och pappa. Jag behöver dem.
Inte en dag utan tårar. Inte en jävla dag utan de där känslorna som jag snart tror kommer äta upp mig. De gnager sig utåt, från mitt djupaste inre. Det gör så ont.
Jag fick i förrgår reda på att min vän är inlagd igen. Hon var ute ett tag. Kämpade, försökte, trotsade smärtan. Till sist gav hon upp. Jag kan inte sätta ord på den rädsla och förtvivlan jag känner. Jag önskar så att jag hade kunnat överta hennes smärta. Det finns inget värre än att bara stå bredvid och se på, utan att kunna göra ett jävla skit för att hjälpa henne. Fan.
Det regnar ute. Stora, tunga droppar som rinner längs fönstret. Jag hör hur de hamrar på balkongräcket. Tänker på mina balkongmöbler. De är av trä, kanske far de illa av regnet? Sommaren är ju över så de används inte. Borde ta ner dem i källaren. Orkar inte. Då och då flimrar det till av en blixt, följt av ett dolt muller. Tänker att det är så det ser ut på min insida. Först en blixt som slår ner och skadar allt runt omkring, sedan ett dån som sakta ebbar ut. Sedan en ny blixt innan mullret riktigt hunnit bort.
Jag borde plugga. Öppnade böckerna innan, tänkte vara duktig. Slog igen dem igen. Bokstäverna flöt ihop. De bildade meningar jag inte kunde tyda.
Huvudvärk. Spänningshuvudvärk.
Klumpen i magen. Jag vill inte ha en ny vecka. Vet att morgondagen kommer bli lång. Jobb åtta timmar följt av möte. Kommer lämna lägenheten vid halv sju imorgon bitti och är säkerligen inte hemma igen förrän närmre åtta på kvällen. Jag ska inte gnälla, det är självvalt. Jag har frivilligt satt mig i sitsen. Ibland trivs jag med det. Jag tycker ju det är kul också. Och tanken på att det ser snyggt ut i mitt CV. Prestigen.
Fyller jag dagarna hinner jag inte tänka så mycket. Då känner jag att jag valt rätt. Andra dagar vill jag bara ge upp.
stress.
Klumpen i magen, rädslan för att inte räcka till.
Extremt tuff kurs i skolan, alldeles för mycket jobb och väldigt många event att hålla i med utskottet. Stressen. Det dåliga samvetet för att jag inte ska hinna eller orka träffa mina vänner. Vill alltid alltid finnas för mina nära, och min sönderstressade själ får panik över att inse att jag inte ens hinner med mig själv just nu. Förstår inte hur jag ska orka hålla ihop det. Har i veckan ätit mat på stående fot. Tar för lång tid att sitta och äta. Tid har jag inte gott om.
Extremt tuff kurs i skolan, alldeles för mycket jobb och väldigt många event att hålla i med utskottet. Stressen. Det dåliga samvetet för att jag inte ska hinna eller orka träffa mina vänner. Vill alltid alltid finnas för mina nära, och min sönderstressade själ får panik över att inse att jag inte ens hinner med mig själv just nu. Förstår inte hur jag ska orka hålla ihop det. Har i veckan ätit mat på stående fot. Tar för lång tid att sitta och äta. Tid har jag inte gott om.
mycket.
Hej på er!
Det mesta är kaos just nu, och som ni märker får bloggen lida för det.
Jag har inte suttit still en sekund sedan jag kom hem från Stockholm. I måndags jobbade jag fram till 22 och ramlade således i säng vid 23, tisdag morgon upp och hoppa vid 05 igen, seminarie i skolan och sedan vidare till jobbet igen. Jag förväntade mig en relativt lugn dag och trodde jag skulle kunna gå hem framåt eftermiddagen, men på grund av olika incidenter och trassel blev jag kvar fram till midnatt. Kom hem vid 01, sova, upp igen 05, seminarie och sedan grupparbete hela eftermiddagen. Ni kan nog själva räkna ut hur sliten jag är idag.
Idag har jag varit ledig från både skola och jobb och har hunnit sova ikapp lite. Jag har pluggat ett par timmar samt fortsatt med grupparbetet med en skolkompis, men annars bara sovit. Kroppen är så trött, så helvetes jävla trött.
Imorgon har jag först seminarie (tredje den här veckan, lärare är sadister) och sedan håller jag i ett event hela eftermiddagen följt av sittning och utgång på kvällen. Jag hoppas inte min trötthet får övertaget så att hela dagen och kvällen blir ett virrvarr av känslor och gråt. Bakslaget kan gärna få vänta tills på lördag. För ett bakslag kommer, det vet jag.
