måndag.
God morgon världen och god morgon mina fina läsare!
Idag är det måndag, ny vecka, nystart.
Jag har sovit ovanligt bra. Jag har äntligen hittat en kombination som fungerar. En propavan ca 2 timmar innan jag lägger mig och en imovane strax innan, så somnar jag hyfsat snabbt och framför allt sover jag mig igenom natten och vaknar bara någon enstaka gång, istället för att snurra runt och vakna en gång i halvtimmen. Lakanen i sin ordning - bara det?
Jag vet att imovanen snart måste bort och jag försöker att successivt trappa ned på den. Kanske kan jag somna på bara en halv snart?
Jag ska snart bege mig mot jobbet. Det regnar ute, hade det inte varit för de tunga dropparna hade jag inte märkt det. Det är fortfarande svart som natten. Om någon timme kanske det börjar ljusna. Äntligen.
Försöker tänka positivt. Jag tycker ju om mitt jobb, egentligen. Får inte låta det som brottas inom mig förstöra även det.
Ta hand om er och ha en bra första veckodag!
Tusen kramar
Detta är vårt mål, vad vi måste lära oss att leva efter.
tystnaden.
Förlåt, nu har jag varit tyst länge igen. Jag skäms, skuldkänslor som gnager, trots att jag vet att ni tycker det är okej. Trots att jag vet att ni förstår varför jag inte bloggat.
Jag vill ju leverera inlägg, bra inlägg. Hatar tanken på att ni klickar er in här och så är bloggen tom. Återigen, förlåt.
Jag är inte tyst med flit, det är tiden som inte räcker till. Jag har sovit mig igenom helgen. Gränsen till apati så hårfin. Kroppen så slut efter ännu en intensiv vecka. Har bott hos mamma och pappa. Jag behöver dem.
Inte en dag utan tårar. Inte en jävla dag utan de där känslorna som jag snart tror kommer äta upp mig. De gnager sig utåt, från mitt djupaste inre. Det gör så ont.
Jag fick i förrgår reda på att min vän är inlagd igen. Hon var ute ett tag. Kämpade, försökte, trotsade smärtan. Till sist gav hon upp. Jag kan inte sätta ord på den rädsla och förtvivlan jag känner. Jag önskar så att jag hade kunnat överta hennes smärta. Det finns inget värre än att bara stå bredvid och se på, utan att kunna göra ett jävla skit för att hjälpa henne. Fan.
Det regnar ute. Stora, tunga droppar som rinner längs fönstret. Jag hör hur de hamrar på balkongräcket. Tänker på mina balkongmöbler. De är av trä, kanske far de illa av regnet? Sommaren är ju över så de används inte. Borde ta ner dem i källaren. Orkar inte. Då och då flimrar det till av en blixt, följt av ett dolt muller. Tänker att det är så det ser ut på min insida. Först en blixt som slår ner och skadar allt runt omkring, sedan ett dån som sakta ebbar ut. Sedan en ny blixt innan mullret riktigt hunnit bort.
Jag borde plugga. Öppnade böckerna innan, tänkte vara duktig. Slog igen dem igen. Bokstäverna flöt ihop. De bildade meningar jag inte kunde tyda.
Huvudvärk. Spänningshuvudvärk.
Klumpen i magen. Jag vill inte ha en ny vecka. Vet att morgondagen kommer bli lång. Jobb åtta timmar följt av möte. Kommer lämna lägenheten vid halv sju imorgon bitti och är säkerligen inte hemma igen förrän närmre åtta på kvällen. Jag ska inte gnälla, det är självvalt. Jag har frivilligt satt mig i sitsen. Ibland trivs jag med det. Jag tycker ju det är kul också. Och tanken på att det ser snyggt ut i mitt CV. Prestigen.
Fyller jag dagarna hinner jag inte tänka så mycket. Då känner jag att jag valt rätt. Andra dagar vill jag bara ge upp.
stress.
Klumpen i magen, rädslan för att inte räcka till.
Extremt tuff kurs i skolan, alldeles för mycket jobb och väldigt många event att hålla i med utskottet. Stressen. Det dåliga samvetet för att jag inte ska hinna eller orka träffa mina vänner. Vill alltid alltid finnas för mina nära, och min sönderstressade själ får panik över att inse att jag inte ens hinner med mig själv just nu. Förstår inte hur jag ska orka hålla ihop det. Har i veckan ätit mat på stående fot. Tar för lång tid att sitta och äta. Tid har jag inte gott om.
Extremt tuff kurs i skolan, alldeles för mycket jobb och väldigt många event att hålla i med utskottet. Stressen. Det dåliga samvetet för att jag inte ska hinna eller orka träffa mina vänner. Vill alltid alltid finnas för mina nära, och min sönderstressade själ får panik över att inse att jag inte ens hinner med mig själv just nu. Förstår inte hur jag ska orka hålla ihop det. Har i veckan ätit mat på stående fot. Tar för lång tid att sitta och äta. Tid har jag inte gott om.
mycket.
Hej på er!
Det mesta är kaos just nu, och som ni märker får bloggen lida för det.
Jag har inte suttit still en sekund sedan jag kom hem från Stockholm. I måndags jobbade jag fram till 22 och ramlade således i säng vid 23, tisdag morgon upp och hoppa vid 05 igen, seminarie i skolan och sedan vidare till jobbet igen. Jag förväntade mig en relativt lugn dag och trodde jag skulle kunna gå hem framåt eftermiddagen, men på grund av olika incidenter och trassel blev jag kvar fram till midnatt. Kom hem vid 01, sova, upp igen 05, seminarie och sedan grupparbete hela eftermiddagen. Ni kan nog själva räkna ut hur sliten jag är idag.
Idag har jag varit ledig från både skola och jobb och har hunnit sova ikapp lite. Jag har pluggat ett par timmar samt fortsatt med grupparbetet med en skolkompis, men annars bara sovit. Kroppen är så trött, så helvetes jävla trött.
Imorgon har jag först seminarie (tredje den här veckan, lärare är sadister) och sedan håller jag i ett event hela eftermiddagen följt av sittning och utgång på kvällen. Jag hoppas inte min trötthet får övertaget så att hela dagen och kvällen blir ett virrvarr av känslor och gråt. Bakslaget kan gärna få vänta tills på lördag. För ett bakslag kommer, det vet jag.
livstecken.
Det har rasat in mejl och kommentarer där ni är oroliga för mig (det värmer så otroligt att ni bryr er om lilla okända mig liksom) eftersom jag inte bloggat på ett par dagar. Mycket är pga tidsbrist helt enkelt. Var i Stockholm i helgen och hälsade på släkten och sprang lidingöloppet. Kom hem vid midnatt, sen upp 05.30 för att åka till jobb, kvartalsbokslut innebar en arbetsdag på 14 h och nu har jag Precis kommit hem och lagt mig. Ställt klockan på 5 imorgon, måste hinna förbereda mig inför ett seminarie kl 8 där läraren dödar en om man inte kan allt. Direkt efter seminariet tillbaka till jobbet för mer bokslut. Imorgon hoppas jag kunna hinna blogga lite ordentligt, godkänna alla kommentarer osv. Ville bara visa att jag lever :)
blä.
"What is depression like?" he whispered.
"It’s like drowning. Except you can see everyone around you breathing".
"It’s like drowning. Except you can see everyone around you breathing".
Förlåt.
Jag mår inte så bra nu och tyvärr får bloggen lida för det.
Mina föräldrar har tvångsbokat en läkartid åt mig eftersom jag vägrar göra det själv. (Varför ska det vara så jävla svårt? Är det någon slags förnekelse? Att man inte vill acceptera att man kanske är sjuk igen?)
Medicinbyte, säger de. Fuck it, säger jag.
Det gör så ont. Så fruktansvärt jävla ont.
& ensamheten, den helvetes ensamheten.
ont.
Imovanen checkar in, allt som gör ont checkar ut.
Jag är i mitt gungande fluff. Jag är precis där jag vill vara.
Jag är i mitt gungande fluff. Jag är precis där jag vill vara.
fuck this.
Jag har fått lite frågor senaste tiden om bland annat panikångest, ätstörningar och min tid på BUP, så jag tänkte ta och avverka ämnena ett efter ett i ett par inlägg. Jag hade tänkt börja redan ikväll men jag har haft en sån jävla skitdag och bajskväll att jag bara inte orkar. Förlåt, jag skäms :( (även om jag vet att jag inte ska skämmas och allt sånt, suck vad jag sätter mig själv i offerposition ibland). Har precis köpt en Ben & Jerry-glass att trösta mig med.
Det mesta känns bara lite motigt just nu. Vågen visar mer än någonsin (var är min bra:iga ämnesomsättning?) och jag märker hur gamla "mattankar" kommit tillbaka, jag har börjat associera mitt jobb till något negativt (varför vet jag inte, jag som älskat mitt jobb känner mig numera bara olustig och ledsen över att behöva gå dit) och jag fullkomligt drunknar i skolan.
Förlåt men just nu orkar jag inte säga mycket mer än fuck this.
Kram till er alla <3
värker i bröstet.
Är ni också sådana som blir ledsna å andra människors vägnar? Mitt hjärta blöder när jag ser människor sitta ensamma på restauranger, äldre stappla fram på bussen och uteliggare desperat försöka blåsa lite värme i sina frusna händer.
Idag grät jag på insidan när jag satt i ett möte. En kille som vanligtvis är väldigt blyg och osäker skämtade lite vid ett tillfälle och av en slump råkade jag se hur en annan på mötet himlade med ögonen, suckade och hånflinade. Det gjorde så ont i mig. Jag vet knappt varför. Jag tror inte ens att killen som drog skämtet själv la märke till det. Men jag såg. Och jag har sett det om och om igen på näthinnan sedan dess. Jag vill bara krama honom.
Hela dagen har varit kämpig. Allt har gått i ett med skola följt av jobb och möte, och här och där har jag stött på små motgångar, små skitsaker som blivit stora.
Det hade hunnit bli mörkt när jag kom hem och därför hade jag tänkt skippa träningen, för jag är rädd för att vara ute ensam i mörkret, men pappa sa åt mig att ta en liten runda. Han vet vad träning betyder för mig, gör med mig, så han visste att jag behövde springa. Mörkt eller inte. Fem korta, snabba kilometer blev det i ljuset av ett villaområdes gatlyktor och visst känns det bättre nu efteråt.
Nu har jag precis duschat och ligger i soffan och tittar på Ensam mamma söker. Stör mig på mitt blogginlägg som jag vet, som vanligt, innehåller en miljon grammatiska fel och meningsuppbyggnader. Jag är perfektionist när det gäller grammatik egentligen (fråga alla stackare som skrivit arbeten med mig), men när det kommer till bloggen bara skriver jag. Jag orkar inte bry mig eller ödsla energi (vilket litegrann slår tillbaka på mig kan man ju säga eftersom jag efteråt ödslar energi på att störa mig på grammatiken hela tiden, haha). Skitsamma, nu ger jag upp.
.
regn.
Det rinner vattendroppar längs med bussfönstret. Jag kan inte avgöra om det fortfarande regnar eller om det är vinddraget som orsakar dem. De bildar mönster. Som små bäckar som ringlar fram utan början och slut.
Klumpen av söndagsångest växer från magen och upp i bröstet. I halsen. Det blir svårare att andas. Klumpen är i vägen.
Mitt inre vill skrika åt busschauffören att vända om. Att ta mig tillbaka till mina föräldrar. Tillbaka till tryggheten. Kroppen vill inte ha en ny vecka, vill inte stå inför alla de måsten som står uppskrivna i min kalender.
Känslan av panik när jag tänker på att det är så här det här. Vetskapen om att jag ska genomleva ca 60 år till, med kalenderblad nedklottrade av allt som kallas viktigt. Allt som egentligen inte betyder någonting.
livet.
tid.
Vi längtar framåt mot det som komma skall samtidigt som vi ser tillbaka på det som varit och konstaterar att det var bättre förr. Finns det ingenting som heter lagom? Eller är det den tid som ska föreställa nu?
Sorg.
Sorg. Sorg som river upp själ och hjärta och allt som är du. Sorg som sliter sönder och förgör. Sorg som trasar sönder en människa till oigenkännerlig. Tills det inte finns något kvar.
En sorg som beror på ingenting. Är en sådan sorg okej?
En sorg som beror på ingenting. Är en sådan sorg okej?
vila i frid.
En dag som denna skäms jag mer än vanligt. Jag skäms över mig själv, mina egoistiska tankar och mina hopplösa känslor.
Det känns som jag lever på bekostnad av någon annan.
Kristian Gidlund lever inte längre. En fantastisk och fascinerande stark människa jag följt så länge.
Han kunde fått min plats här på jorden.
tisdag.
Fan, fan, fan. Helvetes jävla fan. Jag har börjat känna av mina benhinnor igen. Så fort jag ökar träningsdosen det minsta så är smärtan tillbaka. För tre år sedan tränade jag sönder mig själv. Det var på den tiden där bäst var det enda som dög. Inte bra. Bäst. Hjärnan vägrade att lyssna på kroppen och jag straffades med benhinneinflammation som sedan blev en stressfraktur. Sex löpfria månader varav de två första hoppandes på kryckor. Min så kallade karriär tog slut där och då. Sedan dess har jag bara löptränat på motionsnivå och smärtan i benen har hållit sig borta, men nu är den alltså tillbaka igen. Fan också. Det är inte mycket med den här människan som står rätt till, om jag får gnälla lite. Lägg blodbrist, B12-brist, nedsatt immunförsvar, allergier, whip lash och diverse idrottsskador ovanpå också så blir det riktigt bra. Ja, och så deppigheten förstås.
Nej nu är jag onödigt bitter, men ibland är det svårt att låta bli.
Sitter just nu svettig och härlig på mitt vardagsrumsgolv (fråga mig inte hur jag hamnade här, tror jag tänkte stretcha men istället fick fatt i datorn). Har som sagt precis sprungit och ska strax in i duschen. Resten av kvällen ska jag unna mig lite mys, har jag bestämt. Lägga en ansiktsmask, måla naglarna, äta melon, titta på Svenska Hollywoodfruar (för visst är väl det idag?) och bara ta det lugnt. Jag anser mig förtjäna det efter en lång dag med seminarium i skolan och sedan flera timmars plugg.
Hunnit med en fika med en vän har jag också gjort. En av dem som vet, vet allt och ändå tycker om mig. Hon är världsbäst <3
Annars har väl dagen gått i vågor. Det har svängt en hel del. Ena sekunden tycker jag att jag har koll på läget för att i nästa bli helt handlingsförlamad av alla måsten jag inte hinner med. Tårar som stiger och sjunker lika fort igen. I skratten lurar gråten.
Allt är upp och ned.
Allt är upp och ned.
tack.
Jag vill bara ge er alla en stor kram!
Tack snälla ni för allt fint ni skriver till mig varenda dag, tänk att ni vill lägga så mycket tid och kärlek på en för er helt okänd människa.
Det rör mig in på djupet.
Tack <3
Tack snälla ni för allt fint ni skriver till mig varenda dag, tänk att ni vill lägga så mycket tid och kärlek på en för er helt okänd människa.
Det rör mig in på djupet.
Tack <3
telefon.
Jag hörde min väns röst i örat hela bussresan hem från mina föräldrar. Hon gjorde de 46 minutrarna det tar att åka till de bästa på länge. För hon var glad. Hon skrattade mig i örat. Berättade om sin dag, sa att den hade varit bra. Hon sa att hon kämpade, att hon kämpade och slogs varenda dag och gudarna skulle veta hur ont det gjorde, men hon skulle inte ge upp. Inte igen.
Hon sa att hon visste att jag inte litade på henne, men hon bad mig att göra det ändå, försöka, för denna gången var det allvar. Det var allt eller inget nu, sa hon. Frisk eller rättspsyk.
Hennes beslutsamhet värmde mig i bröstet. Hela min kropp så fylld av tacksamhet över att få höra hennes röst. Veta att hon finns. Finns och andas och lever. Det som gör ont är att veta att vi har varit på den här stigen förut, vandrat vägen flera gånger redan, den är så bekant. Det är ord jag hört förut. Jag vet bättre än att lita på henne. Hur mycket jag än vill.
Sitter uppkrupen i soffan nu. Äter upptinade crepes samtidigt som jag försöker skriva på tangenterna utan att spilla. Har en skön känsla i kroppen. Det sista jag gjorde innan jag åkte hem var att köra ett hårt styrkepass på gymmet med mamma. Kroppen härligt trött. Träning är terapi. Känslan i kroppen efter träning är en drog. Måste ha den.
Vill inte ha måndag. Får ont i magen bara av att snegla mot min kalender, vet att veckans alla blad är fulltecknade, vet att den är full av måsten.
flodvåg.
En flodvåg sveper fram. Den river med sig allt som råkar komma i dess väg. Hänsynslöst sliter den loss allt från sina rötter. Plöjer fram. Det virvlar runt, runt och det finns inte längre något som är upp och något som är ned. Allt är allt. Och inget.
Det skummar och fräser. Vatten överallt. Ingen början. Inget slut.
Jag vet inte om det är jag som är flodvågen eller om jag bara befinner mig i den, om jag styr den eller bara följer med, men den sliter upp och spolar bort allt det som är jag.
Det skummar och fräser. Vatten överallt. Ingen början. Inget slut.
Jag vet inte om det är jag som är flodvågen eller om jag bara befinner mig i den, om jag styr den eller bara följer med, men den sliter upp och spolar bort allt det som är jag.
yes.
död.
Tårarna som bränner av besvikelse och en smärta i bröstet som nästan tar andan ur mig.
Svek. Det finns nog inget som gör så ont som svek. Svek från någon man aldrig trodde skulle svika. Från någon man värderade så högt.
Mattheten. Kroppen slapp och orkeslös. Kraften är borta.
Det river av taggtråd runt hjärtat. Runt lugnorna. Runt allt det som borde vara en levande, lycklig jag.
Det är så ofta jag skäms. Världen är full av unga, döende människor. Människor som skulle göra vad som helst för att få leva. Människor som älskar livet, som älskar att leva. Unga som drabbats av cancer. Av aids. Av något annat som för dem mot en för tidig död. De vill leva, men måste dö. Samtidigt sitter jag här och vill dö, men måste leva. Tanken äcklar mig. Jag borde uppskatta livet. Det är slöseri att låta mig leva, jag som inte vill. Någon annan borde få mitt liv. Någon som vill leva, men måste dö.
