måndag.

God morgon världen och god morgon mina fina läsare!
 
Idag är det måndag, ny vecka, nystart. 
Jag har sovit ovanligt bra. Jag har äntligen hittat en kombination som fungerar. En propavan ca 2 timmar innan jag lägger mig och en imovane strax innan, så somnar jag hyfsat snabbt och framför allt sover jag mig igenom natten och vaknar bara någon enstaka gång, istället för att snurra runt och vakna en gång i halvtimmen. Lakanen i sin ordning - bara det?
Jag vet att imovanen snart måste bort och jag försöker att successivt trappa ned på den. Kanske kan jag somna på bara en halv snart? 
 
Jag ska snart bege mig mot jobbet. Det regnar ute, hade det inte varit för de tunga dropparna hade jag inte märkt det. Det är fortfarande svart som natten. Om någon timme kanske det börjar ljusna. Äntligen.
Försöker tänka positivt. Jag tycker ju om mitt jobb, egentligen. Får inte låta det som brottas inom mig förstöra även det.
 
Ta hand om er och ha en bra första veckodag!
Tusen kramar
 
Detta är vårt mål, vad vi måste lära oss att leva efter.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0