mycket.

Hej på er!
 
Det mesta är kaos just nu, och som ni märker får bloggen lida för det.
Jag har inte suttit still en sekund sedan jag kom hem från Stockholm. I måndags jobbade jag fram till 22 och ramlade således i säng vid 23, tisdag morgon upp och hoppa vid 05 igen, seminarie i skolan och sedan vidare till jobbet igen. Jag förväntade mig en relativt lugn dag och trodde jag skulle kunna gå hem framåt eftermiddagen, men på grund av olika incidenter och trassel blev jag kvar fram till midnatt. Kom hem vid 01, sova, upp igen 05, seminarie och sedan grupparbete hela eftermiddagen. Ni kan nog själva räkna ut hur sliten jag är idag.
Idag har jag varit ledig från både skola och jobb och har hunnit sova ikapp lite. Jag har pluggat ett par timmar samt fortsatt med grupparbetet med en skolkompis, men annars bara sovit. Kroppen är så trött, så helvetes jävla trött.
Imorgon har jag först seminarie (tredje den här veckan, lärare är sadister) och sedan håller jag i ett event hela eftermiddagen följt av sittning och utgång på kvällen. Jag hoppas inte min trötthet får övertaget så att hela dagen och kvällen blir ett virrvarr av känslor och gråt. Bakslaget kan gärna få vänta tills på lördag. För ett bakslag kommer, det vet jag. 
 
 


Kommentarer
Belinda Breed

Usch, hoppas du får det bättre snart!

Svar: tack snälla du <3
vimotdem.blogg.se

2013-10-05 @ 11:53:11
URL: http://belindaz.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0