tystnaden.

Förlåt, nu har jag varit tyst länge igen. Jag skäms, skuldkänslor som gnager, trots att jag vet att ni tycker det är okej. Trots att jag vet att ni förstår varför jag inte bloggat.
Jag vill ju leverera inlägg, bra inlägg. Hatar tanken på att ni klickar er in här och så är bloggen tom. Återigen, förlåt.
Jag är inte tyst med flit, det är tiden som inte räcker till. Jag har sovit mig igenom helgen. Gränsen till apati så hårfin. Kroppen så slut efter ännu en intensiv vecka. Har bott hos mamma och pappa. Jag behöver dem. 
Inte en dag utan tårar. Inte en jävla dag utan de där känslorna som jag snart tror kommer äta upp mig. De gnager sig utåt, från mitt djupaste inre. Det gör så ont.
 
Jag fick i förrgår reda på att min vän är inlagd igen. Hon var ute ett tag. Kämpade, försökte, trotsade smärtan. Till sist gav hon upp. Jag kan inte sätta ord på den rädsla och förtvivlan jag känner. Jag önskar så att jag hade kunnat överta hennes smärta. Det finns inget värre än att bara stå bredvid och se på, utan att kunna göra ett jävla skit för att hjälpa henne. Fan.
 
Det regnar ute. Stora, tunga droppar som rinner längs fönstret. Jag hör hur de hamrar på balkongräcket. Tänker på mina balkongmöbler. De är av trä, kanske far de illa av regnet? Sommaren är ju över så de används inte. Borde ta ner dem i källaren. Orkar inte. Då och då flimrar det till av en blixt, följt av ett dolt muller. Tänker att det är så det ser ut på min insida. Först en blixt som slår ner och skadar allt runt omkring, sedan ett dån som sakta ebbar ut. Sedan en ny blixt innan mullret riktigt hunnit bort. 
Jag borde plugga. Öppnade böckerna innan, tänkte vara duktig. Slog igen dem igen. Bokstäverna flöt ihop. De bildade meningar jag inte kunde tyda.
Huvudvärk. Spänningshuvudvärk.
Klumpen i magen. Jag vill inte ha en ny vecka. Vet att morgondagen kommer bli lång. Jobb åtta timmar följt av möte. Kommer lämna lägenheten vid halv sju imorgon bitti och är säkerligen inte hemma igen förrän närmre åtta på kvällen. Jag ska inte gnälla, det är självvalt. Jag har frivilligt satt mig i sitsen. Ibland trivs jag med det. Jag tycker ju det är kul också. Och tanken på att det ser snyggt ut i mitt CV. Prestigen.
Fyller jag dagarna hinner jag inte tänka så mycket. Då känner jag att jag valt rätt. Andra dagar vill jag bara ge upp. 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0