trasig.
Idag är jag trasig. Ansiktet ler men själen gråter. Det gör så ont. Allt gör ont. Någon kramar och vrider ur mitt hjärta som om det vore en tvättsvamp. Upplever ni också att mental smärta ibland kan göra ont rent fysiskt, en överväldigande smärta?
Kom nyss hem från jobb, har suttit med bokslut i 13 timmar.
Jobbet har varit min räddning idag, det som hållit mig vid liv, tvingat hålla mig fokuserad. Jag har fungerat som en robot. Gjort det jag ska utan engagemang, utan känslor. Mina kollegor har fått mig att le, att skratta, jag hade gärna stannat kvar med dem hela natten istället för att åka hem och sova, för sover gör jag ju ändå inte. Jag trivs där.
Jag är så trött, det har nu gått fem nätter utan Imovane och således fem nätter nästan helt utan sömn.
Alla kan sova dåligt ibland, det är inget konstigt med det, alla klarar vi av att vara lite trötta dagen efter, kanske till och med två, men ju längre dagarna går desto svårare blir det.
Jag är känsligare än vanligt. Satte mig på golvet och grät när jag inte lyckades få av mig ett armband när jag skulle duscha. Tröttheten gör mig nästan yr i huvudet men kroppen kan inte slappna av. Sluddrade nästan på orden när jag pratade i telefon med pappa innan. Hjärnan och munnen orkade inte hålla kommunikationen uppe som den skulle.
Har inte ens några Sobril. Letade i ren panik efter Theralenedroppar förut, något min kropp verkligen inte tål, men givetvis är allt sådant bortplockat och slängt.
Folk förstår inte vad desperationen efter sömn kan driva människor till, vad den kan göra oss kapabla till.
Orkar inte prata med någon. Avskärmar mig från världen. Håller mig innanför mitt skal, min skyddande bubbla ingen kan nå in till. Ska på konsert imorgon med ett par vänner. Har längtat efter konserten i veckor. Nu ser jag inte det minsta fram emot den, vill hellre stanna hemma. Vill åka hem till mamma och pappa. Min trygghet.
Tänker på henne. Har inte hört något från henne idag, hon har inte svarat på sms. Ber till gud att de bara tagit mobilen ifråm henne, att det inte har hänt något annat.
nej.
Precis allt och alla kan bara dra åt helvete.
ont.
En kollega på jobbet kommenterade mina darriga händer när jag försökte skriva ordentligt på tangentbordet och hela tiden tryckte fel. Jag svarade något svävande om hypoglykemi, jag hade inte ätit på länge. Jag tror hon trodde mig.
Biverkningarna har gjort sig påminda idag. Darriga händer, yr i huvudet och trött. Så väldigt trött.
Har ätit lösgodis från Hemmakväll till middag. Kom inte på något bättre till middag.
Ont i hjärtat. Idag gör det så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänker på min vän. Hon säger att hon inte vet när hon blir utsläppt. Hon har flyttats från medicinkliniken till psyket nu. Jag fick ett sms av henne i förmiddags;
"Du anar inte hur mkt det betyder att du inte viker från min sida efter alla dessa år". Jag började gråta när jag läste. Jag skulle släppa allt för henne. Hade jag kunnat överta den smärta hon bär på hade jag gjort det.
Biverkningarna har gjort sig påminda idag. Darriga händer, yr i huvudet och trött. Så väldigt trött.
Har ätit lösgodis från Hemmakväll till middag. Kom inte på något bättre till middag.
Ont i hjärtat. Idag gör det så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänker på min vän. Hon säger att hon inte vet när hon blir utsläppt. Hon har flyttats från medicinkliniken till psyket nu. Jag fick ett sms av henne i förmiddags;
"Du anar inte hur mkt det betyder att du inte viker från min sida efter alla dessa år". Jag började gråta när jag läste. Jag skulle släppa allt för henne. Hade jag kunnat överta den smärta hon bär på hade jag gjort det.
slut.
Vaknade 05 efter en natt av orolig sömn. Drömmarna avlöste varandra och jag vet inte hur många gånger jag vaknade. Lakanen blöta av svett. Jag hatar att försöka somna om när lakanen är blöta, det blir så kallt. Tog tåget till jobbet en timme tidigare, det hade varit helt lönlöst att försöka somna om. Såg att min läkares klinik är stängd tom 4 augusti. Fan, jag som tänkte ringa och tigga till mig ett nytt recept med Imovane. Att fråga mamma eller pappa om de kan skriva ut till mig är lönlöst, de tror ju jag slutade med dem för längesen. Tog 3 Sobril istället i ett desperat försök till att somna om, lönlöst, så nu är de också slut. Märkte imorse att mina Fluoxetin också är slut, jag som var säker på att jag hade en karta kvar. Inte första gången det blir så. Håller tummarna för att jag har uttag kvar på dem, annars får jag be mamma och pappa. De kommer bli arga över att jag igen har slarvat.
vännen.
Ligger i sängen. Tårarna bara rinner, verkar aldrig ta slut.
Hon är inlagd igen. Hon som jag var hemma hos i förrgår. Hon som verkade helt okej då. Hon som är trasigare än jag. Hon som jag har känt sen dagis. Hon som dämpar ångest genom extrem självdestruktivitet. Hon som flera gånger suttit fast i tvångsbälte. Hon som jag är så rädd att förlora. Hon som blev våldtagen för 3 år sen. Hon som fick sitt liv slaget i spillror.
sömn.
Ligger i sängen nu. Intalar mig att ju tidigare jag lägger mig desto större är chansen att jag somnar i hygglig tid eftersom jag då får en längre tidsmarginal. Att jag ens försöker tro på det själv är skrattretande. Patetiskt. Mina Imovane är slut och jag har med flit sett till att inte ha någon alkohol hemma. Inte inte inte ersätta ett beroende med ett annat.
Vill bara gråta. Hela veckan är full av tidiga morgnar och långa dagar på jobb samtidigt som jag inte kommer få någon sömn. Satanshelvetesjävlaskit.
Leker med tanken på att bli läkare enbart för att kunna skriva ut hur mycket Imovane jag vill. Mamma och pappa vet inte hur bra de har det.
Vill bara gråta. Hela veckan är full av tidiga morgnar och långa dagar på jobb samtidigt som jag inte kommer få någon sömn. Satanshelvetesjävlaskit.
Leker med tanken på att bli läkare enbart för att kunna skriva ut hur mycket Imovane jag vill. Mamma och pappa vet inte hur bra de har det.
andas.
Sitter ute på balkongen. Andas. Försöker dra in så mycket luft som möjligt i lungorna. Har ni också den känslan ibland, att hur mycket ni än andas in känns det som om ni inte får tillräckligt med luft?
Jag var tvungen att gå ut hit, det kändes som om jag skulle kvävas där inne. Filt över knäna, det blåser och är egentligen inte balkongväder.
Följer människorna som passerar nere på gatan med blicken. Brukar fundera över människor jag ser. Hur ser deras liv ut? Är de på väg hem till familjen eller ska de ner till stan och möta ett par vänner? Vad jobbar de med? Är de lyckliga? Brukar föreställa mig själv i deras situation.
Nu passerar en kvinna med barnvagn och en liten hund. Hon är ung och snygg. Hunden är söt. Bebisen syns inte men den är säkert också söt. Hennes liv verkar bra, är min första spontana tanke. Påminner mig själv om att skenet faktiskt kan bedra. Det vet ju jag.
roll.
Ikväll kommer bli en sån kväll där jag behöver spela glad. Stark. Lycklig. Fake:at leende.
Jag ska hem till en kompis på fest. Hon är en av dem som inte har en aning, en av dem som tror att mitt liv är perfekt. Jag känner i princip ingen annan än henne där så jag kommer behöva spela min gamla välbekanta roll, rollen som den glada, starka, lyckliga. Den roll som jag spelar så väl. Den roll som jag är så bekant med, som jag själv ibland nästan tror är jag.
Jag är inte glad idag. Jag har haft en mysig dag med en av mina närmsta, hon som är trasigare än mig själv, men jag är inte glad. Inte idag.
10 fakta.
Kör en liten 10 fakta-lista här, så får ni se en lite bredare bild av lilla mig än bara mina deppiga texter och funderingar och istället en inblick i mitt liv utanför sjukdomarna. (Och okej, kanske för att jag har tråkigt och behöver tidsfördriv;))
1. Jag missbrukar godis och glass, äter det så gott som dagligen
2. Jag kan inte sova med täcket fastsatt under madrassen, det måste vara fritt så att jag kan sticka ut fötterna om jag vill
3. Jag läser väldigt mycket, böcker ger mig så mycket mer än film och tv
4. Jag är extremt livlig, hoppar och studsar och far runt
5. Jag älskar deckare och kriminalromaner
6. Jag kan vara rätt spontan och impulsiv, på gott och ont
7. Jag hatar svamp och kokta ägg
8. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett vilket materiellt bortskämt barn jag varit
9. Jag hatar att förlora, det spelar ingen roll om det så bara är i minigolf
10. Jag scannar av alla människor jag möter, hur de ser ut, deras klädstil, ja allt
1. Jag missbrukar godis och glass, äter det så gott som dagligen
2. Jag kan inte sova med täcket fastsatt under madrassen, det måste vara fritt så att jag kan sticka ut fötterna om jag vill
3. Jag läser väldigt mycket, böcker ger mig så mycket mer än film och tv
4. Jag är extremt livlig, hoppar och studsar och far runt
5. Jag älskar deckare och kriminalromaner
6. Jag kan vara rätt spontan och impulsiv, på gott och ont
7. Jag hatar svamp och kokta ägg
8. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett vilket materiellt bortskämt barn jag varit
9. Jag hatar att förlora, det spelar ingen roll om det så bara är i minigolf
10. Jag scannar av alla människor jag möter, hur de ser ut, deras klädstil, ja allt
hemma.
Vi kom hem från yogan i eftermiddags och jag åkte sedan ut till mamma och pappa, mina två tryggheter här i världen. Jag är här nu.
Trött. Tom. Får alltid bakslag efter att ha gjort något lite ansträngande, hur roligt det än har varit. Ledsen. Vill gråta. Varför tål min kropp inte ens att ha roligt?
Pappa frågar hur det är med mig, han ser alltid när jag blir tyst. Tillbakadragen. Svarar att det är bra. Det är inte bra. Mina Imovane tog slut igår. De som jag hela veckan svalt i smyg samtidigt som Elin gått runt nöjd och glad över att min sömn blivit så bra. Känner mig hemsk. Vill inte ljuga. Borde inte. Vill inte visa henne hur misslyckad jag är. Vill inte göra henne besviken genom att berätta att sömnen inte alls blev bättre av retreaten. Vill vara bra.
Trött. Tom. Får alltid bakslag efter att ha gjort något lite ansträngande, hur roligt det än har varit. Ledsen. Vill gråta. Varför tål min kropp inte ens att ha roligt?
Pappa frågar hur det är med mig, han ser alltid när jag blir tyst. Tillbakadragen. Svarar att det är bra. Det är inte bra. Mina Imovane tog slut igår. De som jag hela veckan svalt i smyg samtidigt som Elin gått runt nöjd och glad över att min sömn blivit så bra. Känner mig hemsk. Vill inte ljuga. Borde inte. Vill inte visa henne hur misslyckad jag är. Vill inte göra henne besviken genom att berätta att sömnen inte alls blev bättre av retreaten. Vill vara bra.
kommentar.
Jag trodde aldrig jag skulle sjunka så pass lågt som att hänga ut folk i den här bloggen, men det här känner jag att jag vill skriva om.
Dessa två kommentarer fick jag idag på mitt inlägg där jag berättade om tiden på BUP, skrivna av samma person:
Haha säkerheten högre en på Kumla anstalten? Nej nej lilla gumman. Jag har själv varit på bup så inte ska vi överdriva ;) sen en annan sak jag tycker du bara fokuserar på hur synd det är om dig hur dååååligt du mår, vill du ens må bra? Känns som att du bara gottar ner dig i din misär.
Det OMÖJLIGT att din avd var så lås som Kumla. Herregud vet du INGENTING??? Jo du lille vän jag har haft LPT huur många gånger som helst suttit lite överallt i Sverige. Alltså Kumla och Psyk är inte ens i närheten. Jag menar inte går det runt beväpnade plitet på Psyk så du inte rymmer. Snälla googla lite så ska du få se.
Till att börja med verkar personen i fråga inte riktigt uppfatta inronin i min parrallell till Kumla, ett fängelse med säkerhetsklass 1 (jag har läst mycket deckare och kriminalare i mitt liv, senast "2 soldater" vars story bygger på fängelsen, så är det något jag faktiskt vet en del om så är det fängelser), givetvis var inte det något jag var seriös med och hade jag trott att folk skulle feltolka mig så pass grovt hade jag inte skrivit så. Jag får nog ta och tagga ner ironin i min blogg lite, är det något jag är bra på att vara så är det ironisk.
Självklart vet jag att säkerheten på BUP inte är i närheten av den på Kumla, men jag la det som en ironisk kommentar för att lite skämtsamt understryka hur jag upplevde det på BUP (Nu menar jag INTE att jag anser säkerheten på BUP vara för hög, men för 16-åriga mig var det en konstig upplevelse att plötsligt vara så hårt instängd när jag levt hela mitt liv i det fria, för mig var situationen så absurd). Hade ni tagit mig på orden om jag sa att de serverade oss hundmat, vilket hade varit en ironisk kommentar för att uttrycka att deras mat var äcklig?
Vidare förstår jag inte riktigt vad personen i fråga får ut av att skriva sådana kommentarer. Är det något jag aldrig har förstått, och troligen heller aldrig kommer att förstå, så är det människor som trycker ner alla. Mår ni bättre av att se andra må dåligt? Känner ni någon form av tillfredsställelse? Är ni så ledsna själva att ni vill att alla andra ska känna samma smärta? Jag förstår verkligen inte.
Jag tror att det är av rädsla för den här typen av kommentarer som många håller sitt mående inom sig. Många har kommenterat här i bloggen och även sagt till mig i verkligheten att de inte vågar tala om hur de mår just för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, rädda för att bli förlöjligade. Ingen, INGEN kan komma och tala om för en annan person hur den mår eller inte mår. Alla upplever vi saker olika. Jag är till exempel livrädd för ormar, samtidigt som en av mina bästa vänner utan problem skulle kunna klappa en, är helt orädd. Ska hon då säga till mig att jag överdriver, att jag inte alls är så rädd som jag påstår, bara för att HON inte tycker att en orm är något märkvärdigt? Nej, känslor kan man inte mäta. Det finns ingen skala som säger att Kalle har rätt att må sämre än Åke. Nej. Nej, nej, nej.
När jag läste de här kommentarerna kände jag mig arg, ledsen, upprörd, förbannad, förvånad, oförstående och förvirrad. Det var inte bara orden i sig som gjorde ont utan sättet kommentarerna lades fram på. "Lilla gumman", "lille vän", varenda ord genomsyrades av hån. Denna någon var helt och hållet ute efter att trycka ner mig, göra mig ledsen. Det hade varit en helt annan sak om personen i fråga skrivit något i stil med "jag håller inte med dig, säkerheten på Kumla är faktiskt högre än på BUP" för då hade jag mer uppfattat det som en upplysning, inte att hon eller han var ute efter att stampa på någon som redan ligger.
Det är säkert många av er som läser som tycker att jag överdriver och inte alls håller med mig, och absolut, det har ni er fulla rätt till. Alla får tycka och tänka precis vad de vill om vem de vill, men man behöver inte upplysa personen i fråga om det. Det tjänar helt enkelt ingenting till.
tid.
Jag har alltid haft problem med tid. Tid är jobbigt. Det framkallar stress och ångest.
Jag har precis kommit tillbaka till hotellrummet från kvällens yogapass. Passet skulle vara i 60 min, så min kropp var inställd på 60 min. Slänger alltid en liten blick på klockan när jag känner att något börjar närma sig sitt slut. 50 min hade gått. Läraren visade inga tendenser till att runda av. 55 minuter. Fortfarande inget. 60 minuter. Vi skulle sluta nu, det står på mitt schema, vi skulle sluta NU. Han fortsätter prata obekymrat, kommer hela tiden på nya saker att säga. 70 min. Folk börjar ställa frågor, han svarar så gärna. Hela min kropp ville bara skrika till honom att hålla käften och skrika till alla som ställde sina dumma jävla frågor att de får ställa dem efter att vi andra fått gå hem. 80 minuter. Nu fick vi sluta. Hela kroppen kändes uppstressad. Det kliade. Pulsen slog. Jag var arg. Irriterad. Kunde få ett utbrott när som helst.
Jag vet inte varför det är så men det är något med mig och tidsgränser som inte fungerar ihop.
Jag måste alltid ställa alarm på mobilen, det spelar ingen roll om jag har sovmorgon eller kan sova hela dagen om jag så vill, jag måste ha ett alarm. En gräns. När alarmet sedan ringer på morgonen har jag inga problem med att snooza eller stänga av det och somna om igen, om jag är ledig och inte måste gå upp, men jag måste ha mitt alarm. Min gräns.
Om jag ska göra något särskilt behöver jag också en gräns. Om jag ska och träna kan jag inte bara gå till gymmet när andan faller på. Jag måste ha ett klockslag. Kvart i, prick, halv, tjugo över - det spelar ingen roll, bara det är en gräns.
Likadant reagerar jag när jag ska någonstans eller hem någonstans ifrån. Vi kan ta som exempel ett besök hos min mormor. Om mamma säger "nej vi får väl ta och åka snart" eller "vi beger oss om 10 minuter" eller något liknande så ställer min kropp in sig på att vi ska det också. Säg då att vi fortfarande är kvar efter 10 minuter och mamma inte ser ut att ha några planer att resa på sig, direkt börjar det krypa i kroppen, pulsen stiger, irritationen kommer fram och jag vill bara gråta.
Det handlar inte om att jag vill komma därifrån egentligen, för ett besök hos till exempel mormor är alltid trevligt, det är just att jag blir inställd på något och om det då inte blir så krackelerar kroppen. Jag kan inte svara på varför för jag har verkligen ingen aning. Jag tycker själv att det är och låter helknasigt men jag kan inte styra över det.
En annan situation är när jag riskerar att komma för sent. Min buss från skolan, som jag måste hinna med för att komma i tid till tåget, går bara ett par minuter efter att vi slutat så det är alltid bråttom till den. Sista minutrarna innan vi slutar har jag stenkoll på klockan. Märker jag att föreläsaren börjar dra över tiden kommer direkt den där ilskan och paniken.
Något annat som skapar panik i en likadan situation är om jag till exempel sitter i mitten på raden i en föreläsningssal och har många människor utanför mig, som då blockerar utgången. Att fastna bakom människor som i lugn och ro packar ihop sina väskor, sätter på ytterkläder och liknande när jag samtidigt måste komma ut för att hinna med bussen är en ren och skär plåga. Hela kroppen skriker. Jag vill slå någon. Gråta. Panik. Plötsligt rör sig alla så långsamt - hur kan ni röra er så långsamt?
För många låter det här säkert idiotiskt och det är inget jag kan klandra någon för. Jag menar, hur kan tid få en att känna så? Hur dumt är det inte?
"Stick och träna när du känner för det vafan, varför måste du vänta i tre minuter bara för att klockan då visar ett jämnt tal?". Kunde jag svara på det hade jag varit glad. Är det någon av er som har det likadant?
skam.
Jag skäms. Känner skam. Elin och jag kom överens om att en av sakerna vi skulle fokusera på under yogaretreaten är min sömn.
Jag sover ganska bra på nätterna. Somnar hyfsat snabbt och vaknar bara någon enstaka gång under natten. Elin är nöjd, tänk att jag redan sover så bra.
Det hon inte vet är att jag varje kväll smugglar i mig imovane.
Efteråt.
Det var när jag skrevs ut från BUP som det riktigt svåra skulle börja. Jag skulle lämna det som blivit min trygghet, det som gömt mig för verkligheten, den verklighet som gjort mig så illa. "Du måste lära dig att stå på egna ben igen". Tänk så hade jag glömt bort hur man står då? Jag var så rädd. Så jävla rädd.
Mamma och pappa fick en i taget ta tjänstledigt. Eftersom jag var under 18 fick de ersättning för att vara hemma med en sönderpsykad, trasig dotter.
Jag tror det var mamma som började vara hemma med mig. Jag minns inte säkert men det spelar ju ingen roll. Första tiden sov jag mest. Jag var konstant neddrogad på framför allt Theralene (något jag inte kan ta idag, en droppe och jag sover i tre dygn) för att hålla mig i schack och det gjorde att jag sov och sov och sov.
Inte en sekund var jag utom synhåll för mamma eller pappa. Inte ens i badrummet. Inte ens när jag var ute och red mina hästar. Allting kändes så konstigt, jag var fortfarande inne i den där "det här är någon annan, det här händer inte mig"-dimman, för hela situationen var så absurd. Inte hade jag varit inlagd, inte hade jag hoppat av skolan, inte var mamma och pappa tjänstlediga för att jag var självmordsbenägen. Något sånt skulle ju aldrig drabba oss.
Jag var, som ni nog förstod, ganska isolerad från omvärlden. Orkade inte förklara. Ville inte. En kompis fick nog en dag och tog sin moppe och körde hem till mig utan att säga något först. När hon stod där kändes allt främmande. Pinsamt. Konstigt. Hon som varit min bästa vän i 100 år kändes som en ren främling. Jag kände mig blyg.
Hon, precis som alla andra, hade inte haft en aning om mitt mående och blev rätt chockad. Jag minns att hon rakt upp och ned frågade "Du har väl inte försökt ta livet av dig?". Jag tvekade. Jag ville inte ljuga, jag hatar att ljuga, men under de två sekunder jag tvekade hade tårars hunnit tränga fram i hennes ögon. Herregud, kunde jag säga något annat än "nej nej, absolut inte". Hennes andra fråga var "är det inte ett misslyckande för din mamma att du blir deprimerad när hon är psykiater?". Vad svarar man på det?
Fortsätter senare, hinner inte mer nu!
känslor.
Ligger på hotellrummet. Kan inte bestämma mig för hur jag känner mig. Idag har jag nog lyckats känna alla känslor som går att känna. Har en gnagande oro inom mig, nästan hemlängtan. Jag är alltid sån första dagarna jag är iväg nånstans, iväg från tryggheten. Haft telefon- och sms-kontakt med mamma och pappa flera gånger. Det har vi alltid. Vi vill ha det så.
Kom nyss tillbaka från spa:t. Har legat i 40 gradigt vatten, det var skönt för min spända, stressade kropp.
5 timmar med yoga idag plus ett löppass, det känns skönt i kroppen. Känns alltid skönt att få vara fysiskt aktiv.
springa.
Ligger utslagen på sängen. Gick ut och sprang vid sex,försökte pressa ut alla demoner med varje löpsteg jag tog. Sprang och sprang. Aldrig tagit i så mycket på en morgonjogg innan.
Det var vackert, jag sprang längs med stranden.
Vi ska snart ner till frukosten. Här är fint, men hittills känns yogan mest som flumflum, jag har nog inte riktigt förstått poängen med det hela än.
Här är en annan tjej på lägret som Elin känner, som hon känner just eftersom att hon också gått i handledning hos min mamma, jippie.
Sov inte många minuter i natt. Oron har varit där och gnagt, gnagt som en äcklig och pestsmittad liten råtta.
Det var vackert, jag sprang längs med stranden.
Vi ska snart ner till frukosten. Här är fint, men hittills känns yogan mest som flumflum, jag har nog inte riktigt förstått poängen med det hela än.
Här är en annan tjej på lägret som Elin känner, som hon känner just eftersom att hon också gått i handledning hos min mamma, jippie.
Sov inte många minuter i natt. Oron har varit där och gnagt, gnagt som en äcklig och pestsmittad liten råtta.
dimma.
Yrseln.
Jag tror yrseln är en av de värsta biverkningarna. Den hälsar på mig så ofta. Ligger i sängen, hela världen känns som en gungande dimma. Den där känslan igen, den av att stå bredvid och studera sig själv på avstånd.
Blundar. Har inte tid att ligga här. Måste upp.
Jag kommer ingenstans.
Jag tror yrseln är en av de värsta biverkningarna. Den hälsar på mig så ofta. Ligger i sängen, hela världen känns som en gungande dimma. Den där känslan igen, den av att stå bredvid och studera sig själv på avstånd.
Blundar. Har inte tid att ligga här. Måste upp.
Jag kommer ingenstans.
yoga.
Imorgon åker jag på yogaläger i fem dagar tillsammans med min terapeut, där tanken är att jag ska lära mig varva ner, fokusera, sova bättre och sånt. Helt ärligt är jag ganska skeptisk, i mina ögon är yoga flumflum och jag förstår inte hur jag ska må bättre av att sitta i skräddarställning och meditera, men detta är hennes och mina föräldrars påhitt och jag har inget emot att åka direkt, vi ska bo på ett spahotell i Varberg med all inclusive och fri tillgång till spaet, gymmet m.m och det tackar jag inte nej till. Vädret ska ju dessutom bli strålande och stranden ligger runt hörnet. Varje dag har vi 3-4 olika pass bestående av meditation, yoga osv och det är tydligen en av världens bästa gurus som håller i det (inte för att det säger mig så mycket).
Jag känner att det nog är dags för en presentation av min terapeut, som jag har en mer eller mindre unik relation till (bara en sån sak att vi tillsammans åker iväg en vecka på läger tillsammans säger väl en del?).
Jag började gå till henne (kommer här kalla henne Elin, ett påhittat namn) strax efter att jag blivit utskriven från BUP. Hon är terapeut inom kognitiv beteendeterapi och har en privat mottagning. Här vill jag lite snabbt bara flika in med att uttrycka min tacksamhet till att jag haft möjligheten till att gå hos privata terapeuter, läkare m.m. Jag har hört så många skräckhistorier om hur patienter behandlas inom vården. En nära vän till mig har i flera år skickats fram och tillbaka mellan olika sjukhus, fått den ena diagnosen här och den andra där, en riktig mardröm. Tack vare mina föräldrars yrken och därav kontakter inom psykiatrin samt den ekonomiska möjligheten att gå privat har gjort att jag hela tiden varit omringad av proffs och det är jag så otroligt tacksam för! Åter till ämnet. Min mamma är, som jag tidigare nämnt, psykiater samt steg 3-utbildad KBT-terapeut och det är hon som varit handledare till Elin när hon utbildade sig till terapeut. Att hitta en lämplig kontakt till mig att gå i samtal hos var inte lätt. Mamma är etablerad inom psykiatrivärlden och det är inte många som är villiga att ta emot en kollegas dotter i behandling, dessutom känner ju mamma till de flesta psykologer, terapeuter och kuratorer i vår närhet och det var inte många som dög åt mig i hennes ögon. Elin gjorde det, tack och lov. Hon hade inget emot att ta emot mig trots hennes såpass nära relation till mamma (när man utbildar sig till KBT-terapeut måste man gå 50 timmar i egenterapi hos sin handledare, i det här fallet mamma, så de känner ju varandra ganska väl om man säger så). Det var svårt i början, jag var trött på att ständigt prata med olika människor och sa inte så mycket, men successivt blev det bättre och bättre. Nu har jag gått regelbundet hos henne i snart sex år och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ha gjort utan henne. Hon har sett mig gå från att vara en vilsen 16-åring till att bli en vuxen (nåväl) kvinna och känner mig så otroligt väl. Idag är väl egentligen vår relation bortom professionell om jag ska vara ärlig, vi har kommit varandra för nära. Hon har själv sagt att hon ser mig mer som en nära släkting än en klient och vi ska som sagt åka på semester tillsammans. Hon ger mig så otroligt mycket mer utöver våra samtal än vad hon är tvungen till. Vi har sms-kontakt flera gånger i veckan. Har jag tenta smsar hon lycka till, har jag en dålig period vill hon dagligen höra hur jag har det osv, så ni förstår själva. Jag vet att hon tycker väldigt mycket om mig och det är verkligen ömsesidigt.
Hon är min klippa. Den jag håller mig fast i när hela världen runt mig stormar och vill slita mig itu.
vandra.
Jag lyssnar men hör inte. Jag tittar men ser inte. Jag gråter/skriker/skrattar men känner inte. Jag pratar men hörs inte. Jag finns men lever inte.
Jag vandrar runt i huset. Rastlöst. Oroligt. Planlöst. Ett varv. Sedan ett till. Och ett till. Vill slå ner något, en vas eller dyr prydnadstallrik. Det kommer jag inte att göra, jag är inte sån. Inte längre. Jag är inte längre fysisk aggressiv, ilskan och sorgen uttrycker sig inte längre i våld.
Fortsätter vandra. Varför kan jag inte bara sitta still?
Längtar efter min Imovane, men kan inte gå och lägga mig än, mamma och pappa skulle fatta. De vet att jag bara lägger mig tidigt när jag vill försvinna in i mitt fluff.
bort.
Jag är för ledsen för att orka formulera mig fint. Just nu vill jag bara försvinna. Jag vill till en plats där det inte gör ont. En plats där jag inte är äcklig.
fredag.
Täcket nyss upphängt över en stol, i natt vände jag på det, jag vaknade till och det var så genomblött. Kuddarna utspridda på golvet. Lakanet som får lufta fritt.
I natt var de där igen. Drömmarna. Jag är trött. En och en halv Imovane men ändå inte mycket sömn. Nederlag. Senaste dagarna har den varit där igen, den där gnagande likgiltigheten som kramar åt mitt hjärta. Stunder där tårarna kommer från ingenstans och jag vill skrika. Sorgen. Jag som senaste tiden känt mig ovanligt glad. Smärtan. Tillbaka.
sol.
Står och väntar på tåget. Det är soligt och doftar rosor i luften. Blinkar gång på gång bakom solglasögonen. Envisa tårar. Jag får en impuls att hoppa ner på perrongen framför pågatåget som just rullar in. Skulle aldrig göra det. Det gör så ont i hjärtat idag.
Ska möta upp två kompisar i stan. Vi ska äta thaimat och mysa. Jag vill bara hem och dra täcket över huvudet. De vet att jag har en dålig dag. De vill göra min kväll bättre.
sen.
Jag började jobba kl 9. Eller jag skulle börja jobba kl 9 rättare sagt. Jag sitter istället fast på ett tåg en halvtimme från jobbet. Jag har fobi för att komma för sent.
Balla för i helvete inte ur nu.
Balla för i helvete inte ur nu.
fortsättning.
Jag blev inlagd på ungdomspsyk våren 2008. Det var en konstig tid.
Jag minns att de fick bära in mig genom dörrarna för att jag sparkade och slog och ville bort. Jag bönade och bad och grät, lovade att jag aldrig mer skulle göra något dumt bara jag fick komma hem, nästa sekund skrek och hotade jag istället. Det hjälpte inte.
Jag hade en bild i huvudet av att jag skulle bli inlåst i en cell helt ensam på en avdelning med skrikade läskiga patienter. Jag var livrädd. Det skulle snart visa sig att det inte alls stämde överens med verkligheten.
Det gjordes en massa undersökningar, prover togs och gud vet allt vad de gjorde. Sedan skulle det pratas. Pratas, pratas, pratas.
I början sa jag ingenting. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag skämdes. Skämdes för vad jag hade gjort. Skämdes för hur jag mådde. Skämdes för allt.
Mamma grät. Pappa grät. Jag grät. Tillsammans skulle vi försöka redovisa för läkare, sjuksköterskor, psykologer och skötare vad som hänt, hur min bakgrund såg ut, varför jag kunde tänkas må så här och bla bla bla. De ställde så många frågor. Jag hade inga svar. Jag minns att jag upprepade gånger sa att jag vägrade bo där själv. De lugnade mig och sa att de har som rutin att en av föräldrarna bor med barnet.
Pappa började bo med mig. Jag fick ett rum som innehöll en säng och en taklampa täckt med okrossbart plexiglas. Inga gardiner, inga sladdar, inga tavlor, inga speglar. Ingenting man skulle kunna skada sig med. Alla mina och pappas värdesaker låstes in. Smycken, schampo, hårborste. De tog allt.
Jag fick rött vak, det högsta som finns på BUP. Jag var självmordsbenägen, en fara för mig själv och andra, menade de. Rött vak innebär att du är övervakad av en vårdare/skötare dygnet runt, överallt. Det räckte inte med att pappa höll koll på mig, en irriterande vårdare följde mig som en svans överallt. Att sova med en främmande människa stirrande på sig är inte kul kan jag säga.
För att komma in på avdelning behövde man ta sig igenom 4 olika låsta dörrar och portar. Inför sista dörren innan avdelningen visiterades man. Jag lovar att säkerheten där var högre än på Kumlaanstalten.
Det kändes som om jag var i en dimma. Jag minns att jag sa till pappa att det kändes som jag stod utanför och tittade på ett skådespel. Det här kunde ju inte vara jag, det här kunde ju inte hända mig. Jag frågade om det skulle synas i något register att jag varit där. Typ som i ett brottsregister eller liknande. De log och sa att jag inte behövde bekymra mig om det.
Det fanns sex andra barn och ungdomar på avdelningen. De var väl i en ålder mellan 13 och 17 skulle jag väl gissa på. De var helt normala. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, någon form av mentalt förvridna människor fastkedjade i en vägg kanske. Men de var precis som jag. Själar med ont på insidan. Jag verkade ha tur, de som arbetade på avdelningen sa att det var ovanligt lugna patienter inlagda just då. Det var skönt, inga läskiga skrik på natten, ingen som var konstig.
Allt var väldigt rutinmässigt. Frukost, fika, lunch, fika, middag, fika - samma tid varje dag. Inte på helgen förresten, då fick man sova en timme längre och vara uppe en timme längre.
Läkarna tvingade mig att hoppa av skolan. Jag hatade dem, jag talade tydligt om att jag inte tänkte gå om skolan med en massa 92:or. Jag hade tyvärr inte mycket att säga till om. När det väl var bestämt och jag insåg att jag helt enkelt fick gilla läget var det som om en stor sten släppte från mina axlar. Skolan hade ju varit en av de tunga bitarna som stressat mig så. Plötsligt var den borta.
Första dagarna gick tiden baklänges. Mitt röda vak gjorde att jag inte fick göra någonting och jag var oerhört uttråkad. Hela tiden var det någon ny jag skulle prata med, berätta samma historia för. Varför kunde de inte bara läsa i mina journaler tänkte jag.
Efter ett tag började jag trivas. Där var så lugnt och skönt. Den stressiga verkligheten som plågat mig fanns inte där inne. Jag hade inga måsten, inga tvång. Jag behövde inte ens tänka själv för det var hela tiden någon annan som sa åt mig vad jag skulle göra.
De andra patienterna var snälla. Vi spelade spel och tittade på film ihop. Vi fick baka. På påskafton fick vi påskägg med godis.
Jag skötte mig utmärkt, som de sa, och efter ett par dagar blev jag av med det röda vaket. Jag fick sova, duscha, gå på toa och tala i telefon utan att ha en vårdare med mig. Pappa var dock tvungen att vara med. Jag fick promenera utomhus, men då behövde jag fortfarande ha någon med mig utöver pappa.
Det blev lite roligare, jag började bli lite gladare.
De som jobbade där var snälla. De daltade och gullade med oss som om vi var 12. Jag kände mig som 12. Jag läste hästböcker jag läst tidigare i mellanstadiet, det var den nivån på verkligheten jag klarade av kan man säga. Inga tunga deckare här inte.
Efter fem dagar (tror jag det var) bytte mamma av pappa. Det blev jobbigare. Jag har alltid varit pappas flicka, dessutom är mamma själv psykiater och ganska etablerad i länet där vi bor, så de flesta som jobbade där visste vem hon var och jag märkte hur de påverkades av henne. Jag förstår dem. Att ha en högre uppsatt läkare som granskar behandlingen av sin dotter kan inte ha varit lätt för dem.
Jag blev bättre. Jag fick börja gå ut utan att ha en vårdare med mig. Jag och mamma gick promenader. Vi gick i stan och shoppade. Vi gick på bio. Det var vårdarna som sa åt oss att göra det, för jag skulle successivt vänja mig vid verkligheten igen. Jag gillade inte verkligheten. Jag ville vara inne på trygga BUP, skyddad från omvärlden, från allt ont.
Jag har för mig att jag hade samtal med 2-3 olika personer om dagen ungefär, jag lärde mig aldrig vem som var vad. Ibland var mamma och pappa med, ibland ville de prata med mig själv. Några av dem tyckte jag om.
Efter ett tag fick jag åka hem på dagpermission, vara hemma över dagen. Det var hemskt. Jag har alltid haft en ansträngd relation till min lillasyster och efter allt detta var den sämre än någonsin. Jag var inlagd på hennes födelsedag och istället för att fira henne var mina föräldrar hos mig, den stackars storasystern som fick så mycket uppmärksamhet. Hon förstod inte riktigt allvaret i det hela. Hon sa att hon hatade mig. Jag ville tillbaka till BUP. Dagpermisisonen blev ett så kallat bakslag för mig, jag blev sämre igen. Jag var inte redo för verkligheten.
Dagen jag var hemma fick jag ha min mobil. Där var tusen missade samtal och sms. Alla undrade var jag var. Jag försvann ju utan förvarning. Ena dagen var jag i skolan, nästa morgon var jag inlåst på BUP. Det var ju ingen som visste hur jag mådde, jag hade ju inte sagt något till någon.
Mina "bra stunder" blev längre och längre. Visserligen var jag nerdrogad så gott som dygnet runt, men det märktes ändå successivt skillnad på mig. Jag var inte lika arg. Inte lika ledsen. De sa att jag var duktig.
Jag fick åka hem på nattpermission. Mamma och pappa övervakade mig som hökar. Den natten sov jag i deras dubbelsäng tillsammans med mamma. Pappa sov bredvid i en extrasäng.
Nattpermissionerna gick bra, man började diskutera utskrivningen och allt praktiskt som sedan skulle tillkomma när jag bodde hemma.
Ska jag vara ärlig tror jag, och detta tror mamma och pappa också, att de släppte hem mig tidigare än vad de hade gjort med en patient vars båda föräldrar inte var läkare.
Hade jag inte hamnat på BUP, på en så bra avdelning med underbar personal och ovanligt lugna patienter, vet jag inte hur det hade gått. Jag kan fortfarande längta tillbaka dit. In till den trygga, skyddade världen utan måsten. BUP fick mig i rätt riktning.
Dagen då det var dags att bli utskriven kom och det var nu det riktigt svåra skulle börja. Jag skulle ut i den riktiga världen. Den värld där allt som fått mig att må dåligt fanns.
Det tar jag en annan gång, det här blev tillräckligt för idag,
Kram på er!
trött.
Det snurrar i huvudet. Jag kan inte komma fram till om det beror på alla tankar som trasslar runt där inne eller om jag bara är yr av värmen, biverkningar, utmattning eller något helt annat. Bestämmer mig för att det beror på lite av varje.
Varit iväg hela dagen med familjen. Är så trött nu. Orkar inte tänka. Orkar inte vara. Är i min lägenhet nu, ska inte bo hos mamma och pappa på ett par dagar. Det fungerar inte längre än så med min syster. En dag ska hon få ett eget inlägg, vår relation är inte vad man kallar optimal.
Jag vill skriva något, men mitt huvud är så tomt just nu. Det lilla som finns där når inte fram till tangentbordet.
Kanske går det lättare ikväll.
.
Pappa skrek att mamma var alkoholist. Nu tittar de på Morden i Midsomer i varsitt rum vid varsin tv.
vin.
Vi drack vin till maten. Efter mitt tredje glas reagerade pappa. Nu är det krig. Igen.
natt.
Fluff. Sova. Borta. Imovane. Gunggung.
vän.
En vän har varit hos mig ikväll. Hon är som jag men ändå inte. Hon var som vem som helst fram tills för tre år sen då en händelse förändrade hennes liv för alltid. Hon är trasig, både psykiskt och fysiskt.
Det känns som all luft försvunnit ur mig. Hon påverkar mig så mycket. Hon vet allt om mig.
Kanske berättar jag hennes historia en dag.
trött.
Sitter på tåget på väg ner till jobb. Ögonlocken vill falla ihop, försöker rädda situationen med en stor latte.
Kan inte låta bli att hånle åt situationen, drogar ner mig om kvällarna för att somna och på morgnarna missbrukar jag kaffe för att vakna. Min livsstil är så sund.
Hade en dålig kväll och natt. Trots två glas vin och en och en halv imovane har jag på sin höjd sovit fyra timmar. Trött, så trött. Alltid denna trötthet.
fel.
Tom flaska, tomt glas. Jag vill skjuta mig själv för jag vet hur fel det är, men vad ska jag göra när söndagsångesten får övertaget och tårarna bara rinner? Jag har satt tre alarm till imorgon, får inte missa att vakna till jobb. Jag hoppas att jag inte kommer lukta sprit.
bekanta.
Ibland (eller ja, ganska ofta) beter jag mig på ett sätt som jag inte alls förstår.
Jag var på gymmet ikväll. När jag kom dit och var påväg till omklädningsrummet passerade jag lokalen där alla maskiner finns och såg att en bekant var där inne. Inte en vän på så sätt att vi umgås privat, men vi tillhör samma krets och pratar och har trevligt tillsammans på fester, kramas och hälsar när vi springer på varandra och så vidare. När jag lämnade omklädningsrummet gick jag medvetet in i ett annat rum och började träna, trots att jag från början tänkt vara i samma som min bekant. Jag ville inte hälsa på honom och undvek därför med flit det rummet. Jag kan inte svara på varför. Var det för att jag kände mig obekväm med att träna i hans närvaro? Var det för att jag inte visste huruvida jag skulle behöva kallprata med honom efter att vi hälsat? Var jag rädd för att det skulle uppstå en pinsam tystnad medan vi tränade? Var jag rädd för "hur" jag skulle hälsa på honom eftersom vi inte setts på länge?
Jag gör ofta så. När jag går och handlar till exempel, så önskar jag alltid att jag ska slippa behöva springa på en gammal bekant, och om jag får syn på någon försöker jag smita iväg och gömma mig i nån annan gång eller bakom en hylla innan personen i fråga får syn på mig. Att möta någon jag känner väl tycker jag bara är trevligt, men det är just när man känner dem sådär lite halvt, eller kände bra förr men tappat kontakten med - en gammal gymnasiekompis till exempel.
Har jag en kompis med mig när jag möter någon tycker jag inte det är alls lika obehagligt, då tycker jag nästan bara det är kul, särskilt om min kompis också är bekant med personen.
Jag förstår verkligen inte varför, för generellt är jag en supersocial person som älskar att möta folk. Man har så mycket konstigt för sig.
kloka ord.
Jag skulle vilja kunna lämna allt, starta om från noll som en ny människa, samtidigt vet jag inte om jag hade vågat. Det är ju sån här jag är. Det är ju det här som är jag.
Åter igen - skulle jag våga?
Kunde den här texten bli mer sann?
Kram till er alla <3
trött.
Förvirrad. Trött. Seg. Borta.
Första gången jag vaknar är klockan knappt sju. Tänker en snabb tanke om att det är tidigt och sedan somnar jag om igen. Vaknar igen, klockan är drygt halv tio. Jag har sovit för länge. Går upp, hittar pappa nere i vardagsrummet. Pratar lite. Jag börjar läsa i min nya bra bok. Dricker kaffe. Måste vakna. Ögonlocken börjar falla ihop allt mer. Nickar till flera gånger. Lägger ifrån mig boken och tänker att det är okej att blunda ett par minuter. Somnar. När jag vaknar igen är klockan nästan ett. Kroppen är fortfarande tung av trötthet. Känslan är densamma som när jag i desperata försök till att somna tagit Atarax eller Mianzerin, två sömnpreparat som är helt värdelösa för min del. Jag somnar nätt och jämnt och sen när jag väl gör det vaknar jag inte. Kan sova förbi väckarklockan. Bara sover och sover. Jag har inte tagit någon Atarax eller Mianzerin. Igår somnade jag på enbart en Imovane. Mamma ser misstänksam ut. Jag säger att jag inte tagit dem. Jag tror att hon tror mig. Hon säger att det nog beror på att gårdagen var så uttröttande för mig, det var en lång och händelserik dag.
Min underbara, klena kropp behöver tydligen ett dygn för att återhämta sig från en dagsutflykt till Falsterbo.
fluff.
Kan jag inte bara få stanna i denna gungande mjuka fluffiga värld som jag nu befinner mig i efter ett par Imovane. Ska lägga bort mobilen nu, falla ner i det härliga gungande. Så avslappnad, så lugn. Märker att jag är här men ändå inte, så nu lägger jag mig mih godnatt
framtid.
Det är så ofta jag oroar mig för framtiden. Klyschor som "ta en dag i taget", "lev i nuet" eller "ta inte ut något negativt i förskott" hjälper inte, för fakta är fakta. Fakta är att signalsubstanserna i min hjärna aldrig kommer att fungera optimalt. Fakta är att jag alltid kommer att vara lite skörare, lite svagare och lite känsligare än genomsnittet. Fakta är att jag alltid kommer ha en överhängande risk för att utveckla depressioner och ångestattacker. Fakta är att jag aldrig fullt ut kommer att kunna leva ett vanligt "Svensson-liv" (nu hoppas jag inte att någon tar illa upp, missuppfatta mig rätt!).
Jag oroar mig för framtida anställningar. I skolan är det bara jag själv som påverkas. Att jag en vårtermin kuggar tre tentor i rad för att jag inte klarar av att öppna en bok slår bara tillbaka på mig själv, det är jag som får sopa upp efter mig, jag som får göra omtentorna. Jag har lärt mig det nu, att jag generellt mår bättre på hösten och då sköter skolan relativt bra och sedan successivt under våren går det mer och mer utför. I nuläget har jag tre tentor efter mig. Så som min vår har varit har jag inte kunnat sköta skolan, så är det bara. Som sagt, skolan är mitt ansvar och det är jag själv som får acceptera läget eller ej. Men på en arbetsplats kommer det vara annorlunda. Jag kan ju inte komma till chefen och säga "jo du, nu i höst kommer jag troligtvis prestera bra som fan, men sen till våren kanske min frånvaro ligger runt 50 %, det är lugnt va?". Sommar - och extrajobb har jag kunnat hantera hyfsat bra, det är under en begränsad tid och har hittills varit hanterbart. Det som skrämmer skiten ur mig är tanken på att efter min examen klara av ett jobb på 40 timmar (kanske mer, enligt statistiken inom det område jag vill jobba) i veckan. Jag kan jobba deltid, givetvis, långt i från alla jobbar ju 100 %, men ni förstår min tanke? Hur ska jag klara av att hantera en normal arbetssituation i 45 år när jag inte klarar av en termin i taget nu? Just nu känner jag mig ytterst tveksam till om jag ens kommer lyckas ta min examen, skolan kommer bli svårare och svårare och mer och mer krävande - kan jag hantera det?
Jag oroar mig för familj och barn. Jag är livrädd för relationer. Har inte haft pojkvän på flera år. Jag tror att det bland annat beror på att jag undermedvetet är så satans helvetes jävla rädd för att behöva berätta för min framtida pojkvän om mig och min verklighet. Rädslan för att mannen i mitt liv ska lägga benen på ryggen och sticka snabbast möjligast. Hur hade jag själv reagerat om "depressions-världen" hade varit helt främmande för mig och så kommer min pojkvän plötsligt och langar en sådan sak i huvudet på mig? Och om han faktiskt väljer att stanna - hur länge kommer han stå ut med mig, stå ut med en flickvän som skriker, gråter och kommer få utbrott på honom för alla möjliga obegripliga saker?
Barn är en annan orostanke. För det första för att depressioner är så väldigt ärftligt (statistik säger 96% risk om båda föräldrarna har det i sina gener) och tanken på att jag med flit, bara för att jag vill ha barn, ska utsätta en annan människa för det helvet jag själv brottas med känns väldigt egoistisk. Ska jag verkligen sätta ett liv till världen när jag vet vilken stor risk det är för barnet att drabbas? För det andra är jag rädd för hur jag skulle klara av hela grejen kring barn. Att bli utbränd/deprimerad när man får barn är inte ovanligt. Prestationsångest, för lite sömn, ovana och tusen andra faktorer kan leda till det och då tänker jag att om en "normal" människa så lätt riskerar att åka dit, hur fan ska det då gå för mig? Kommer jag klara av att ta hand om det? Kan jag ge det en rättvis uppväxt? Kommer jag ens kunna älska ett barn så som ett barn förtjänar att bli älskat?
mycket.
Nu har vi precis satt oss i bilen och ska åka hem. Dagen har varit bra, men sista timmarna blev så som de alltid blir för mig när det varit en lång och händelserik dag.
Jag har väldiga problem med trängsel, jag tycker det är jätteobehagligt, så på ställen med så mycket folk som i Falsterbo kan ni tänka er hur det blir.
På mässan var det otroligt trångt, folk knuffades och trängdes och man blev påsprungen både fram- och bakifrån. Pulsen steg, blodet rusade runt i kroppen. Ville bort. Blev irriterad, sur. Störde mig på allt min stackars mamma sa och gjorde, fick bita mig i tungan för att inte vara alltför dum. Stressad. Arg. Varför blir jag så arg?
Drack cider till middagen vi åt inne på området. Jag vet att det är fel, jag kan inte lösa problem med alkohol. Mamma sa ingenting.
Social fobi är inget som någonsin nämnts eller diskuterats när det gäller mig, men jag hat börjat grubbla på om min svårighet i folkmassor är något ditåt?
Jag har väldiga problem med trängsel, jag tycker det är jätteobehagligt, så på ställen med så mycket folk som i Falsterbo kan ni tänka er hur det blir.
På mässan var det otroligt trångt, folk knuffades och trängdes och man blev påsprungen både fram- och bakifrån. Pulsen steg, blodet rusade runt i kroppen. Ville bort. Blev irriterad, sur. Störde mig på allt min stackars mamma sa och gjorde, fick bita mig i tungan för att inte vara alltför dum. Stressad. Arg. Varför blir jag så arg?
Drack cider till middagen vi åt inne på området. Jag vet att det är fel, jag kan inte lösa problem med alkohol. Mamma sa ingenting.
Social fobi är inget som någonsin nämnts eller diskuterats när det gäller mig, men jag hat börjat grubbla på om min svårighet i folkmassor är något ditåt?
falsterbo.
Sitter i bilen på väg ner till Falsterbo. Jag och mamma ska vara där hela dagen, vi har platser på hoppläktaren hela dagen. Vi är där varje år. Hästarna är min och mammas grej, vi båda har ridit och tävlat hela livet. Jag tror detta kommer bli en bra dag. Tyvärr sov jag väldigt dåligt i natt, trots Imovane. Hällt i mig äckelkaffe för att vakna till.
Hoppas ni får en fin dag allihop.
Hoppas ni får en fin dag allihop.
sent.
Klockan är mycket, mycket mer än den borde vara. Jag fastnade framför datorn, satt och läste om kvinnliga fängelsekunder. Läste om Hinseberg. Jag vet inte varför, men ikväll tyckte jag att det var intressant. Har låtit sidorna vara kvar framme på datorn, vill fortsätta läsa imorgon.
Jag är arg på mig själv. Ikväll längtade jag efter min Imovane, det är inte okej.
krångel.
Både jag och ett par läsare har lagt märke till att när mina inlägg publiceras försvinner alla styckesindelningar och radbrytningar, vilket förstås gör inläggen svårare att läsa!
Jag tror något hos blogg.se krånglar för även "tabellen" där jag kan välja bokstavsstorlek, typsnitt osv är borta. Knepigt!
Just nu tittar jag på en film och äter mängder av godis. Har det ganska mysigt faktiskt. Det är bra.
love.
kärlek.
Jag är omringad av så mycket kärlek. Mina föräldrar älskar mig så mycket som föräldrar bara kan. Min mormor avgudar mig. Jag är lyckligt lottad med ovanligt många, fina vänner som tycker om mig trots att jag är som jag är. Jag har aldrig saknat kärlek. Jag har den runt mig från alla håll. Vet inte känslan av att vara oälskad. Hur kan jag själv då vara så kall, så likgiltig, tillbaka? Ibland undrar jag om jag ens vet vad det innebär att älska.
lugn.
Somnade på bara en imovane igår, ganska lugna drömmar och var inte sjöblöt när jag vaknade. Kanske kommer detta bli en bra dag.
En av mina läsare berättade att hon har fredagsångest. Skänker en tanke till henne denna dag.
Kram
från början.
Jag var redan som liten ett väldigt oroligt barn. Sömnen har aldrig fungerat, mina stackars föräldrar fick inte sova mycket när jag var liten. Jag vågade inte sova ensam, för jag var övertygad om att någon skulle klättra in genom fönstret och kidnappa mig. Detta gick inte över förrän i tonåren. Ofta fick jag sova inne hos mamma och pappa men ju äldre jag blev desto mer stränga blev de - förstås. De försökte med mutor. "Sov i din egen säng en månad och du får ett Nintendo 64". "Sov i din egen säng ett år och du får en häst". Så där höll det på. När jag visste att jag inte skulle få sova hos mamma och pappa fick jag ont i magen redan på förmiddagen, snart var det ju kväll och jag skulle behöva gå och lägga mig. Ensam. Till och med när jag hade kompisar som sov över lämnade jag dem i mitt rum och gick in till mamma och pappa. Jag minns att jag flera gånger tänkte "när jag får egna barn ska de få sova inne hos mig så länge de vill". Allting relaterat till sömn plågade mig något vansinnigt.
Jag var väldigt hispig, trodde alltid det värsta om allting. Trodde mina föräldrar skulle krocka med sina bilar, trodde flygplan skulle krascha, trodde båtar skulle sjunka. 11 september och Irakkriget var två perioder där jag var helt ifrån mig. När jag gick i 5:an hade vi geografi varje tidsdag och då diskuterade vi ofta krig och dylikt, särskild då när det var som värst i Irak, och jag sjukanmälde mig flera gånger. Jag klarade inte av att sitta i skolan och höra om den brutala verkligheten. Jag var övertygad om att det skulle bli krig i Sverige också.
Jag gick ifrån tv:n eller höll för öronen så fort det kom nyheter. Återigen den hemska, brutala verkligheten. Jag vågade inte höra den. Jag var så rädd. Livrädd för allt. Jag kände igen trygghet. Ingen tillit.
Förklaringen på detta fick jag långt senare - jag är född med en instabil och depressiv grundstämning, vilket är precis vad det låter som. En ärftlig psykisk sjukdom. Jag mår "i grunden" lite sämre än genomsnittet, är lite mer instabil. Mina båda föräldrar och min syster är alla tre diagnosticerade, de tuggar allihop antidepp. Det finns i våra gener. Både mamma och pappa har i perioder under min uppväxt haft depressioner och nu på senare år även min syster.
När jag var tolv sprack min pappas stora halspulsåder och vi var nära att förlora honom. Det var nog det som satte min sten i rullning, eller vad man ska säga. Två år senare fick jag problem med ätstörningar, vilket var min allra första notering i det som med åren skulle bli en lång, lång psykiatrisk sjukjournal. Jag var inte på något sätt tjock, men inom den idrott jag satsade på "behövde" man vara väldigt liten och tunn. Alla tjejer i min omgivning var så smala. Jag blev blind för mig själv. När jag gick i åttan hade jag som lägst ett BMI på 15,8. Min mens försvann och jag slutade växa. Det var faktiskt min skola som sa ifrån här, som tog tag i problemet, fick mig i rätt riktning. Så vitt jag vet har jag aldrig diagnosticerats med anorexia, jag själv anser att det aldrig hann gå så långt. Jag återhämtade mig relativt snabbt. Idag är min relation till mat helt okej. Jag äter slarvigt och dåligt och jag kan byta ut en middag mot en Ben & Jerry-glass, men jag anser mig inte vara sjuk. Jag kan må dåligt över att se gamla bilder där jag var så smal och fin och jag räknar ofta snabbt i huvudet hur många kalorier jag fått i mig under dagen, men värre än så är det inte.
Jag har alltid varit otroligt högpresterande i allt jag tagit mig för. Haft en prestationsångest olik all annan. Tränade stenhårt, jag skulle ju vinna alla tävlingar. Pluggade stenhårt, jag skulle ju ha mvg på alla prov. Genom högstadiet lyckades jag hålla ihop min vardag, men när jag började ettan på gymnasiet gick det inte längre. Första terminen gick jag i en skola 5 mil bort. Jag gick upp klockan fem, var i skolan till fyra, kom hem igen vid fem, direkt väg och träna, därefter rida mina hästar och till sist plugga. Det blev en ond cirkel. Skolan blev lidande av idrotten och idrotten blev lidande av skolan, ingenting fungerade längre och jag var helt ifrån mig. Hade panik över att riskera att få dåligt på ett prov, att misslyckas på en tävling, att vara dålig. Sönderstressad. Ovanpå allt detta sov jag inte på nätterna.
I kombination med allt detta och med mina gener och min historia med pappa, ätstörningar m.m. orkade inte kroppen längre. Jag grävde ner mig totalt. Skrek och grät och var arg och ville bara bort, bort, bort. Jag förstod inte vad som hände med mig. Jag förstod inte smärtan och paniken som slet sönder mitt inre. Var kom allt ifrån? Vi visste inte då att jag fastnat i en djup depression. Utåt var jag precis som vanligt, ingen utomstående anade någonting. Ingen utanför familjen. Mamma och pappa gjorde sitt bästa, men de har själva i efterhand berättat att de nog inte fattade hur illa det faktiskt var. En kväll, efter ungefär två månaders helvete, fick jag nog. Jag orkade inte längre. Jag gav upp. Jag tänkte inte leva med den här smärtan längre. Högre makter tyckte däremot annorlunda och med små marginaler överlevde jag ett självmordsförsök jag aldrig kommer att nämna här på bloggen igen. Det är för privat, för nära. Istället blev jag inlåst på en ungdomspsykiatrisk avdelning och fick mina diagnoser.
Det får räcka för den här gången. Det blir alldeles för mycket om jag ska berätta om allting på en och samma gång, men här är iallafall en liten sammanfattning och överblick över min bakgrund.
Kram
dröm.
I natt drömde jag om min före detta pojkvän och min före detta bästa killkompis, som inte är min killkompis längre eftersom hans nya flickvän sa det. Jag minns inte om de tillhörde samma dröm eller varsin. Jag tror det var varsin. Det var tårar och kramar och verklighetstroget. Jag har gått och tänkt på drömmarna hela dagen. Två av de viktigaste personerna i mitt liv, som jag inte har kvar någon av dem, var tillbaka hos mig igen. Jag fick röra vid dem, ta i dem, ha dem nära. De var borta igen när morgonen kom.
god morgon.
Ett snabbt god morgon.
Mina föräldrar är på väg in till stan. De själva bor en bit bort. Vi ska alla tre tillsammans gå till min terapeut.
Jag har gått hos henne i sex år. KBT. Ska skriva mer utförligt om henne en annan gång, vår relation är ganska unik. Nu ska mamma och pappa med, det är hon som bett om det. Min senaste djupa svacka var i våras och som vanligt vägrade jag ta tag i det förrän jag var allra längst nere i skiten. Förnekade. Vägrade se. Mamma och pappa försöker se tecken, symptom, på när det börjar gå neråt för mig. Vill kunna bryta, hindra, innan det är för sent. Jag tror det är något sånt vårt gemensamma samtal ska handla om. Hur de ska kunna hjälpa mig med det som jag själv förnekar, vägrar se. Återkommer efteråt, tror jag.
Ha en fin torsdag!
Kram
biverkningar.
Den här kvällen har varit fel. Fel, fel, fel. Det river i mig och jag kan inte säga varför. Ögonen svider av torrhet men jag har inte gråtit en droppe. Dessutom har idag varit värsta biverkningsdagen på länge.
Det är också en sådan sak som kan få mig att brusa upp, drämma igen dörren, skrika rakt ut eller bara kasta en kudde i väggen. En person som lider såpass mycket att han/hon behöver ta mediciner mot sitt lidande (nu menar jag generellt - mot psykiska sjukdomar, cancer, diabetes osv), lider ganska mycket, det håller ni med om va? Varför ska en människa som lider såpass mycket att han/hon behöver ta mediciner mot sitt lidande, även behöva lida av de mediciner han/hon tar för minska sitt lidande? Missförstå mig rätt nu, givetvis är jag glad över alla mediciner som finns mot alla våra sjukdomar, och de flesta av oss tar dem ju trots sina biverkningar, för att det är det minsta priset som finns att betala, men det finns en så tragisk ironi någonstans i det hela. Under en period åt jag smärtstillande mediciner som skulle lindra biverkningarna av de biverkningar jag fick av de mediciner jag fick som skulle få mig att må bra. Hur dum lät inte den meningen?
Ju starkare och effektivare medicin, desto starkare biverkningar. Cellgiftsbehandlingar, till exempel. Aggressivt, ettrigt, ska övervinna det sjuka i kroppen som heter cancer. Lika aggressivt och ettrigt som den ger sig på cancern, det som är sjukt, ger den sig på det som är friskt. En vän till mig sa att hon fysiskt mådde sämre av behandlingen än av cancern i sig. Kroppen plågades något vansinnigt före, under och efter behandlingarna. Jag förstår henne.
Det skullle vara en överdrift att säga att jag dagligen plågas av mina mediciner, för det gör jag inte, men påverkas däremot.
Jag svettas mig igenom nätterna så att lakanden blir blöta, samtidigt som jag fryser. Håret är fuktigt och fett när jag vaknar, oavsett om jag duschat precis innan jag lagt mig eller inte.
Jag drömmer så färgstarkt och effektfullt att det gör hjärnan helt utmattad, trött. I ett par perioder ville jag inte somna för jag var rädd för drömmarna. Inte för att de var läskiga, men för att de var mycket. Jag vet inget bra sätt att beskriva just mina drömmar på, men föreställ er något i stil med att ni när ni vaknar minns runt 10 stycken av nattens drömmar, att dessa drömmar pågått parallellt, att allting är ett virrvarr av mönster och starka färger. Okej, den där beskrivningen sög. Det låter jättelöjligt att gnälla över drömmar, men den som har varit med om det kommer att känna igen sig i det här.
Dåsighet. Trötthet. Många antidepp får kroppen att känna sig slö och tung. Jag är ofta yr. Har en brusande känsla i öronen, uppfattar allting lite på avstånd - ungefär som om jag står bredvid och studerar mig själv istället för att vara mig. Inte 100 % connection mellan kroppen och hjärnan, typ. Som att vara påverkad men ändå inte.
Jag har i perioder röda eksemliknande utslag. Ibland över hela ryggen, magen, halsen, brösten. Första gången jag fick denna typ av biverkan började det med ett märke på halsen som såg ut som ett sugmärke, både jag och mina vänner skrattade gott åt det. Jag trodde det var något litet utslag bara. Tills det dök upp 20 likadana sugmärken på andra ställen av kroppen.
Darrig. Kroppen är nästan alltid som ett asplöv. Händerna är värst. Folk reagerar, frågar. Gaffeln som vibrerar eller pennan som inte drar strecken rakt.
Illamåeende, ont i magen.
Jag skulle kunna hålla på hela natten med att rada upp biverkningar som mina mediciner ger mig. Jag är gnällig, jag vet. Hela inlägget skriker tyck-synd-om-mig. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Ikväll har jag bara en jävligt dålig kväll där jag är argare än vanligt på orättvisan. Jag är så jävla trött på att idag igen ha hållit på att spilla över kanten på matbrickan i cafeterian för att mina händer skakar så.
tomt.
Jag insåg precis att jag kan konsten att sitta och stirra in i en datorskärm och ett gäng tangenter i tio minuter utan att lyckas skriva ett enda ord. Ibland lyckas man inte med det där att ta allt som finns i huvudet och trycka ut det i fingrarna över svarta tangenter som bildar ord.
stirra.
Hon som sitter mitt emot mig på tåget har tittat, snarare stirrat, på mig konstant sedan hon kom ombord. Hon ser inte att jag ser, för jag har mina solglasögon på. Alltid solglasögon, de stänger folk ute, skyddar mot ögonkontakt som är så obehagligt. Jag får den distans som jag måste ha. Hatar närgångenhet.
Ser du någonting intressant eller? Du kommer bli stel i nacken om du ska sitta och stirra så där ända tills jag kliver av.
Ser du någonting intressant eller? Du kommer bli stel i nacken om du ska sitta och stirra så där ända tills jag kliver av.
godnatt.
Ligger i sängen nu. Täcke och kuddar på plats igen, torra. Ber om att inte svettas fullt så mycket inatt. Vet att det är förgäves. Tabletterna som ska ta mig till mitt gungande fluff ligger bredvid sängen. Och ett glas vatten. Jag vet många som sväljer tabletter utan vatten. Jag kan inte göra det. Allt fastnar i halsen och smakar äckligt. Däremot är jag en riktig jävel på att svälja många samtidigt. Kan ni svälja tabletter utan att dricka vatten? Eller fastnar det i era halsar med?
Ångest över att jag inte sprang. Varför kunde du inte bara springa?
Imorgon ska jag göra det. Jag ska göra det dubbelt så långt.
mur.
Idag kom jag inte över den där muren. Jag har hittat tusen olika undanflykter för att slippa träna. De är alla lika värdelösa. Två demoner i min hjärna har haft brottningsmatch huruvida jag ska ut och springa eller inte. Jag vet att jag kommer vara sur och besviken på mig själv hela kvällen om jag inte tränar. Men jag orkar inte. Inte idag. Min lilla, nästan obefintliga, rumpa sitter som fastspikad i soffan.
Ibland är jag så kostigt lat, skjuter upp saker och ting, men bara när jag inte har något att göra. Dagar då jag har fullt upp från morgon till kväll går allting av bara farten. Jag är effektiv. Jag är snabb. To do-listan blir kortare och kortare - check, check. När jag däremot är ledig förmår jag mig inte att göra någonting. I över en vecka, nu när jag har haft semester, har jag skjutit på att skriva ett litet ynkligt mejl. Ett mejl på tre meningar. Skjutit på att ringa de där samtalen jag borde ringa. En to do-lista med 100 punkter tar mig en dag att göra. En to do-lista med 2 tar mig en vecka.
Finns det inget mellanting? Ska allting alltid vara från noll till hundra och tillbaka till noll?
Annars har idag varit en bra dag. Jag har varit trött, hållit mig vaken med koffein och socker, men inte ledsen. Inte ens likgiltig. Nästan glad. Fast jag kommer vara sur senare eftersom jag inte tränar.
I eftermiddags fick jag ett sms av en av mina närmsta vänner innehållande en mening, "vimotdem.blogg.se, är det du som driver den bloggen?". Hon hade hittat hit av en slump och efter att ha läst igenom ett par inlägg hade hon förstått att det var jag. Hon känner mig väl. & det skrämmer mig inte det minsta att jag nu inte är 100 % anonym längre.
hjärta.
Varenda dag trillar det in flertalet kommentarer på min blogg, så gott som alla handlar om att folk berättar att de känner igen sig, de berättar sina egna historier. Det gör mig både glad och ledsen. Glad för att det var precis det här jag ville uppnå. Ledsen för att det visar hur många trasiga själar det finns där ute.
Idag är en rätt bra dag. Det har varit roligt på jobbet, det är mysigt väder och jag har en halv calzone i frysen.
morgon.
Vaknar till vid 05:30. Lakanen har lossnat och snurrat ihop sig, de är kalla och fuktiga av svett. Jag äcklas. Lägger mig ovanpå täcket istället och somnar om. När klockan ringer 07:00 är jag redan vaken. Alltid vaken ungefär tio minuter innan klockan ringer. Fuktiga kuddar, fuktigt täcke, fuktiga lakan. Svett, svett, svett. Jävla medicinhelvetesbivärkningar. Hänger täcket över en stol för att vädra. Fluffar upp kuddarna och lägger dem på golvet. Bäddar fast lakanet i sängen, det får ligga ensamt där och torka. Ibland tar jag bort hela bäddmadrassen och låter sängen få vila. In i duschen, jag som duschade igårkväll, måste få bort svetten, det äckliga.
Väljer kläder, det är jobb idag och jag måste vara stilren. Smink, bara lite för att se fräsch ut. Aldrig översminkad. Aldrig tjocka lager foundaton. Gillar naturligt. Mjuk i knäna och lite småvinglig. Nattens Imovane fortfarande kvar. Snart klar. Måste gå till bussen om tio minuter. Sitter i soffan. Trött, jättetrött. Det få bli en sväng inom Espresso House på vägen till jobbet. Jag hatar kaffe, dricker det bara för att få koffeinkicken. Det fungerar när man sover dåligt. Bloggar så länge.
fan.
Skrev nyss så glatt om att de senaste kvällarna har jag somnat med bara en imovane, men nu ligger jag här klarvaken och ska gå upp och ta en till nu. Bakslag som fan, men försök försök försök se det positiva i att jag faktiskt klarade ett par nätter med bara en. Snälla mig själv, se det inte som ett nederlag.
rädsla för missbruk.
Psykisk ohälsa och missbruk går tyvärr ofta hand i hand, det är inget vi kan blunda för.
Jag kan skrämma mig själv på den punkten ibland. Jag har hela livet haft sömnsvårigheter och därför är insomnings - och sömntabletter är en del av min vardag.
Som många av er säkert vet är många av de sömntabletter som finns beroendeframkallande. Imovane, min "favorit", är narkotikaklassad. Likaså är min favorit bland lugnande medel, Sobril. Dessa ska enligt direktiv användas tillfälligt i begränsade perioder just för att man inte ska riskera att fastna i ett beroende.
Nonsens, har jag så många gånger tänkt. Det är inte nonsens. Att börja med Imovane var underbart, helt plötsligt somnade jag på kvällen och sov mig igenom natten utan att vakna varannan timme. Att börja med Sobril var underbart, min spända ångestladdade kropp blev mjuk i musklerna och hjärtat slutade slå i 180. I början, när min kropp var "oförstörd" krävdes inte särskilt stora doser. De tabletter jag hade var av lägsta styrka och det räckte med en. Men precis som med allt annat vänjer sig kroppen successivt och jag märkte hur medicinerna gav mindre och mindre effekt. Lösningen var enkel, jag höjde bara doserna litegrann. Och lite mer. Och lite mer. Och lite mer. För att jag ska somna idag krävs de flesta kvällar en dos motsvarande tre gånger så stor som när jag för 6 år sen började använda dem. Hade min läkare, eller mina föräldrar, vetat detta hade det tagit hus i helvete. De vet inte i vilken utsträckning jag använder dem. Just nu vet mina föräldrar inte ens att jag tar dem, de tror att jag har slutat. Det har redan varit tillräckligt mycket skrik och bråk kring mina mediciner. Främst Imovane, men även Sobril i viss mån, ger mig en känsla motsvarande alkoholpåverkan, men ännu bättre. Jag märkte hur jag började längta till kvällarna, när jag skulle få ta mina Imovane och försvinna in i mitt gungande fluff. Omdömet blir tusen gånger sämre av Imovane än av alkohol. Jag har gjort så mycket idiotiskt när jag varit påverkad. Dagen efter minns jag det sällan - och när jag minns det har jag ångest som utav helvete. Jag vet inte hur många uppsatslånga sms jag skickat till mitt ex och sagt precis vad jag tyckt och tänkt om honom, för att nämna ett exempel. Jag insåg ju själv att det inte var riktigt okej att gå och längta efter sina sömntabletter för att man ville uppnå dess effekt. Sömntabletter är till för att hjälpa kroppen att somna - inte för att man ska njuta av en gungande, fluffig känsla. Mina föräldrar var arga, de sa det jag själv egentligen visste - att det är så här de flesta missbruk börjar.
I perioder har min läkare vägrat skriva ut Imovane och Sobril till mig, det är ju som sagt beroendeframkallande och ska bara användas tillfälligt. Dessa perioder har varit fruktansvärda. Sömnlösa nätter och en ångeststressad kropp. Min lösning på problemet var att ta ett par glas vin innan jag skulle gå och lägga mig. Effekten var inte den samma som den jag fick av Imovane, men den dög.
Jag är 110 procent medveten om vilka risker jag utsätter mig själv för, men ibland kan jag inte låta bli. Ligger du sömnlös natt efter natt är du till sist beredd att göra vad som helst, bara du får sova. I desperata stunder när jag varit utan Imovane har tanken på att importera utifrån slagit mig, men detta vågar jag med ganska stor säkerhet säga att det bara kommer stanna som en tanke. Så illa tror jag aldrig det kommer att bli.
Just nu har jag både Imovane och Sobril tillgängligt, som jag verkligen kämpar med att använda i minsta möjliga mån. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett allvaret i det hela. Jag går fortfarande och längtar efter att få sova, för att få uppleva mitt gungande fluff, och visst händer det att jag tar ett par glas vin, men inte alls i samma omfattning.
Jag vet själv att min situation inte är hållbar i längden. Ingen kan använda sig av den typen av sömntabletter hela livet. Både en och två gånger har jag suttit med telefonen i handen och försökt låta bli att ringa min läkare för att säga att mina tabletter är slut, just eftersom att jag vet att det kommer att komma en dag där jag måste sluta. Än har inte dagen kommit när jag lyckats låta bli att ringa, men jag lyckas i perioder åtminstone självmant skära ner på doserna.
Som ni läst de senaste dagarna har jag skrivit om att det bara har behövts en för att somna, förvisso av högsta styrka, men ändå. Det gör mig glad, det ger mig förhoppningar om att det kanske kommer att komma en dag där jag faktiskt lyckas somna helt opåverkad.
ny vecka, peppande ord.
En liten fortsättning till inlägget nedan, till er som brottas med känslorna inför den nya veckan. Lite värmande ord. Ta åt er av dem. Ni är så fina.
(Det här citatet brukar jag repetera om och om och om igen för mig själv. Försöker tänka på det när jag hatar allt och alla för att jag tvingas leva med all smärta inom mig, alla humörsvängningar, allt som anses oaccepterat. För någonstans undrar jag om jag inte hellre är såhär än 100 % mainstream, vanlig, förutsägbar. Jag är unik. Vi är unika. Jag är upp och jag är ner. Jag skriker och jag gråter. Men jag skrattar också. Och när jag är glad, då är jag gladare än alla andra. Man vet aldrig vad som ska hända. Jag är ganska så oförutsägbar, och jag tror att det kan vara ganska spännande ibland).
söndagsångest.
Idag är det måndag. Första dagen på en ny vecka. Igår var det söndag. Brottas ni också med söndagsångest?
Vad är det som gör att söndagskvällar framkallar det där allra värsta, veckans (för mig) ofta värsta tidpunkt?
Det spelar ingen roll hur bra vecka som ligger framför mig, hur bra jag trivs i skolan eller hur bra det går på jobbet. Söndagskvällarna är sig lika. Vecka efter vecka, år efter år. Jag gråter för att jag har ont i magen inför att gå till skolan, jag får för mig att mina kollegor inte tycker om mig, jag får för mig att mina vänner ska vara arga på mig. Jag föreställer mig det allra värsta om allt.
När måndagen väl kommer är allt precis som vanligt. Mina vänner i skolan är lika snälla och glada som alltid, jobbet går bra. Inga konstigheter. Söndagskvällen är som bortblåst.
Så varför är söndagskvällarna veckans helvete? Varför kryper en olustkänsla runt i kroppen? Varför kommer alla destruktiva tankar fram? Varför rinner tårarna och varför vill man bara skrika och skrika och skrika in i kudden, tills lungorna sprängs och det inte längre kommer fram något ljud?
träning.
Träning har alltid varit viktigt för mig. Jag har varit aktiv inom idrott i så gott som hela mitt liv. Jag har varit duktig. Satsat hårt. Slitit som ett djur. Prioriterat bort allt annat. Prestationsångesten nådde till slut en gräns, idrotten var en av stenarna på bördan som fick bägaren att rinna över.
Idag är jag och idrottandet kompisar igen. Hur dåligt jag än mår, hur förjävlig dagen än har varit och hur mycket jag än hatar allt och alla, hur mycket jag än vill skrika och skrika och skrika tills lungorna går sönder, får träningen mig alltid att må ett litet, litet snäpp bättre. Jag har ofta struntat i att träna. Ni vet ju själva hur det är, man har ingen ork och ingen lust till någonting. Apatisk, får ingenting gjort. Men de gånger jag väl har lyckats ta mig i kragen, släpat mig ut och sprungit eller pumpat musklerna trötta på gymmet, har det känts bättre efteråt. Kroppen är behagligt nöjd, för en gångs skull avslappnad. Nöjd med mig själv, jag tog mig över muren som hindrade mig från att ta mig ut och träna. En liten seger, en personlig seger.
skäms.
När jag har bra dagar, som idag till exempel, skäms jag nästan.
Idag är det varmt och soligt, jag ligger i trädgården och solar samtidigt som jag äter vattenmelon och läser en bra bok. Igår somnade jag med bara en sobril och en imovane, behövde inte gå upp och ta fler. Drömde helt normala, lugna drömmar och svettades ingenting alls. Lakanen var ihoptrasslade och hade lossnat från madrassen, vilket var det enda tecknet på att jag ändå sovit oroligt trots allt. Jag ligger aldrig still när jag sover. De personer som sovit tillsammans med mig förklarar det som att jag kastar mig runt, fram och tillbaka och hit och dit. Inte vänder på mig så där lugnt som många gör. Det är som om du verkligen samlar kraft och sedan i full fart snurrar runt, som om du vill skydda dig mot något genom att vända dig bort, var det en vän som sa.
Jag har en bra dag. Jag har kunnat njuta av att det är varmt och soligt, av att jag ligger i trädgården och solar samtidigt som jag äter vattenmelon och läser en bra bok. Rastlösen kommer inte krypande med en gång jag lagt mig ner i solstolen, utan jag kan ligga ner i nästan en halvtimme och läsa i boken innan jag måste resa mig och gå ett varv runt huset för att få det krypande att sluta. Att kunna ligga ner i en halvtimme utan att behöva resa på mig, det är en lång tid. Att kunna hålla fokus på en bok i en halvtimme utan att tankarna vandrar iväg, det är en lång tid. Det är bra.
Jag skäms nästan. Jag är deprimerad. Jag har ångest. Jag sitter här och skriver i min blogg som jag startat för att jag mår dåligt, för att andra mår dåligt. Har jag då rätt att ha en bra dag? En dag när jag njuter av solen och min bok som är bra. Någonstans är någonting fel, för jag kan ju inte må bra. Jag är ju deprimerad och har ångest.
Varför är det så? Varför kan man inte tillåta sig att njuta av att ha en bra dag? Det allting kretsar kring när man är sjuk är att det ska bli bättre, att man ska må bättre, så varför tillåter man sig inte att göra det när man faktiskt har chansen?
Är det likadant för er?
förlåt.
Något jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för är hur mycket smärta och lidande jag orsakat mina föräldrar, de två människor jag värderar över allt annat. Inte enbart för att jag försökte lämna dem ensamma kvar, låta dem mista sin dotter - detta kommer jag prata mer om senare.
Det jag syftar på nu är allt runt omkring. Första gången jag insjuknade riktigt ordentligt, innan jag fått någon diagnos eller medicin, var jag ett monster. Jag höll fasaden uppe varje dag i skolan, men på kvällarna, när jag var hemma, brast allt. Jag skrek och grät och visste inte var jag skulle ta vägen, smärtan åt upp mig från insidan och jag förstod inte var den kom i från. Min ångest uttryckte sig i ilska och aggressivitet och jag skrek på mina föräldrar för att jag inte tyckte att de förstod, att ingen förstod. Jag minns ett tillfälle i trädgården, mamma sa något som gjorde mig arg. Det slog slint i huvudet och helt plötsligt tog jag upp en näve singel från gårdsplanen och kastade. Jag kastade grus på min älskade underbara mamma.
Varje gång jag är nere i botten är det samma visa, ju sämre jag mår desto mer ilska uppvisar jag. Jag är en väldigt snäll människa som aldrig höjer rösten, men tyvärr får jag utlopp för min ångest genom ilska, genom att vara elak, något jag givetvis mår mycket dåligt över men inte kan kontrollera. Somliga hanterar ångest genom att skada sig själva, jag skadar andra.
Tack och lov är mina föräldrar väldigt förstående och de vet att jag inte menar det jag säger, de vet att ilskan egentligen inte är riktad mot dem, de vet att det är ångesten som talar, inte jag. Men jag mår ändå så dåligt över hur jag behandlar dem. Jag skriker och svär och säger det som för stunden är det värsta jag kan komma på. Så fort attacken lagt sig och jag inser vad jag sagt och gjort vill jag bara dö. Hur kan jag skada mina snälla älskade föräldrar så hårt? Hur kan jag göra så mot dem, som bara vill mig så väl?
Är det inte lidande nog för ett par föräldrar att deras dotter försökt avsluta sitt liv? Att de därefter dessutom måste handskas med en tickande bomb varenda dag måste vara oerhört tungt. En bomb som hotar att explodera när somhelst.
Jag vet att mina föräldrar aldrig kommer våga lita fullt ut på mig igen. De är ständigt rädda att jag ska göra något dumt,skada mig själv igen. De ringar och smsar mig flera gånger om dagen för att se till att jag lever och mår bra. Mina vänner, de som inte vet, irriterar sig på deras överbeskyddandehet mot mig.om de bara visste.
Jag känner en ständig skuld till mamma och pappa, de förtjänar ett ordentligt barn, ett barn som inte gör att de ligger sömnlösa om nätterna.
Förlåt, älskade underbara mamma och pappa, för all smärta och lidande jag utsatt er för och fortfarande gör, jag kommer ju alltid vara såhär. Förlåt mig.
smärta.
Tankar som inte vill bli till ord. Hur beskriver man för någon en smärta som rent fysiskt inte existerar men samtidigt gör så ont att det känns som att bröstkorgen ska slitas sönder?
morgon.
Orolig sömn. Drömt så starka och färgfyllda drömmar att jag vaknar helt utmattad. Lakanen genomblöta av svett trots att jag fryser mig igenom natten.
De påstår att det är en biverkan av att mina tre olika antidepressiva slår ut varandra. Insomningstabletterna har inte riktigt lämnat kroppen. Världen gungar fortfarande inlindat i fluff.
De påstår att det är en biverkan av att mina tre olika antidepressiva slår ut varandra. Insomningstabletterna har inte riktigt lämnat kroppen. Världen gungar fortfarande inlindat i fluff.
sova.
1 och en halv imovane och 1 sobril och just nu är jag nånstans bland fluffiga moln i hjärnan och skulle jag resa på mig skulle jag vingla ihop igen. Känslan är underbar, men med den mängden sömnmedicin i kroppen borde jag ha somnat som en stock, så varför sover jag inte då?! Snälla, sova. jag vill bara få sova.
glömska.
När jag har bra perioder, när jag mår helt okej, börjar jag alltid fundera över om jag har överdrivit det hela. Mådde jag verkligen så där dåligt? Näää. Detta resulterar alltid i att när jag sitter hos min läkare förmildrar jag sanningen, säger att det är bättre än det är, dels för att jag hatar att sitta och berätta om hur synd det är om mig själv (jag vet att detta är det största fel man kan göra, läkare/psykologer/terapeuter VILL och MÅSTE få höra precis hur jävla helvetets illa det varit) för jag har någon förvrängd tanke om att de ska sitta och tänka att jag överdriver, att jag målar upp mig själv som ett större offer än vad jag är, att de ska tycka att jag är en liten snorunge som söker uppmärksamhet och medlidande. Jag kan tänka mig att ni känner igen er i detta? Den andra anledningen är att jag helt enkelt inte minns. Hjärnan har väldigt lätt för att glömma, vilket leder till att så fort saker och ting börjar bli lite bättre glömmer jag hur helvetes jävla dåligt jag mått. Om och om igen, efter snart 6 års diagnos kan man ju tycka att jag vid det här laget borde ha lärt mig det, för snart har jag ju trillat dit igen. Men inte. Kanske är det för att man så gärna vill att det ska bli bra, så man intalar sig att det blir så?
tillsammans.
Jag funderade länge innan jag startade den här bloggen. Tankar som "varför skulle någon vilja lyssna på det jag har att säga?", "hur kan jag tro att jag skulle kunna hjälpa andra?", men nu efter de här få dagarna när jag läst era kommentarer, era berättelser om hur ni har det, så tvekar jag inte längre. Vi är så många där ute, jag vill bara samla er alla i min famn i en stor kram, berätta hur fina människor ni är.
Jag kommer inom kort att skaffa en mejladress kopplad till bloggen där ni som vill ha fortsatt kontakt gärna får kontakt mig! Detta är inte MIN blogg, utan VÅR! Tillsammans ska vi försöka lyfta varandra, ge varandra styrka!
Kram kram kram
styrka.
Ge aldrig upp, fortsätt kämpa. Jag vet hur svårt det är, hur ont det gör. Du är så mycket starkare än du tror.
smärta man kan ta på.
För två år sen lämnade min pojkvän mig. Mitt livs kärlek. Den ende i hela världen som jag någonsin skulle vilja ha. Ett brustet, krossat och sönderstampat hjärta. Jag åt inte, lämnade inte sängen, ville bara dö, livet hade inte längre någon mening. Samtidigt njöt jag nästan av smärtan. Troligtvis är ett brustet hjärta bland det mest smärtfyllda en människa kommer att uppleva och ändå njöt jag. Nästan. För det här var en smärta jag kunde sätta fingret på. Jag visste varför jag mådde som jag mådde och jag hade all rätt i världen att göra det.
Att livet går i tusen bitar när ett förhållande tar slut är normalt, det är ingen som ifrågasätter det, tvärt om är det en väntad reaktion. Att du ligger i sängen och gråter hela dagarna, inte sover på veckor, knappt äter, magrar, stannar hemma från skolan är helt acceptabelt. Din pojkvän/flickvän har ju lämnat dig, självklart får du må dåligt. Därför njöt jag nästan av smärtan. Ingen tittade snett på mig, jag hade fullt stöd och förståelse från hela min omgivning. Jag skämdes inte.
Ironiskt nog, trots att detta var en fruktansvärd period i mitt liv, så anser jag mig ha varit frisk under hela tiden. Dåligt som fan mådde jag, men det berodde inte på en depression, inte på mina gener som satt min hjärna i obalans. Jag var en normal tonåring med ett helt normalt krossat tonårshjärta. Smärtan jag kände, trots att den genomsyrade hela kroppen, gick att peka ut. Jag visste varför jag mådde som jag mådde, visste precis, och detta var en främmande men nästan underbar känsla. Helt plötsligt hade jag allas tillåtelse att må dåligt. Jag fick vara ledsen. Jag fick skrika ut min smärta. Jag visste. Visste, visste, visste varför hela mitt inre höll på att äta upp mig och det var en känsla jag aldrig tidigare upplevt, men jag tyckte nästan om den.
För bland det värsta med mina diagnoser, och jag är nog inte ensam om att känna så, är att inte veta varför. Du fattar inte. Denna likgiltighet, tomhet, sorg, ilska, ensamhet - var kommer den ifrån? "Men varför är du ledsen?" "Du måste väl veta varför du mår dåligt?". Nej det vet jag inte, jag har inte en helvetes jävla aning, jag vet inte. "Varför har du pollenallergi?", "Vet inte, jag bara har det". "Varför har du ont i själen?", "Vet inte, jag bara har det".
lyssna.
Bland det värsta man kan göra är att avfärda en person som berättar att den mår dåligt. Troligtvis har denne någon grubblat länge, vägt ord, ångrat sig och sedan ångrat sig igen men till sist vågat erkänna. Vad personen säger, hur den säger det och till vem den säger det spelar ingen roll. Innebörden av sådana ord måste, måste, måste tas på allvar. Jag förstår inte dem som bara kan avvisa en sådan sak, ett sådant erkännande. Absolut, ibland kan ord slinka ur en i stridens hetta, ord som man inte menar och som man inte står för, man säger något för att få en reaktion, skrämmas, skaka om. Tonåringen som efter ett gräl med mamma slänger igen dörren samtidigt som han skriker att han ska gå och hoppa framför ett tåg kanske bara vill hota, skrämma upp sin mamma lite. Kanske inte. Vad, exakt vad, finns det att förlora på att ta det säkra före det osäkra? Så spring efter din son.
Att få höra att du överdriver, tycker synd om dig själv eller inte har någonting att må dåligt över är bland det värsta som finns. Då får du ju en bekräftelse på det som samhället säger, att det inte är okej att må dåligt. Du blir tillbakatryckt, skärp dig, ryck upp dig, sluta tyck synd om dig själv!
Ingen annan än du själv kan tala om hur du mår. Ingen. Man kan inte mäta ett mående, jämföra den enes med den andres. Vad en person upplever som ett riktigt dåligt mående är kanske för en annan inte värre än en axelryckning. Vi är alla olika. Vi känner olika. Vi tänker olika. Vi agerar olika. Vi mår olika. Vi är olika. Kommer någon till dig och berättar att han eller hon mår dåligt, då är det troligtvis också så. Ta dig tid att lyssna. Det betyder så mycket mer än du tror.
bra.
Det är bara nästan för kallt, med skinnjackan över klänningen är det alldeles lagom. Jag känner mig fin. Stilren men inte för uppklädd. Det står folk bredvid mig på busshållplatsen men de stör mig inte, de ser trevliga ut.
Det har varit en bra dag. Jag har umgåtts med en av mina fina. En av dem som vet.
Det har varit en bra dag. Jag har umgåtts med en av mina fina. En av dem som vet.
"Du som är så söt och glad och har rika föräldrar - HUR kan du må dåligt?"
Det är få som känner till mina depressioner och min ångest (finns det inget bättre ord för att beskriva det med? typ "få som känner till min astma", det är bara ett kort och enkelt ord istället för "depreeeesioner och ååångeest") och det är ännu färre som känner till hela historien i detalj. Det är nog bara mina läkare, min terapeut och mina föräldrar som vet hela den brutala sanningen faktiskt. Jag har valt att ha det så, för mina vänners och för min egen skull. Det räcker att de känner till mina diagnoser, att jag brottas med ett helvete och att jag vissa perioder inte kan gå i skolan och så vidare. Det räcker för att de ska veta hur jag har det, hur jag mår, för att de ska förstå. Vad tjänar det till att berätta för dem i detalj vad som hände den där kvällen som blev den utlösande faktorn till att jag blev inlagd på BUP?
Utöver dessa få människor finns det en del som känner till lite grann, lite delar av det hela, men då har jag formulerat mig annorlunda. Att mina studieresultat till exempel sjönk något vansinnigt förra våren förklarade jag som skoltrötthet. Att jag vissa dagar ser allmänt trött, nere och sliten ut beror på att jag sover dåligt. Att det ibland går månader när jag inte vill festa, inte vill följa med ut på sociala tillställningar, skyller jag på att jag är inne i en period när jag helt enkelt inte tycker det är kul, att jag inte har lust, att jag satsar på träningen. Allt detta är ju sant, så jag ljuger inte, jag bara väljer att ge en förmildrad bild av sanningen, en bild som är accepterad i folks ögon.
De gånger jag faktiskt antytt för folk att jag "är i en period där jag inte mår helt hundra" eller sagt att "det blivit lite mycket senaste tiden" eller liknande får jag nästan varje gång samma reaktion; "du som alltid är så glad och sprallrig, du som har rika föräldrar, du som är så snygg och söt, du som har en massa vänner, du som har så bra betyg och en fin lägenhet, du som har tävlat på elitnivå i två sporter och är så duktig på allt du gör, du som har en massa framgångar - HUR kan du må dåligt, du har väl ingenting att klaga på?". Ja vad svarar man på det? "Jag har det i mina gener, det kommer inifrån och hur bra jag än har det på utsidan gör det inte att mina förskjutningar i signalsubstanserna i hjärnan blir bättre". Det där är ett svar jag inte skulle ge, så mycket vet jag iallafall.
Lite pepp till er som har en mindre bra dag idag.
Alla är vackra, lika värda, fina, värdefulla. Ha en bra dag, kram på er <3
Hangover.
Fortfarande dimmig i huvudet trots att jag varit vaken i drygt två timmar. "Hangover" som de inom psykiatrivärlden så fint kallar det. Ingen bakfylla, nej. Tabletter, dessa ständiga tabletter. Gårdagens sömntabletter som inte orkat lämna kroppen än.
Får hålla i trappräcket för att hålla balansen när jag ska gå ner och kissa.
"Vadå då Att finnas utan att leva?"
... Jag vad menar jag med det egentligen?
Finns man så finns man, och då lever man - eller?
För mig finns alla som existerar. Alla som har ett hjärta som slår.
Men att leva är för mig att vakna på morgonen och känna tacksamhet för att man finnas. Även om man missar bussen och spiller på tröjan så är livet bra, man har ju så mycket att glädjas åt egentligen. Petitesser gör en ledsen för stunden men går snart över. Skratt och gråt och känslor. Solen värmde lite extra idag, chefen på jobbet gav beröm - lyckorus! Om ett år är gymnasiet över och livet börjar. En längtan efter framtiden, en nyfikenhet på det som komma skall. Det är att leva.
Att vakna på morgonen med känslan av att man lika gärna kan somna om, för vad ska man uppe och göra? Högsta betyg på tentan man pluggade som en idiot inför, som man var så nervös över - men vem bryr sig? Denna ständiga likgiltighet. Man är inte alltid ledsen och nedbruten, men inte heller glad. Man mår inte så dåligt att man vill dö, men man ser ingen mening med livet. En transportsträcka mot döden. Är det att leva?
Att finnas utan att leva.
Den här bloggen kommer inte handla om välmatchade outfits, den kommer inte handla om mina pass på gymmet, den kommer inte handla om shopping eller min vardag med skola och vänner. Den kommer att handla om min insida. Den ständiga brottningsmatch som pågår i mitt inre, varje dag, varje år. Mina erfarenheter, mina tankar och mina känslor. Om hur det är att leva ett liv med kronisk depression och ångest.
Mitt syfte med denna blogg är att kunna hjälpa andra, att kunna visa att vi är så många där ute som kämpar med detta, alldeles för ofta i ensamhet. Du inte är ensam. Det är vi mot dem.
Jag kommer att vara helt och fullt anonym i denna blogg, av den enkla anledningen att de flesta i min omgivning inte har en aning om det jag bär inom mig. Jag är den glada, ständigt sprudlande tjejen full av livsglädje. Tror de. Att jag sväljer 9 tabletter om dagen för att någorlunda kunna hantera min vardag och att min journal från sjukhuset är milslång, det vet de inte.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
