andas.

Sitter ute på balkongen. Andas. Försöker dra in så mycket luft som möjligt i lungorna. Har ni också den känslan ibland, att hur mycket ni än andas in känns det som om ni inte får tillräckligt med luft?
Jag var tvungen att gå ut hit, det kändes som om jag skulle kvävas där inne. Filt över knäna, det blåser och är egentligen inte balkongväder. 
Följer människorna som passerar nere på gatan med blicken. Brukar fundera över människor jag ser. Hur ser deras liv ut? Är de på väg hem till familjen eller ska de ner till stan och möta ett par vänner? Vad jobbar de med? Är de lyckliga? Brukar föreställa mig själv i deras situation.
Nu passerar en kvinna med barnvagn och en liten hund. Hon är ung och snygg. Hunden är söt. Bebisen syns inte men den är säkert också söt. Hennes liv verkar bra, är min första spontana tanke. Påminner mig själv om att skenet faktiskt kan bedra. Det vet ju jag.
 


Kommentarer
Marina

Hoppas du känner dig bättre snart!

Svar: Tack så mycket, såna ord värmer! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-28 @ 14:08:52
URL: http://marinapalme.blogg.se
Grey

Ofta ofta kände jag så tidigare, nu händer det mer sällan, men ändå ibland. Fruktansvärt obehagligt och en av mina värsta mardrömmar då jag även har astma och redan problem med lungorna.

Den enda gången jag verkligen känner ett hugg inom mig är när jag ser lyckliga par tillsammans. Jobb, barn, familjer och hus är inget jag avundas folk. Jag skulle vilja ha ett lagom mentalt stimulerande jobb som är lugnt och tomt på annat folk, mycket pengar behöver jag inte, vill ha så jag kan hålla min lägenhet och mat bara.
Däremot när det kommer till kärlek, närhet till en annan människa. Tryggheten man kan känna tillsammans med någon annan. Det är nog det enda jag verkligen vill ha. Bara det att få ha någon att somna intill. Ensamheten gör ont.

Svar: Tänker i precis samma banor. Jag är rädd för närhet men jag vill inget hellre än att gå uppleva den... kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-29 @ 00:07:35


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0