död.

Tårarna som bränner av besvikelse och en smärta i bröstet som nästan tar andan ur mig. 
Svek. Det finns nog inget som gör så ont som svek. Svek från någon man aldrig trodde skulle svika. Från någon man värderade så högt. 
 
Mattheten. Kroppen slapp och orkeslös. Kraften är borta. 
Det river av taggtråd runt hjärtat. Runt lugnorna. Runt allt det som borde vara en levande, lycklig jag. 
 
Det är så ofta jag skäms. Världen är full av unga, döende människor. Människor som skulle göra vad som helst för att få leva. Människor som älskar livet, som älskar att leva. Unga som drabbats av cancer. Av aids. Av något annat som för dem mot en för tidig död. De vill leva, men måste dö. Samtidigt sitter jag här och vill dö, men måste leva. Tanken äcklar mig. Jag borde uppskatta livet. Det är slöseri att låta mig leva, jag som inte vill. Någon annan borde få mitt liv. Någon som vill leva, men måste dö. 


Kommentarer
Marie

Du behöver inte skämmas att du känner så, för du känner som du gör iaf. Men det är jättehemskt att du känner så ,men det är en annan sak. Den männsika som svikit dig så är faktiskt inte värd din sorg så var ledsen en stund men försök o känn att du är afktiskt värd ngt bättre. Något som slår mig när jag läser dina inlägg är att du verkar helt styrd av dina känslotankar dom är så starka och tar över hela ditt inre och du har inget att "sätta emot". Så var det för mig tidigare när jag hade mkt mkt svår panikångest. Men genom kognitiv beteende terapi fick jag lära mig att använda mitt logiska tänkande mer o mer och inte bara låta känslotankarna "välla fram" jag lärde mig en slags nödstopp och i dag är jag helt fri trots att jag var det svåraste fallet min terapeut haft. Så det finns hopp för alla även om det inte känns så idag. Stor tröstekram

Svar: Tack för dina fina kloka ord. Du har helt rätt och jag går faktiskt i just kbt mot mina känslostormar, haha ;) kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-14 @ 00:58:20
Grey

Jag läste precis ditt senaste inlägg (död), och jag förstår så innerligt den känslan du beskriver. Under väldigt många år har jag övervägt att ge upp (tror jag var 11 första gången), och jag ramlar fortfarande dit där ibland. Jag vet hur smärtsamt det är att tvivla på sin egen förmåga och rätt att leva. Jag hoppas bara du tar dig igenom det och att du inser att du gör världen bättre, för mig, för alla här som läser och känner igen sig i din blogg, för alla dom som kommer att hitta hit.
Det är inte mycket jag kan göra med ord, mer än att försöka övertyga dig om hur mycket du betytt för mig under den period jag följt dig. Hur du fått mig att öppna mig för mig själv och acceptera att jag mår dåligt men att jag inte är en sämre människa för det.
Till den andra delen av det du skrev, om sveket. Jag hoppas verkligen inte att det är det som ligger bakom hur du känner dig gällande ditt liv. Ingen annan person är värd så mycket tvivel och smärta.

Många kramar och mycket kärlek, få förtjänar det så mycket som du.

Svar: Tack snälla snälla du, jag blir tårögd av det du skriver. Jag har svårt att ta in att lilla jag kunnat hjälpa dig, men jag är så glad att det är så, kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-14 @ 06:05:40
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Mikaela

Kram på dig.
Du får skriva till mig om du vill prata eller så. Men jag förstår också om du väljer att inte göra det
<3

Svar: Tack fina du, kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-14 @ 07:57:22
Sara

Så starka och ärliga ord.

Jag känner igen mig i allt du skriver. Svek, sorg, skuld, smärta.
Men försök att inte jämföra dessa känslor med någon eller något annat.
Det du känner är viktigt och relevant. Jämför vi oss för mycket med hur andra har det kommer ångesten att växa. Orättvisor kommer tyvärr alltid att finnas och det är något som vi kommer möta hela livet. Du borde och måste ingenting. Du är du och du är värd det bästa i livet.

Du har rätt att känna som du gör. Lita på dig själv och acceptera att perfektion inte existerar. Håll ut och låt ingen döda din inre glöd!
Kramar

Svar: Tack snälla du för dina kloka och fina ord, kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-14 @ 13:01:23
Nea

Jag känner igen mig jag också. Just för tillfället känner jag mig okej men ibland får jag sån ångest så jag tror att hela världen ska rasa ihop. Det kommer å går i vågor, ibland stora å ibland små. Kika gärna in på mig blogg om du har lust.

Och fortsätt kämpa å man ska inte jämföra sig med andra. Vet att det är svårt. Jag gör det hela tiden. Men man får försöka.
stor kram till dig å för att du skriver om detta som samhället inte accepterar!

// Nea

Svar: Tack för dina fina ord. Det gör ont att läsa att du också har det så här ibland :/ kram på dig <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-16 @ 00:45:48
URL: http://crackedactor.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0