flodvåg.

En flodvåg sveper fram. Den river med sig allt som råkar komma i dess väg. Hänsynslöst sliter den loss allt från sina rötter. Plöjer fram. Det virvlar runt, runt och det finns inte längre något som är upp och något som är ned. Allt är allt. Och inget.
Det skummar och fräser. Vatten överallt. Ingen början. Inget slut.
Jag vet inte om det är jag som är flodvågen eller om jag bara befinner mig i den, om jag styr den eller bara följer med, men den sliter upp och spolar bort allt det som är jag.


Kommentarer
S

Jag känner verkligen för att skriva något riktigt långt och fint till dig, ge dig en kram härifrån och försöka få dig att förstå att jag bryr mig. Men det kommer inte göra någon skillnad. Inte för dig, inte för mig. Du vet inte vem jag är, jag vet inte vem du är. Och sedan började jag tänka, jag är ingen fin människa. Jag är inte bra, inte bättre än någon annan. Hur ska jag kunna yttra mig på rätt sätt? På ett sätt som du förstår? Negativa tankar blir negativa ord. Jag är i en liknande situation som dig. Har läst din blogg i kanske en månad. När jag klickade in här så läste jag det senaste inlägget, kändes som att våra känslor gick hand i hand och började läsa bloggen från början istället. Satt vid datorn en hel natt och läste alla dina inlägg. Det blev några tårar. Sedan den natten blev jag fast här, på något sätt.
Jag vill göra något som inte är möjligt. Jag vill få dig att må bra (de två orden gör ont att skriva), vill berätta för dig att du aldrig ska få uppleva smärta igen. Jag vill att ditt mående ska ligga i mina händer. Vill pusha dig i rätt riktning. Vill göra allt för att hjälpa, trots att jag aldrig hört ditt namn. Vet inte om det betyder att jag är en idiot som inte ska lägga sig i, eller om jag för en gångs skull är bra? Jag menar, är ju helt maktlös härifrån. Vägen är mörk, och den kommer vara mörk ett långt tag till. Jävla skitväg. Men du får inte glömma att gå framåt, titta inte bak. Och om du känner att du faller ner mot marken, sätt dig på en bänk och vila ett tag. Sedan fortsätter du att gå. Ge inte upp, och känn dig inte pressad till att lösa andras problem så länge du har dina egna. Tänk inte på folk som är i krig eller svält som någon kanske bett dig någon gång. Hur får det DIG att må bättre? Hur ska DITT mående hinna läka om du lägger extra tyngd på det?

Okej, förlåt. Nu känner jag att mina fingrar bara skriver skriver skriver utan att riktigt veta. Förlåt om allt blev helt snurrigt. Men för att ge dig en kort version:

Många bryr sig om dig. Jag gör. Din vän gör och dina föräldrar. Och så länge du mår som du gör, så kommer vi finnas här, hela tiden. Vi kommer acceptera och försöka förstå.
Kram på dig.

Svar: Tack snälla snälla du. Så väldigt väldigt fint sagt! Du anar inte hur mycket det värmer att läsa att människor som inte känner mig (i detta fallet du) vill mig så väl. Bara att du lagt ner tid på att skriva denna fina kommentar gör mig nästan tårögd. Det finns fina människor där ute i världen. Du är en, kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-15 @ 19:46:46
Marty

Jag känner igen mig i det du beskriver. Det har varit min vardag så som den är din. Men du är inte ditt måeende. Du är inte depressionen, även fast du idag identifierar dig med den. Det finns en dag ett efter, ett nytt nu. Ett nu där du inte känner detta som du gör nu. Jag vet inte om du vill höra, och tycker att jag pratar strunt. Men du får kämpa vidare, och försöka kämpa mot de hårda strömmarna. Längta till ditt "efter". <3

Svar: Så fint skrivet snälla du! Du pratar inte alls strunt, det var jätteklokt sagt! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-16 @ 12:41:14
URL: http://martinar.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0