fuck this.

Jag har fått lite frågor senaste tiden om bland annat panikångest, ätstörningar och min tid på BUP, så jag tänkte ta och avverka ämnena ett efter ett i ett par inlägg. Jag hade tänkt börja redan ikväll men jag har haft en sån jävla skitdag och bajskväll att jag bara inte orkar. Förlåt, jag skäms :( (även om jag vet att jag inte ska skämmas och allt sånt, suck vad jag sätter mig själv i offerposition ibland). Har precis köpt en Ben & Jerry-glass att trösta mig med. 
Det mesta känns bara lite motigt just nu. Vågen visar mer än någonsin (var är min bra:iga ämnesomsättning?) och jag märker hur gamla "mattankar" kommit tillbaka, jag har börjat associera mitt jobb till något negativt (varför vet jag inte, jag som älskat mitt jobb känner mig numera bara olustig och ledsen över att behöva gå dit) och jag fullkomligt drunknar i skolan. 
Förlåt men just nu orkar jag inte säga mycket mer än fuck this. 
Kram till er alla <3


Kommentarer
Erika

Förstår bara alltför väl hur det känns :( Allt bara skiter sig och man vill kunna sjunka genom jorden ett tag tills det känns någorlunda hanterbart :(
Fuck this!
Kramar!

Svar: Ja, det är precis så det känns :( Det är hemskt att vi ska behöva känna så! Hoppas du får en fin onsdag, många kramar
vimotdem.blogg.se

2013-09-25 @ 00:17:07
Anonym

Jag vet inte hur din ätstörning har sett ut (eller ens om du lyckats ta dig ur den heller), men jag Ber dig: Snälla snälla snälla, om du märker av att det börjar komma tillbaka tankar/känslor/beteenden som har med ätstörningen att göra, snälla be om hjälp med det DIREKT! När man väl lägger märke till att de tankarna/beteendena kommer tillbaka så har det redan gått för långt och desto snabbare du får hjälp med det desto snabbare kan du få det att försvinna. Det gör verkligen ont i mig att läsa det, jag har väldigt mycket problem med det själv och har haft det oerhört svårt i fler år en jag ens vill skriva ut och för varje dag som går blir det svårare att ta sig igenom den. Det finns verkligen INGENTING att hämta hos den, jag vet för jag är där. Jag önskar bara att du får stopp på det innan du hamnar där jag är, ordet helvete är inte ens i närheten att tillräckligt beskrivande. Låt dig inte falla tillbaka, om inte för din egen skull snälla gör det för min..(?) Sjukdomen har redan tagit tillräckligt mycket. Och när du har annat att kämpa med så ska den fan inte få sätta klorna i dig igen. Berätta för dina föräldrar om du inte gjort det att tankar börjat komma tillbaka och få hjälp innan du hamnar där jag är, och se till att få proffesionell hjälp mot det innan det blir värre. Oavsett om du vill eller inte. Du behöver inte mer skit, jag hoppas verkligen innerligt att du tar det på allvar och gör som jag skrivit. Även fast jag vet hur svår man kan bli att påverka. Jag vill bara inte att någon ska behöva må såhär dåligt och få livet totalt förstört pga dom jävla tankarna. Jag hoppas du kan ta in det här och att det inte eskalerar.
Du (mer en) duger som du är!!
Kram

Svar: Tack vännen, för kloka och fina ord. Det gör ont att höra om dina problem. Ingen borde känna så! Och du har så rätt, och jag lovar att jag är försiktig, eftersom jag vet hur lätt det är att trilla tillbaka. Tyvärr. Tusen kramar <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-25 @ 09:27:13
En flicka som är stark

Kram kram kram!

Svar: tusen kramar <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-25 @ 11:31:45
URL: http://enflickasomarstark.se
Annie

Ja, om du vill att jag ska avhandla ett blogginlägg åt dig angående panikångest så är det bara att höra av sig! ;) Jag kan allt om detta märkliga fenomen. Skämt åsido. Känn ingen press med bloggen, jag tycker om att veta att det faktiskt finns någon som känner som jag många gånger och då är det fint med bara en liten uppdatering. Kram igen, gumman. /Annie

Svar: Tack snälla du <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-30 @ 16:41:59
URL: http://missboner.blogspot%2Cse


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0