nej.

Publicerat 2013-07-30 22:24:00 i Allmänt
Precis allt och alla kan bara dra åt helvete. 
Direktlänk, 4 Kommentarer



Kommentarer
Grey

Det är hemskt :( Då man börjar ifrågasätta hur mycket man egentligen är värd som vän i deras ögon. Ofta känns det som om man bara ska finnas där när dom behöver en, sen när man själv behöver någon så är man ensam.

Svar: Ja, tyvärr känner man ofta så :/
vimotdem.blogg.se

2013-07-30 @ 22:38:32
Stina

Hej fina du!
Är så glad att jag hittade din blogg. Läser den när jag själv mår som sämst. Känns lite lugnande och tröstande att veta att det inte bara är jag som lider av depression.
Det känns så sjukt att läsa dina texter, de är som tagna från min egna dagbok. Känner igen mig i allt du skriver. Vet att det vore omöjligt eftersom du vill vara anonym, men önskar att jag hade en vän som du. Att både stötta och bli stöttad av.
Tycker att du är så stark! Tror att det är bra att du startat denna blogg och kan skriva av dig på. Skriver själv men då är det ingen som läser och kan ge någon respons. Hoppas innerligt att det inte är alltför många tråkiga kommentarer du får. Du är inte värd dem.
Kämpa på! Jag finns på din blogg och läser allt du skriver och skickar all kärlek och värme till dig. Blir så rörd av allt du skriver om.

Stor kram till dig

Svar: Tack så himla mycket! Det där var nog finaste kommentaren på länge, blev verkligen rörd! Jag hoppas att du kan känna att jag finns här för dig trots att jag är anonym! Du är stark och en fin människa! jag hoppas dig allt gott! Tusen kramar
vimotdem.blogg.se

2013-07-30 @ 22:59:58
psykiatrin.blogg.se

btw, tycker ju fortfarande att det är en bra blogg.. kan jag länka til ldig?

Svar: visst får du det, tack för berömmet :)
vimotdem.blogg.se

2013-07-31 @ 10:14:41
URL: http://psykiatrin.blogg.se
Anonym

Okej hej då!

2013-08-03 @ 10:50:18


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0