frukost.

Dags för frukost! 
Har ni det också uppdelat så att ni tar hälften på morgonen och hälften på kvällen? Förstår inte riktigt vitsen. Är sämst på att ta dem på regelbundna tider också, det kan variera med flera timmar från dag till dag. 


Kommentarer
Grey

Jag tar allt mitt innan jag går och lägger mig. Försökte ha det på fasta tider innan men eftersom jag sover så sporadiskt så är det lättare att komma ihåg om jag bara förvara det bredvid sängen så jag kan ta på natten innan jag somnar. Uppdelat hade jag nog blivit förvirrad och missat det ibland, eller råkat ta för mycket.

Svar: Okej :) Jag har två sorter där den ena måste tas på morgonen och den andra på kvällen, vet inte varför. Så då har det blivit så att jag delat upp alltihop. Tar morgonen när jag vaknar och kvällen precis innan jag lägger mig, så det varierar ju i tid :)
vimotdem.blogg.se

2013-08-16 @ 12:31:09
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
-

Får man fråga vilka mediciner du tar, och i vilken dos? :)

Svar: Jag tar 400 mg Lamotrigin, 40 mg (tror jag haha, det är 2 tabletter iaf) Fluoxetin och 50 mg Valdoxan. Så jag har maxade doser i alltihop, skicklig som jag är ;)
vimotdem.blogg.se

2013-08-16 @ 12:50:28


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0