glömska.

Det senaste jag hört om min vän är att hon inte vet och inte förstår vad som hänt. Det kommer ta lång tid, skrev hennes mamma. Jag förstod inte riktigt vad som skulle ta lång tid. Jag ville inte fråga.
Jag har henne i huvudet hela tiden. Det går inte en minut utan att jag tänker på henne.
Jag har försökt återgå till vardagen. Livet måste fortsätta som vanligt säger de. Jag var på bio igår. Filmen var rolig. Jag kunde skratta. För första gången sen olyckan skrattade jag och det kändes bra. Imorgon ska jag till jobbet, tillbaka till den vanliga vardagen. Tentorna som närmar sig förtränger jag däremot. Kan bara inte börja plugga. Orkar inte. Känner mig så misslyckad.
 
Jag tror att jag undermedvetet lagt allt mitt fokus på min vän, för att slippa handskas med mitt eget. Det är okej att sörja. Det är okej att vara ledsen över något som detta. Det är okej att skrika och gråta. Ingen ifrågasätter mig. Jag gömmer mig bakom, det blir som ett kamouflage.
 
Propavnen gör mig trött. Jag sover bättre, vaknar inte lika många gånger varje natt, men priset är att jag är så fruktansvärt trött på dagarna. Sätter jag inte alarm på mobilen skulle jag nog sova dygnet runt. Jag ringde till min psykiatrimotagning i slutet på veckan, sa till telefonsvararen att jag hade slut på Imovane. Håll tummarna för att jag i kommande vecka har ett recept inlagt. Propavan ger mig inte det lulliga. Det fluffiga, underbara.


Kommentarer
En flicka som är stark

Kram på dig!!

Svar: Tack fina du <3
vimotdem.blogg.se

2013-08-11 @ 16:36:35
URL: http://jessi91.spotlife.se
Daniela

Suuuper fin blogg! :D

Svar: tack fina du :)
vimotdem.blogg.se

2013-08-12 @ 11:20:00
URL: http://riddez.blogg.se
Marina

Hoppas du har haft en någorlunda bra helg trotts allt!

Svar: Tack så mycket, kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-12 @ 22:50:56
URL: http://marinapalme.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0