jobb.

Publicerat 2013-08-26 18:09:53 i Allmänt
Jag är så trött. Sitter med ögonen slutna och funderar på vad jag ska skriva. Om jag ska skriva.
Allting är grått. Solens strålar lyser, men det är grått. Överallt där jag är är det grått. Det är som om färgen rymmer när den ser mig. Bort från henne. Bort, bort.
Jag har varit på mitt jobb i drygt en och en halv månad nu. Jobbet jag prisat så högt. Tyckt så mycket om. Det gör jag fortfarande, men nu har prestationsångesten kommit ikapp. Är man ny på ett jobb får man vara lite långsam, göra lite fel, ingen räknar med att du ska vara en stjärna från första dagen. Jag la inte mycket press på mig själv, visste själv att jag var ny. Nu tycker inte min hjärna att jag är ny längre. Nu måste jag prestera. Vara bra. Bättre. Bäst. Ingen har sagt något. Ingen har gnällt eller påpekat att jag gjort något fel. Ingen har kritiserat mig på något sätt eller vis. Ingen har det minsta antytt missnöje. Ändå ligger jag i sängen nu tillsammans med tårarna, så ledsen för att jag gör ett dåligt jobb. Tänker att hon som hade tjänsten innan min kunde så mycket, hade svar på varenda fråga jag ställde. Tänker att de som anställde mig innerst inne är besvikna. Tänker att jag inte lever upp till förväntningarna. Tänker att jag inte duger. Tänker att jag inte sköter mitt jobb tillräckligt bra.
Tänker att jag inte vill gå till jobbet mer. Tanken får magen att dra ihop sig. 
 
Jag vill bara dänga en stekpanna i huvudet på mig själv. Jag vet så väl att jag inte ska tänka så. Jag vet så väl att tankarna jag tänker troligtvis är obefogade. Jag vet så väl att jag överdriver, förvärrar. Men jag kan inte låta bli. 
Vad är det som gör att människan njuter av att föreställa sig det allra värsta?
Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
Grey

Vetenskapen om att det åtminstone inte kan bli värre? Om man alltid ser det det värsta tänkbara så blir man aldrig besviken, man får bara sina misstankar bekräftade. När man mått dåligt en längre tid så lär man sig att inte hoppas, drömma eller vara positiv. Man blir alltid besviken och inget blir som planerat.
En pessimist är bara en optimist med erfarenhet.

Svar: Lika klok som alltid, kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-26 @ 18:51:09
URL: http://thegreyzone.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0