tisdag.

Trött.
Två Atarax igår hjälpte inte ett skit för att somna, jag är bara extra trött nu morgonen efter.
Illamående.
Tröttheten tar sig i uttryck genom ett ettrigt illamående.
Sorg.
Idag får tanken på jobb mig att vilja gråta, trots att jag älskar mitt jobb.
Trött igen.
Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag är så trött. Måste ringa min läkare. Deras telefontid är när jag är på jobbet så jag drar mig för att ringa, dum som jag är. Måste försöka lura till mig en ny omgång Imovane.

Trodde mitt hår var okej. Jag orkade inte duscha igårkväll. Jag hatar att duscha. Insåg imorse att det var fett och äckligt. Orkade fortfarande inte duscha. Nu sitter håret uppsnurrat i en stram knut istället, men ser fortfarande fett och äckligt ut.
Idag känner hela jag mig äcklig. Finnarna syns extra mycket. Fettet dallrar lite mer än vanligt. Jag har lagt på mig ett par kilon och jag kan inte släppa tanken på det, trots att jag inte kan sluta äta mitt godis. Ringarna under ögonen extra mörka. Ansiktet slitet. Blekt.

Måste byta lakan när jag kommer hem. Svetten inatt värre än vanligt. Borde kanske tillägga här att jag visst det duschade imorse, men en snabbis för kroppen bara, såpass ofräsch är jag inte att jag går till jobbet dränkt i svett. Det är håret jag inte orkar med.

Ha en fin tisdag nu allihop,
kram.


Kommentarer
Fanny

Hej jag undrar hur finnarna påverkar ditt mående o liv?
min deperisson fick jag pga av finnarna från en början... har diagnosen BDD Dysmorfofobi

styrke kramar

Svar: Jag fick min acne för ca två år sen, 4 år efter min första depression. Givetvis mår jag dåligt av dem, men mina depressioner tror jag inte de påverkar faktiskt. Mest att jag känner mig äcklig och ful.Det gör ont att höra hur du har det :/
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-06 @ 22:32:25
Jane83

Hur ser planen ut angående din sömn? Jag har själv ett helvete med sömnen och en läkare som inte alls förstår. Iallafall så har vi under ett års tid gjort så att jag får hämta ut 10 insomningstabletter var 4e vecka + lite extra Theralen en period. Bättre än inget alls, och jag gillar ändå upplägget då jag inte vill bli tolerant mot dessa mediciner som faktiskt är bra.

Svar: Det låter som en bra lösning för dig! Skönt.Vi har provat en massa olika medel på mig, men tyvärr fungerar i princip bara de som är beroendeframkallande, typiskt nog :/ Jag blir så fruktansvärt trött dagen efter av Theralene, Atarax m.m så jag vill helst inte ta dem. Sover i dagar efteråt :/
vimotdem.blogg.se

2013-08-07 @ 01:48:22
CF

Hej, jag finns här också. Har varit deprimerad till och från i 8år. Har inte fått någon diagnos med jag måste lida av något. Knaprar Oxascand när det är som värst. Svårare att få dem utskrivna nu bara. Jag har sakta märkt att om jag tvingar mig hur jävligt det än känns att motionera och styrketräna så mår jag psykiskt bättre. Varje månad bokar jag en eller två konserter eller teater. Bio skippar jag. Kultur och musik får mig att andas. Jag har blockerat internetsidor som jag mår skit av, tex. alla kvällstidningar. Jag har slutat att titta på nyheterna. Läser text-tv en gång om dan om jag vill veta. När kvällarna kommer och det blir mörkare så är det direkt svårare. Ibland tvivlar jag - ofta när jag ser hur mina dagar bara försvinner en efter en.

Svar: Det gör ont att höra :/ Men du verkar ha bra kontroll och veta hur du ska göra för att ta så bra hand om dig som möjligt, det är bra! Träning har precis samma effekt på mig, jag mår alltid snäppet bättre efteråt, märkligt nog.
Håll fast vid dina rutiner med musik, träning m.m, det verkar göra dig gott!
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-07 @ 15:38:24


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0