tyst.
Det är lite tyst här just nu.
Hon som blev inlagd förra veckan, hon som jag älskar så mycket, ligger sedan tre dygn tillbaka på intensiven nedsövd i en respirator, med hjärnan på kylning. Jag fick samtalet av hennes mamma igår morse. Hon slutade svara på mina sms i lördags kväll, jag blev orolig, hon brukar alltid höra av sig varje dag för att lugna mig. När jag såg vem det var som ringde igår förstod jag. Något hade hänt och jag ville inte veta vad. Hon ville inte mer.
De vet inte om hon klarar sig. De vet inte hur omfattade skadorna på hennes hjärna är. De vet inte om hon någonsin blir sig själv igen.
Min hjärna förstår inte. Det här händer bara inte. Det går inte. Hon ska ju vara hos mig. Vi har ju hållit ihop i 20 år. Vi skulle ju alltid hålla ihop.
Jag gick hem från jobbet direkt efter samtalet, efter att ha suttit i ett konferensrum och försökt samla mig tillräckligt för att kunna möta mina kollegors ögon. Är hemma hos mamma. Fortfarande pyjamas på. Avtrubbad. Fattar inte. Vill inte fatta. Det här händer inte.
De ska stänga av narkosen ikväll. De ska se om hon kan andas själv. Sen får kroppen vakna när den vill, när den orkar. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar.
Jag ber er hålla alla tummar ni har nu. Jag kan inte förlora den här människan. Det går inte.
Hon som blev inlagd förra veckan, hon som jag älskar så mycket, ligger sedan tre dygn tillbaka på intensiven nedsövd i en respirator, med hjärnan på kylning. Jag fick samtalet av hennes mamma igår morse. Hon slutade svara på mina sms i lördags kväll, jag blev orolig, hon brukar alltid höra av sig varje dag för att lugna mig. När jag såg vem det var som ringde igår förstod jag. Något hade hänt och jag ville inte veta vad. Hon ville inte mer.
De vet inte om hon klarar sig. De vet inte hur omfattade skadorna på hennes hjärna är. De vet inte om hon någonsin blir sig själv igen.
Min hjärna förstår inte. Det här händer bara inte. Det går inte. Hon ska ju vara hos mig. Vi har ju hållit ihop i 20 år. Vi skulle ju alltid hålla ihop.
Jag gick hem från jobbet direkt efter samtalet, efter att ha suttit i ett konferensrum och försökt samla mig tillräckligt för att kunna möta mina kollegors ögon. Är hemma hos mamma. Fortfarande pyjamas på. Avtrubbad. Fattar inte. Vill inte fatta. Det här händer inte.
De ska stänga av narkosen ikväll. De ska se om hon kan andas själv. Sen får kroppen vakna när den vill, när den orkar. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar.
Jag ber er hålla alla tummar ni har nu. Jag kan inte förlora den här människan. Det går inte.
tisdag.
Trött.
Två Atarax igår hjälpte inte ett skit för att somna, jag är bara extra trött nu morgonen efter.
Illamående.
Tröttheten tar sig i uttryck genom ett ettrigt illamående.
Sorg.
Idag får tanken på jobb mig att vilja gråta, trots att jag älskar mitt jobb.
Trött igen.
Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag är så trött. Måste ringa min läkare. Deras telefontid är när jag är på jobbet så jag drar mig för att ringa, dum som jag är. Måste försöka lura till mig en ny omgång Imovane.
Trodde mitt hår var okej. Jag orkade inte duscha igårkväll. Jag hatar att duscha. Insåg imorse att det var fett och äckligt. Orkade fortfarande inte duscha. Nu sitter håret uppsnurrat i en stram knut istället, men ser fortfarande fett och äckligt ut.
Idag känner hela jag mig äcklig. Finnarna syns extra mycket. Fettet dallrar lite mer än vanligt. Jag har lagt på mig ett par kilon och jag kan inte släppa tanken på det, trots att jag inte kan sluta äta mitt godis. Ringarna under ögonen extra mörka. Ansiktet slitet. Blekt.
Måste byta lakan när jag kommer hem. Svetten inatt värre än vanligt. Borde kanske tillägga här att jag visst det duschade imorse, men en snabbis för kroppen bara, såpass ofräsch är jag inte att jag går till jobbet dränkt i svett. Det är håret jag inte orkar med.
Ha en fin tisdag nu allihop,
kram.
Två Atarax igår hjälpte inte ett skit för att somna, jag är bara extra trött nu morgonen efter.
Illamående.
Tröttheten tar sig i uttryck genom ett ettrigt illamående.
Sorg.
Idag får tanken på jobb mig att vilja gråta, trots att jag älskar mitt jobb.
Trött igen.
Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag är så trött. Måste ringa min läkare. Deras telefontid är när jag är på jobbet så jag drar mig för att ringa, dum som jag är. Måste försöka lura till mig en ny omgång Imovane.
Trodde mitt hår var okej. Jag orkade inte duscha igårkväll. Jag hatar att duscha. Insåg imorse att det var fett och äckligt. Orkade fortfarande inte duscha. Nu sitter håret uppsnurrat i en stram knut istället, men ser fortfarande fett och äckligt ut.
Idag känner hela jag mig äcklig. Finnarna syns extra mycket. Fettet dallrar lite mer än vanligt. Jag har lagt på mig ett par kilon och jag kan inte släppa tanken på det, trots att jag inte kan sluta äta mitt godis. Ringarna under ögonen extra mörka. Ansiktet slitet. Blekt.
Måste byta lakan när jag kommer hem. Svetten inatt värre än vanligt. Borde kanske tillägga här att jag visst det duschade imorse, men en snabbis för kroppen bara, såpass ofräsch är jag inte att jag går till jobbet dränkt i svett. Det är håret jag inte orkar med.
Ha en fin tisdag nu allihop,
kram.
ingenting.
Just nu är jag ingenting. Ingenting är det värsta. Är man glad är man glad. Är man ledsen är man ledsen. Är man arg är man arg. Men man tom är man tom, då är man ingenting. Jag undrar om det är ungefär det är så här det känns att vara förlamad. Man vet om att om man skär sig på en kniv gör det ont eller om man spiller kokande vatten i knäet bränner det, men man känner det inte. Det är farligt för kroppen att skäras i med en kniv eller att bränna sig på kokande vatten, men det känns fortfarande ingenting så man kan ändå utsätta sig för det, om man nu skulle vilja det, för man bryr sig inte om det skulle hända.
När jag är ingenting känns det som om min familj hade kunnat dö utan att det hade rört mig i ryggen (jag vågar knappt skriva den här meningen för jag skäms så mycket), för ingenting kan i det läget få mig att känna, absolut ingenting. Jag skulle kunna stå bredvid en pågående misshandel utan att reagera. Det skrämmer mig. Kan jag verkligen vara så kall i vissa stunder? Kan en människa bli så avtrubbad? Tack och lov är jag oftast någonting. Ofta är jag ledsen, men jag är iallafall någonting.
Jag hatar ingenting. Jag hatar allting.
måndag.
Vill först och främst bara säga tack, ett enormt tack, för alla fina kommentarer ni skriver! Jag blir rörd till tårar när jag tänker på att ni lägger ner tid på att skriva något peppande och snällt till mig. Superstor kram till er alla!
Jag kom hem från jobbet strax efter sex, min tanke var att på vägen hem hämta ut Fluoxetin och Propavan (jag ska börja med det igen, se hur det går, även om jag vet att jag blir en zombie delight, för så som min sömn är nu är inte hållbart) men Apoteket stängde klockan 17. Jahapp, det var det. Har varit hemma hos mina föräldrar ett par dagar så jag har inte kunnat hämta ut nya Fluoxetin där. Där finns ett apotek, men ingen i vår familj hämtar ut sina mediciner där. De bor i en ganska liten kommun där alla känner alla och både mamma och pappa är välkända på apoteket med sina yrken, så det hade inte sett så bra ut om lilla lyckliga läkarfamiljen en efter en kom och hämtade ut allt möjligt psykiskt (bäst att jag tillägger att detta är skrivet med en ironisk ton). Nej men skämt åsido, det skvallras mycket i den byn så vi måste ha det så tyvärr. Folk är ju som sagt inte alltid så förstående.
Idag har varit en ganska jobbig dag. Skolan ligger och gnager som en råtta i bakhuvudet. Tanken på att ta tag i omtentorna som är snart får mig att må illa.
Apoprå omtentor så insåg pappa idag att jag saknar två poäng för att få CSN i höst. Klarar jag någon av omtentorna nu i augusti så är problemet löst, men jag ska för säkerhets skull kontakta min läkare, att jag klarar tentorna är långt ifrån en garanti.. Man kan få dispens hos CSN när det gäller sjukdomar och liknande, så ett intyg från min psykiater som talar om att jag var nere i en djup depression i våras borde räcka. Dessutom syns det på resultaten att det var just våren jag mådde dåligt på, för det är terminens sista tre tentor jag har efter mig, fram tills dess har allting gått bra. Det var precis samma visa förra våren, då fuckade jag också upp allting i slutet på terminen. Skolan fungerar bara inte när jag mår så. Jag förundras över folk som är tvärt om, om något dåligt händer kan de istället gräva ner sig helt i plugg, fokusera till tusen för att hålla borta allt annat. Jag är tvärt om, skolan är det första som ryker. Tyvärr.
Jag ska jobba mycket mer i veckan också än vad som var tanken från början och det känns också lite stressande, trots att jag egentligen inte har något bättre för mig om dagarna. Nåja, jag trivs på mitt jobb iallafall, tack och lov.
sömn.
I natt var värsta natten på länge, trots att jag tog en Atarax innan jag la mig. Egentligen klarar min kropp inte Atarax, jag är en zombie i dagar efteråt, men vad gör man inte när man är desperat?
Iallafall, klockan var över 3 när jag väl somnade och sen vaknade jag i halvtimmesintervaller, där emellan drömde jag jobbiga drömmar. Pappa sa igår att jag inte skulle sätta någon klocka för att jag skulle få sova tills jag vaknade av mig själv dagen efter. Klockan 5 bestämde sig min kropp för att jag sovit färdigt. Efter att ha försökt somna om i över en timme gav jag upp och gick och la mig framför tvn istället. Framåt halv åtta slumrade jag till och halvsov fram till elva.
De mörka ringarna under mina ögon verkar ha blivit permanenta.
sant.
Orsaken till depressioner är inte helt klarlagd, men man vet att det finns en viss brist på signalsubstanser i hjärnan som behövs för att föra signaler från en nervcell till en annan. Läkemedel mot depressioner hjälper till att normalisera denna brist och har på så sätt effekt på depressionen.
dipp.
Dippat rätt kraftigt senaste dagarna, som ni nog märkt, men det har blivit rätt mycket på senaste tiden. Jag sover ingenting, min vän är inlagd igen, sommaren närmar sig sitt slut, mina omtentor om ett par veckor närmar sig osv. Förstår inte hur jag ska orka samla kraft till att plugga till dem, har dem i bakhuvudet hela tiden som en tung huvudvärk. Har mer och mer lekt med tanken på att plocka ut en kandidat efter det här året istället för att läsa det sista masteråret också, men vi får se hur det känns då. Har jag omtentor efter mig även efter nästa läsår känns det kämpigt att läsa en master samtidigt. Dessutom lockar tanken på att läsa min master någon annanstans, gärna utomlands, mer och mer.
darr.
Försöker med mina darriga och ostadiga fingrar att blogga från mobilen. Det blir fel. Jag får radera. Börjar om. Fel igen. Mellan orden trycker jag in popcorn och Riesen-chocklad i munnen. Händerna skakar så att jag knappt får grepp om godiset. Får skylla mig själv. Har inte orkat äta ordentligt så blodsockret är nånstans nere vid fotknölarna. Försöker reparera kroppen med socker. Med godis.
Kom ut till mamma och pappa i förmiddags. Har sedan dess inte gjort mycket vettigt. Halvsovit och drömt konstiga drömmar. Gråtit. Blivit kramad. Mamma och pappa nära, hela tiden. Bekymrade.
sviken.
Ledsen. Besviken. Tom. Arg.
Varför hoppas man?
Varför tror man?
Alla är ju likadana ändå.
trasig.
Idag är jag trasig. Ansiktet ler men själen gråter. Det gör så ont. Allt gör ont. Någon kramar och vrider ur mitt hjärta som om det vore en tvättsvamp. Upplever ni också att mental smärta ibland kan göra ont rent fysiskt, en överväldigande smärta?
Kom nyss hem från jobb, har suttit med bokslut i 13 timmar.
Jobbet har varit min räddning idag, det som hållit mig vid liv, tvingat hålla mig fokuserad. Jag har fungerat som en robot. Gjort det jag ska utan engagemang, utan känslor. Mina kollegor har fått mig att le, att skratta, jag hade gärna stannat kvar med dem hela natten istället för att åka hem och sova, för sover gör jag ju ändå inte. Jag trivs där.
Jag är så trött, det har nu gått fem nätter utan Imovane och således fem nätter nästan helt utan sömn.
Alla kan sova dåligt ibland, det är inget konstigt med det, alla klarar vi av att vara lite trötta dagen efter, kanske till och med två, men ju längre dagarna går desto svårare blir det.
Jag är känsligare än vanligt. Satte mig på golvet och grät när jag inte lyckades få av mig ett armband när jag skulle duscha. Tröttheten gör mig nästan yr i huvudet men kroppen kan inte slappna av. Sluddrade nästan på orden när jag pratade i telefon med pappa innan. Hjärnan och munnen orkade inte hålla kommunikationen uppe som den skulle.
Har inte ens några Sobril. Letade i ren panik efter Theralenedroppar förut, något min kropp verkligen inte tål, men givetvis är allt sådant bortplockat och slängt.
Folk förstår inte vad desperationen efter sömn kan driva människor till, vad den kan göra oss kapabla till.
Orkar inte prata med någon. Avskärmar mig från världen. Håller mig innanför mitt skal, min skyddande bubbla ingen kan nå in till. Ska på konsert imorgon med ett par vänner. Har längtat efter konserten i veckor. Nu ser jag inte det minsta fram emot den, vill hellre stanna hemma. Vill åka hem till mamma och pappa. Min trygghet.
Tänker på henne. Har inte hört något från henne idag, hon har inte svarat på sms. Ber till gud att de bara tagit mobilen ifråm henne, att det inte har hänt något annat.
nej.
Precis allt och alla kan bara dra åt helvete.
ont.
En kollega på jobbet kommenterade mina darriga händer när jag försökte skriva ordentligt på tangentbordet och hela tiden tryckte fel. Jag svarade något svävande om hypoglykemi, jag hade inte ätit på länge. Jag tror hon trodde mig.
Biverkningarna har gjort sig påminda idag. Darriga händer, yr i huvudet och trött. Så väldigt trött.
Har ätit lösgodis från Hemmakväll till middag. Kom inte på något bättre till middag.
Ont i hjärtat. Idag gör det så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänker på min vän. Hon säger att hon inte vet när hon blir utsläppt. Hon har flyttats från medicinkliniken till psyket nu. Jag fick ett sms av henne i förmiddags;
"Du anar inte hur mkt det betyder att du inte viker från min sida efter alla dessa år". Jag började gråta när jag läste. Jag skulle släppa allt för henne. Hade jag kunnat överta den smärta hon bär på hade jag gjort det.
Biverkningarna har gjort sig påminda idag. Darriga händer, yr i huvudet och trött. Så väldigt trött.
Har ätit lösgodis från Hemmakväll till middag. Kom inte på något bättre till middag.
Ont i hjärtat. Idag gör det så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Tänker på min vän. Hon säger att hon inte vet när hon blir utsläppt. Hon har flyttats från medicinkliniken till psyket nu. Jag fick ett sms av henne i förmiddags;
"Du anar inte hur mkt det betyder att du inte viker från min sida efter alla dessa år". Jag började gråta när jag läste. Jag skulle släppa allt för henne. Hade jag kunnat överta den smärta hon bär på hade jag gjort det.
slut.
Vaknade 05 efter en natt av orolig sömn. Drömmarna avlöste varandra och jag vet inte hur många gånger jag vaknade. Lakanen blöta av svett. Jag hatar att försöka somna om när lakanen är blöta, det blir så kallt. Tog tåget till jobbet en timme tidigare, det hade varit helt lönlöst att försöka somna om. Såg att min läkares klinik är stängd tom 4 augusti. Fan, jag som tänkte ringa och tigga till mig ett nytt recept med Imovane. Att fråga mamma eller pappa om de kan skriva ut till mig är lönlöst, de tror ju jag slutade med dem för längesen. Tog 3 Sobril istället i ett desperat försök till att somna om, lönlöst, så nu är de också slut. Märkte imorse att mina Fluoxetin också är slut, jag som var säker på att jag hade en karta kvar. Inte första gången det blir så. Håller tummarna för att jag har uttag kvar på dem, annars får jag be mamma och pappa. De kommer bli arga över att jag igen har slarvat.
vännen.
Ligger i sängen. Tårarna bara rinner, verkar aldrig ta slut.
Hon är inlagd igen. Hon som jag var hemma hos i förrgår. Hon som verkade helt okej då. Hon som är trasigare än jag. Hon som jag har känt sen dagis. Hon som dämpar ångest genom extrem självdestruktivitet. Hon som flera gånger suttit fast i tvångsbälte. Hon som jag är så rädd att förlora. Hon som blev våldtagen för 3 år sen. Hon som fick sitt liv slaget i spillror.
sömn.
Ligger i sängen nu. Intalar mig att ju tidigare jag lägger mig desto större är chansen att jag somnar i hygglig tid eftersom jag då får en längre tidsmarginal. Att jag ens försöker tro på det själv är skrattretande. Patetiskt. Mina Imovane är slut och jag har med flit sett till att inte ha någon alkohol hemma. Inte inte inte ersätta ett beroende med ett annat.
Vill bara gråta. Hela veckan är full av tidiga morgnar och långa dagar på jobb samtidigt som jag inte kommer få någon sömn. Satanshelvetesjävlaskit.
Leker med tanken på att bli läkare enbart för att kunna skriva ut hur mycket Imovane jag vill. Mamma och pappa vet inte hur bra de har det.
Vill bara gråta. Hela veckan är full av tidiga morgnar och långa dagar på jobb samtidigt som jag inte kommer få någon sömn. Satanshelvetesjävlaskit.
Leker med tanken på att bli läkare enbart för att kunna skriva ut hur mycket Imovane jag vill. Mamma och pappa vet inte hur bra de har det.
andas.
Sitter ute på balkongen. Andas. Försöker dra in så mycket luft som möjligt i lungorna. Har ni också den känslan ibland, att hur mycket ni än andas in känns det som om ni inte får tillräckligt med luft?
Jag var tvungen att gå ut hit, det kändes som om jag skulle kvävas där inne. Filt över knäna, det blåser och är egentligen inte balkongväder.
Följer människorna som passerar nere på gatan med blicken. Brukar fundera över människor jag ser. Hur ser deras liv ut? Är de på väg hem till familjen eller ska de ner till stan och möta ett par vänner? Vad jobbar de med? Är de lyckliga? Brukar föreställa mig själv i deras situation.
Nu passerar en kvinna med barnvagn och en liten hund. Hon är ung och snygg. Hunden är söt. Bebisen syns inte men den är säkert också söt. Hennes liv verkar bra, är min första spontana tanke. Påminner mig själv om att skenet faktiskt kan bedra. Det vet ju jag.
roll.
Ikväll kommer bli en sån kväll där jag behöver spela glad. Stark. Lycklig. Fake:at leende.
Jag ska hem till en kompis på fest. Hon är en av dem som inte har en aning, en av dem som tror att mitt liv är perfekt. Jag känner i princip ingen annan än henne där så jag kommer behöva spela min gamla välbekanta roll, rollen som den glada, starka, lyckliga. Den roll som jag spelar så väl. Den roll som jag är så bekant med, som jag själv ibland nästan tror är jag.
Jag är inte glad idag. Jag har haft en mysig dag med en av mina närmsta, hon som är trasigare än mig själv, men jag är inte glad. Inte idag.
10 fakta.
Kör en liten 10 fakta-lista här, så får ni se en lite bredare bild av lilla mig än bara mina deppiga texter och funderingar och istället en inblick i mitt liv utanför sjukdomarna. (Och okej, kanske för att jag har tråkigt och behöver tidsfördriv;))
1. Jag missbrukar godis och glass, äter det så gott som dagligen
2. Jag kan inte sova med täcket fastsatt under madrassen, det måste vara fritt så att jag kan sticka ut fötterna om jag vill
3. Jag läser väldigt mycket, böcker ger mig så mycket mer än film och tv
4. Jag är extremt livlig, hoppar och studsar och far runt
5. Jag älskar deckare och kriminalromaner
6. Jag kan vara rätt spontan och impulsiv, på gott och ont
7. Jag hatar svamp och kokta ägg
8. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett vilket materiellt bortskämt barn jag varit
9. Jag hatar att förlora, det spelar ingen roll om det så bara är i minigolf
10. Jag scannar av alla människor jag möter, hur de ser ut, deras klädstil, ja allt
1. Jag missbrukar godis och glass, äter det så gott som dagligen
2. Jag kan inte sova med täcket fastsatt under madrassen, det måste vara fritt så att jag kan sticka ut fötterna om jag vill
3. Jag läser väldigt mycket, böcker ger mig så mycket mer än film och tv
4. Jag är extremt livlig, hoppar och studsar och far runt
5. Jag älskar deckare och kriminalromaner
6. Jag kan vara rätt spontan och impulsiv, på gott och ont
7. Jag hatar svamp och kokta ägg
8. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett vilket materiellt bortskämt barn jag varit
9. Jag hatar att förlora, det spelar ingen roll om det så bara är i minigolf
10. Jag scannar av alla människor jag möter, hur de ser ut, deras klädstil, ja allt
hemma.
Vi kom hem från yogan i eftermiddags och jag åkte sedan ut till mamma och pappa, mina två tryggheter här i världen. Jag är här nu.
Trött. Tom. Får alltid bakslag efter att ha gjort något lite ansträngande, hur roligt det än har varit. Ledsen. Vill gråta. Varför tål min kropp inte ens att ha roligt?
Pappa frågar hur det är med mig, han ser alltid när jag blir tyst. Tillbakadragen. Svarar att det är bra. Det är inte bra. Mina Imovane tog slut igår. De som jag hela veckan svalt i smyg samtidigt som Elin gått runt nöjd och glad över att min sömn blivit så bra. Känner mig hemsk. Vill inte ljuga. Borde inte. Vill inte visa henne hur misslyckad jag är. Vill inte göra henne besviken genom att berätta att sömnen inte alls blev bättre av retreaten. Vill vara bra.
Trött. Tom. Får alltid bakslag efter att ha gjort något lite ansträngande, hur roligt det än har varit. Ledsen. Vill gråta. Varför tål min kropp inte ens att ha roligt?
Pappa frågar hur det är med mig, han ser alltid när jag blir tyst. Tillbakadragen. Svarar att det är bra. Det är inte bra. Mina Imovane tog slut igår. De som jag hela veckan svalt i smyg samtidigt som Elin gått runt nöjd och glad över att min sömn blivit så bra. Känner mig hemsk. Vill inte ljuga. Borde inte. Vill inte visa henne hur misslyckad jag är. Vill inte göra henne besviken genom att berätta att sömnen inte alls blev bättre av retreaten. Vill vara bra.
kommentar.
Jag trodde aldrig jag skulle sjunka så pass lågt som att hänga ut folk i den här bloggen, men det här känner jag att jag vill skriva om.
Dessa två kommentarer fick jag idag på mitt inlägg där jag berättade om tiden på BUP, skrivna av samma person:
Haha säkerheten högre en på Kumla anstalten? Nej nej lilla gumman. Jag har själv varit på bup så inte ska vi överdriva ;) sen en annan sak jag tycker du bara fokuserar på hur synd det är om dig hur dååååligt du mår, vill du ens må bra? Känns som att du bara gottar ner dig i din misär.
Det OMÖJLIGT att din avd var så lås som Kumla. Herregud vet du INGENTING??? Jo du lille vän jag har haft LPT huur många gånger som helst suttit lite överallt i Sverige. Alltså Kumla och Psyk är inte ens i närheten. Jag menar inte går det runt beväpnade plitet på Psyk så du inte rymmer. Snälla googla lite så ska du få se.
Till att börja med verkar personen i fråga inte riktigt uppfatta inronin i min parrallell till Kumla, ett fängelse med säkerhetsklass 1 (jag har läst mycket deckare och kriminalare i mitt liv, senast "2 soldater" vars story bygger på fängelsen, så är det något jag faktiskt vet en del om så är det fängelser), givetvis var inte det något jag var seriös med och hade jag trott att folk skulle feltolka mig så pass grovt hade jag inte skrivit så. Jag får nog ta och tagga ner ironin i min blogg lite, är det något jag är bra på att vara så är det ironisk.
Självklart vet jag att säkerheten på BUP inte är i närheten av den på Kumla, men jag la det som en ironisk kommentar för att lite skämtsamt understryka hur jag upplevde det på BUP (Nu menar jag INTE att jag anser säkerheten på BUP vara för hög, men för 16-åriga mig var det en konstig upplevelse att plötsligt vara så hårt instängd när jag levt hela mitt liv i det fria, för mig var situationen så absurd). Hade ni tagit mig på orden om jag sa att de serverade oss hundmat, vilket hade varit en ironisk kommentar för att uttrycka att deras mat var äcklig?
Vidare förstår jag inte riktigt vad personen i fråga får ut av att skriva sådana kommentarer. Är det något jag aldrig har förstått, och troligen heller aldrig kommer att förstå, så är det människor som trycker ner alla. Mår ni bättre av att se andra må dåligt? Känner ni någon form av tillfredsställelse? Är ni så ledsna själva att ni vill att alla andra ska känna samma smärta? Jag förstår verkligen inte.
Jag tror att det är av rädsla för den här typen av kommentarer som många håller sitt mående inom sig. Många har kommenterat här i bloggen och även sagt till mig i verkligheten att de inte vågar tala om hur de mår just för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, rädda för att bli förlöjligade. Ingen, INGEN kan komma och tala om för en annan person hur den mår eller inte mår. Alla upplever vi saker olika. Jag är till exempel livrädd för ormar, samtidigt som en av mina bästa vänner utan problem skulle kunna klappa en, är helt orädd. Ska hon då säga till mig att jag överdriver, att jag inte alls är så rädd som jag påstår, bara för att HON inte tycker att en orm är något märkvärdigt? Nej, känslor kan man inte mäta. Det finns ingen skala som säger att Kalle har rätt att må sämre än Åke. Nej. Nej, nej, nej.
När jag läste de här kommentarerna kände jag mig arg, ledsen, upprörd, förbannad, förvånad, oförstående och förvirrad. Det var inte bara orden i sig som gjorde ont utan sättet kommentarerna lades fram på. "Lilla gumman", "lille vän", varenda ord genomsyrades av hån. Denna någon var helt och hållet ute efter att trycka ner mig, göra mig ledsen. Det hade varit en helt annan sak om personen i fråga skrivit något i stil med "jag håller inte med dig, säkerheten på Kumla är faktiskt högre än på BUP" för då hade jag mer uppfattat det som en upplysning, inte att hon eller han var ute efter att stampa på någon som redan ligger.
Det är säkert många av er som läser som tycker att jag överdriver och inte alls håller med mig, och absolut, det har ni er fulla rätt till. Alla får tycka och tänka precis vad de vill om vem de vill, men man behöver inte upplysa personen i fråga om det. Det tjänar helt enkelt ingenting till.
