end.
Tar det någonsin slut?
restless legs.
Något jag haft problem med i många år, som jag inte vet om det är relaterat till mina mediciner eller ej, är restless legs.
Det finns inget värre. Det kryper och sticker från rumpan ner till fötterna. Oftast kommer det på kvällen när jag ska sova, och det är fruktansvärt. Ingenting kan man göra åt det heller. Jag hatar det.
Det finns inget värre. Det kryper och sticker från rumpan ner till fötterna. Oftast kommer det på kvällen när jag ska sova, och det är fruktansvärt. Ingenting kan man göra åt det heller. Jag hatar det.
söndag.
Jag har min första omtenta imorgon. Jag vill inte. Jag vill inte sitta där, vända på tentan när tentavakterna säger till, blicka igenom uppgiftera och konstatera att det inte kommer gå den här gången heller. Vill inte.
Fick ett sammanbrott i köket. Mamma höll på med diskmaskinen och det slamrade och hördes mer än vanligt. Jag blev irriterad, hatar höga ljud och stökigheter. Kände det som att hon gjorde det med flit. Så var givetvis inte fallet. Jag blev arg. Svår. Bankade i bordet. Ilskan övergick i tårar. Skam. Skam för att jag än en gång gett mig på mamma.
Först arg. Sedan ledsen. Alltid.
Jag har börjat blöda näsblod. Jag har aldrig haft näsblod innan, men nu kommer det hela tiden. Pappa tittade i FASS och det visade sig att näsblod är en mycket ovanlig biverkan som kan uppstå av Lamotrigin.
Självklart ska jag råka på ännu en biverkning, en som dessutom anses mycket ovanlig. Jag får ju all annan skit. Snart mår min kropp sämre av alla biverkningar än av själva sjukdomen.
email.
Nu har jag skapat en email som bara rör bloggen.
Till [email protected] är ni varmt välkomna att skriva vad ni vill. Jag får så många kommentarer här där jag i hela kroppen känner att jag skulle vilja fortsätta kommunicera med personen i fråga, för min skull och för dennes.
Så den här mejladressen är skapad för er. Dit kan ni mejla om ni har några tankar, frågor och funderingar eller vad som helst.
Den här bloggen startade jag inte för min skull utan för VÅR. För alla oss som lider i det tysta.
Så finns det minsta lilla jag kan göra för att hjälpa så vill jag det.
Till [email protected] är ni varmt välkomna att skriva vad ni vill. Jag får så många kommentarer här där jag i hela kroppen känner att jag skulle vilja fortsätta kommunicera med personen i fråga, för min skull och för dennes.
Så den här mejladressen är skapad för er. Dit kan ni mejla om ni har några tankar, frågor och funderingar eller vad som helst.
Den här bloggen startade jag inte för min skull utan för VÅR. För alla oss som lider i det tysta.
Så finns det minsta lilla jag kan göra för att hjälpa så vill jag det.
turbulens.
Det har varit en väldigt turbulent dag och kväll. Känslostormar likt tornados och smärta upp och ned som i en berg- och dalbana.
Nyss hemkommen. Nu vet en av mina vänners kompisar att jag är Sveriges största lipsill. Varför jag är det vet de dock inte.
Mina senaste acneprodukter har en salva/kräm som ska strykas punktvis över synliga finnar. Har man finnar över hela ansiktet ser det punktvisa ut så här.
sov gott mina vänner <3
bamsing.
Har börjat ta Tetralysal nu mot min acne. Kolla vilka bamsingar kapslarna är! Jag la en Fluoxetin bredvid, som ju är en normakstor kapsel enligt mig. Den ser ut som en liten bebiskapsel. Haha!
demoner.
Här har ni mig.
Jag tror att jag genom att fokusera helt och fullt på min vän förtränger min egen smärta. Den jag har på insidan. Ingen ifrågasätter min smärta, min sorg och mina tårar över min vän. Jag beter mig så som man i människors ögon ska bete sig när något som detta händer.
Demonerna jag vanligtvis brottas med har tagit paus. De får inte plats, de har fått ge vika för min vän. Just nu är jag som vem som helst som drabbats av en tragedi. Nu är jag ju ledsen av en anledning. Det finns en förklaring. Något att ta på.
Jag är bara rädd att demonerna snart har vilat färdigt, och att de då kommer tillbaka med större kraft än någonsin.
Text.
Denna text skrev jag och la upp på min Facebook och Instagram. Fick väldigt fin respons på den så jag tänkte att den kanske kunde vara på sin plats även här:
Livet tar ibland vändningar man är helt oförberedd på. Fruktansvärda saker kan hända. Fantastiska saker kan hända. Sådant som skakar om och vänder upp och ned på hela ens värld.
Jag har svårt för förändringar. Det spelar ingen roll om det är till det bättre eller sämre. Det är förändringen i sig jag hatar. Det tar tid att vänja sig.
För en dryg vecka sedan drabbades jag av det som man tror bara drabbar andra, aldrig en själv. Det är efter detta som jag insett vad i livet som betyder något. Vad spelar det för roll om jag får B eller D på tentan, om vågen visar mer än någonsin eller mitt konto är tomt, så länge mina nära och kära lever och mår bra, så länge jag har tak över huvudet, så länge jag är älskad.
Det är också nu jag märkt vilka vänner som funnits för mig, och vilka som bara säger att de gör det.
Jag vill också be er alla att hålla alla tummar ni har för att min vän ska bli så bra så möjligt.
Jag har svårt för förändringar. Det spelar ingen roll om det är till det bättre eller sämre. Det är förändringen i sig jag hatar. Det tar tid att vänja sig.
För en dryg vecka sedan drabbades jag av det som man tror bara drabbar andra, aldrig en själv. Det är efter detta som jag insett vad i livet som betyder något. Vad spelar det för roll om jag får B eller D på tentan, om vågen visar mer än någonsin eller mitt konto är tomt, så länge mina nära och kära lever och mår bra, så länge jag har tak över huvudet, så länge jag är älskad.
Det är också nu jag märkt vilka vänner som funnits för mig, och vilka som bara säger att de gör det.
Jag vill också be er alla att hålla alla tummar ni har för att min vän ska bli så bra så möjligt.
Jag hoppas att ni har haft en fin fredag mina vänner och att kvällen fortsätter i samma tecken.
Krama era nära och kära en extra gång. Krama er själva. Ni är bra.
Kram
bilder.
Lakanen har inte lossnat från sängen, de är lite skrynkliga men inte runtsnodda som de brukar. Det är inte heller svett vare sig på lakanet, kuddarna eller täcket. Jag har haft en lugn natt, bara vaknat ett par få gånger och drömt ganska stillsamma drömmar.
Kanske är det värt att vara trött och seg om dagarna på grund av Propavanen när belöningen är att jag sover bra om nätterna? Jag vet inte. Jag vill bara ha mina Imovane.
För övrigt ska jag försöka ha lite mer bilder i mina inlägg, jag förstår ju att det är mycket roligare än bara en massa text sida upp och sida ner :)
Givetvis kommer det inte vara några bilder på mig, min familj eller mina vänner, men det förstår ni säkert. Jag vill ju förbli anonym :)
Kram på er och försök hitta det ljusa i denna gråa, trista fredag!
Kanske är det värt att vara trött och seg om dagarna på grund av Propavanen när belöningen är att jag sover bra om nätterna? Jag vet inte. Jag vill bara ha mina Imovane.
För övrigt ska jag försöka ha lite mer bilder i mina inlägg, jag förstår ju att det är mycket roligare än bara en massa text sida upp och sida ner :)
Givetvis kommer det inte vara några bilder på mig, min familj eller mina vänner, men det förstår ni säkert. Jag vill ju förbli anonym :)
Kram på er och försök hitta det ljusa i denna gråa, trista fredag!
frukost.
Dags för frukost!
Har ni det också uppdelat så att ni tar hälften på morgonen och hälften på kvällen? Förstår inte riktigt vitsen. Är sämst på att ta dem på regelbundna tider också, det kan variera med flera timmar från dag till dag.
kryper.
Nu har jag inte hört något på flera dagar. Oron gnager i magen. Vill inte höra med hennes mamma hur det går. Vill inte jaga dem. Dessutom svarade hon inte på mitt senaste sms, så antagligen vill de vara ifred. Det måste jag respektera.
Rastlösheten kryper i mig. Den kryper så mycket att jag kan känna krypet rent fysiskt. Det kliar. Men hur mycket jag än kliar tillbaka kommer det inte försvinna. För det som kliar sitter på insidan. På något man inte kan ta på. På något som egentligen inte finns.
fantastiska.
Jag vill bara säga till er att ni är helt fantastiska.
När jag la ut bilden på mitt ansikte igår var jag beredd på att en drös av negativa kommentarer skulle trilla in. Fakta är att jag inte fått en enda. Istället har ni kommit med tips och råd. Stöttat och peppat. Ni har påpekat sådant ni tycker är vackert i mitt ansikte, sådant som jag själv inte ser.
När jag ser bilden ser jag bara acnen, den hemska och fula acnen. Ni berättar att ni ser vackra ögon, fina drag och långa ögonfransar. Tack. Tack för att ni lägger märke till det jag själv inte ser.
Ni är så fina allihop ♥♡
När jag la ut bilden på mitt ansikte igår var jag beredd på att en drös av negativa kommentarer skulle trilla in. Fakta är att jag inte fått en enda. Istället har ni kommit med tips och råd. Stöttat och peppat. Ni har påpekat sådant ni tycker är vackert i mitt ansikte, sådant som jag själv inte ser.
När jag ser bilden ser jag bara acnen, den hemska och fula acnen. Ni berättar att ni ser vackra ögon, fina drag och långa ögonfransar. Tack. Tack för att ni lägger märke till det jag själv inte ser.
Ni är så fina allihop ♥♡
hela tiden.
Jag tänker på dig hela tiden. Precis hela jävla tiden.
När jag lyssnade på en gammal spellista på Spotify tidigare idag kom Johnossis "What's the point" fram. Minns du den? Minns du när du sov över hos mina föräldrar och vi inte sov på hela natten för så fort den ena höll på att somna gapade den andra "whaaat's the point of doing anyting?"så högt det bara gick. Vi var Imovanelulliga båda två. Hur många gånger har vi inte sovit ihop Imovanelulliga?
Jag glömmer av vad som hänt. När det händer något eller jag råkar ut för något är min första spontana tanke att jag måste sms:a eller ringa dig och berätta. Som idag när en kund hos frisören hade rosa velourbyxor och supertuperat hår. Jag ville säga det till dig. Sedan får jag påminna mig om att det inte är lönt att ringa eller sms:a. För det är ingen som kommer svara.
När jag lyssnade på en gammal spellista på Spotify tidigare idag kom Johnossis "What's the point" fram. Minns du den? Minns du när du sov över hos mina föräldrar och vi inte sov på hela natten för så fort den ena höll på att somna gapade den andra "whaaat's the point of doing anyting?"så högt det bara gick. Vi var Imovanelulliga båda två. Hur många gånger har vi inte sovit ihop Imovanelulliga?
Jag glömmer av vad som hänt. När det händer något eller jag råkar ut för något är min första spontana tanke att jag måste sms:a eller ringa dig och berätta. Som idag när en kund hos frisören hade rosa velourbyxor och supertuperat hår. Jag ville säga det till dig. Sedan får jag påminna mig om att det inte är lönt att ringa eller sms:a. För det är ingen som kommer svara.
acne.
Så här ser jag ut just nu. Min hy har till och med en "bra dag" idag. Min dag är inte lika bra. Jag har inte hört något mer om min vän. Tänker på henne. Hela tiden.
Jag har legat under täcket hela eftermiddagen. Tårarna har runnit. Det är acnens fel. Den gör ont och kliar. Gör mig ful.
Idag har den hånat mig från alla håll. Från internet. Från tidningar. Från människor på stan. Från tvn. Man ska känna sig ful om man ser ut så här. Man är defekt. Man är fel. Man måste ändras på. Rättas till.
Jag vågar ganska säkert påstå att bland de som är drabbade av acne finns många som lider mer av den kosmetiska effekten än av själva sjukdomen. Att de mår sämre för att de känner sig fula än för att den gör ont. Samhället säger att man är ful om man har en prick i ansiktet. Vad säger samhället om mig, jag som har ett så stort antal prickar att det inte går att räkna?
Jag hatar min acne. Den gör ont.
Den gör mig ful, därför att andra tycker att den är ful.
Har skrivit från mobilen som är hopplös att blogga från, därför detta korta och slarvigt skrivna inlägg.
Ska en annan gång skriva ett ordentligt inlägg om ämnet.
svar.
Skickade ett "tänker på er"-sms till min väns mamma igår. Jag har inte fått något svar. Hon svarar alltid. Varför svarar hon inte nu?
glömska.
Det senaste jag hört om min vän är att hon inte vet och inte förstår vad som hänt. Det kommer ta lång tid, skrev hennes mamma. Jag förstod inte riktigt vad som skulle ta lång tid. Jag ville inte fråga.
Jag har henne i huvudet hela tiden. Det går inte en minut utan att jag tänker på henne.
Jag har försökt återgå till vardagen. Livet måste fortsätta som vanligt säger de. Jag var på bio igår. Filmen var rolig. Jag kunde skratta. För första gången sen olyckan skrattade jag och det kändes bra. Imorgon ska jag till jobbet, tillbaka till den vanliga vardagen. Tentorna som närmar sig förtränger jag däremot. Kan bara inte börja plugga. Orkar inte. Känner mig så misslyckad.
Jag tror att jag undermedvetet lagt allt mitt fokus på min vän, för att slippa handskas med mitt eget. Det är okej att sörja. Det är okej att vara ledsen över något som detta. Det är okej att skrika och gråta. Ingen ifrågasätter mig. Jag gömmer mig bakom, det blir som ett kamouflage.
Propavnen gör mig trött. Jag sover bättre, vaknar inte lika många gånger varje natt, men priset är att jag är så fruktansvärt trött på dagarna. Sätter jag inte alarm på mobilen skulle jag nog sova dygnet runt. Jag ringde till min psykiatrimotagning i slutet på veckan, sa till telefonsvararen att jag hade slut på Imovane. Håll tummarna för att jag i kommande vecka har ett recept inlagt. Propavan ger mig inte det lulliga. Det fluffiga, underbara.
framåt.
Igår fick jag ett nytt sms av min väns mamma. Där stod det att det ser ut som att hon sakta men säkert kan bli helt bra. Jag hann knappt läsa klart smset förrän tårar av lättnad började rulla ned längs kinderna.
Efteråt kände jag mig helt utpumpad, matt och trött i både kroppen och huvudet. Det var som att när allt lugnade ner sig kom verkligheten över mig.
Faran är långt ifrån över, men vi vågar hoppas. Det ser inte längre nattsvart ut.
Jag drömde om henne inatt. Två drömmar, båda lika konstiga. Allt i mitt liv kretsar kring henne nu. Igår kom jag på att jag till och med glömt fråga en annan nära vän, som fyllde år samma dag som jag fick det hemska beskedet, vad hon fått i födelsedagspresent. Jag skämdes. Hon sa att det var det sista jag skulle skämmas över. Hon sa att jag inte ens fick be om ursäkt för att jag glömt fråga. Hon sa att så som situationen ser ut just nu är det inte konstigt att jag glömde.
Jag försummar de flesta i min omgivning nu. Orkar inte, kan inte. Men de förstår, de vet att jag inte räcker till just nu. De vet att jag just nu inte kan finnas till hundra procent för dem, utan att det är de som måste finnas för mig istället. De tar inte illa upp, de förstår att jag har fullt upp med mig själv, att jag inte klarar någon annans börda just nu, även om jag vill kunna finnas för mina vänner så som jag brukar. Men jag kan inte. Inte nu. De säger att jag är stark, de säger att om samma sak drabbat dem hade de inte orkat. Jag vet inte om jag tycker att jag är stark, men jag måste orka. Så är det bara.
En av mina underbara, hon som fyllde år i tisdags, ska släpa med mig ut på bio ikväll. Jag måste tillbaka ut i verkligheten, säger hon. Livet måste kunna fortsätta som normalt, jag mår bara sämre annars, säger hon. Jag tror hon kan ha rätt.
Någonstans inom mig känner jag skam. Det känns som ett svek om jag går ut och roar mig med bio, som om jag borde ligga hemma och gråta, annars sörjer jag inte tillräckligt mycket. Jag vet att jag inte kan tänka så.
hon.
Svetten. De fuktiga lakanen. Drömmarna. Drömmer om henne. Tröttheten. Den oroliga sömnen. Vaknar med ett ryck varje timme. Inser att det fortfarande är natt. Inser att det gått mindre än 60 minuter sedan jag vaknade sist.
Allting kretsar kring henne. Att hon blir bra är det enda som betyder något. Jag struntar i om hon inte känner igen mig när hon vaknar. Jag struntar i om hon inte kan prata. Jag struntar i om hon är förlamad. Så länge hon lever. Så länge hon kan andas utan respirator. Det är det enda som betyder något.
livstecken.
Raden ovanför står det att hon inte är nedkyld, men där nämns hennes namn som ni säkert förstår att jag inte vill ska synas.
Hennes mamma är underbar och skickar sms så fort något nytt händer.
Hon visar livstecken. Hon kanske överlever.
ont.
Bläddrade runt lite i bloggen, glömmer så fort vad jag skriver, så vill ha lite koll.
Från 31 juli hittade jag den här meningen:
Tänker på henne. Har inte hört något från henne idag, hon har inte svarat på sms. Ber till gud att de bara tagit mobilen ifråm henne, att det inte har hänt något annat.
Det hade hänt något annat.
