flodvåg.
Det skummar och fräser. Vatten överallt. Ingen början. Inget slut.
Jag vet inte om det är jag som är flodvågen eller om jag bara befinner mig i den, om jag styr den eller bara följer med, men den sliter upp och spolar bort allt det som är jag.
Jag känner verkligen för att skriva något riktigt långt och fint till dig, ge dig en kram härifrån och försöka få dig att förstå att jag bryr mig. Men det kommer inte göra någon skillnad. Inte för dig, inte för mig. Du vet inte vem jag är, jag vet inte vem du är. Och sedan började jag tänka, jag är ingen fin människa. Jag är inte bra, inte bättre än någon annan. Hur ska jag kunna yttra mig på rätt sätt? På ett sätt som du förstår? Negativa tankar blir negativa ord. Jag är i en liknande situation som dig. Har läst din blogg i kanske en månad. När jag klickade in här så läste jag det senaste inlägget, kändes som att våra känslor gick hand i hand och började läsa bloggen från början istället. Satt vid datorn en hel natt och läste alla dina inlägg. Det blev några tårar. Sedan den natten blev jag fast här, på något sätt.
Jag vill göra något som inte är möjligt. Jag vill få dig att må bra (de två orden gör ont att skriva), vill berätta för dig att du aldrig ska få uppleva smärta igen. Jag vill att ditt mående ska ligga i mina händer. Vill pusha dig i rätt riktning. Vill göra allt för att hjälpa, trots att jag aldrig hört ditt namn. Vet inte om det betyder att jag är en idiot som inte ska lägga sig i, eller om jag för en gångs skull är bra? Jag menar, är ju helt maktlös härifrån. Vägen är mörk, och den kommer vara mörk ett långt tag till. Jävla skitväg. Men du får inte glömma att gå framåt, titta inte bak. Och om du känner att du faller ner mot marken, sätt dig på en bänk och vila ett tag. Sedan fortsätter du att gå. Ge inte upp, och känn dig inte pressad till att lösa andras problem så länge du har dina egna. Tänk inte på folk som är i krig eller svält som någon kanske bett dig någon gång. Hur får det DIG att må bättre? Hur ska DITT mående hinna läka om du lägger extra tyngd på det?
Okej, förlåt. Nu känner jag att mina fingrar bara skriver skriver skriver utan att riktigt veta. Förlåt om allt blev helt snurrigt. Men för att ge dig en kort version:
Många bryr sig om dig. Jag gör. Din vän gör och dina föräldrar. Och så länge du mår som du gör, så kommer vi finnas här, hela tiden. Vi kommer acceptera och försöka förstå.
Kram på dig.
Jag känner igen mig i det du beskriver. Det har varit min vardag så som den är din. Men du är inte ditt måeende. Du är inte depressionen, även fast du idag identifierar dig med den. Det finns en dag ett efter, ett nytt nu. Ett nu där du inte känner detta som du gör nu. Jag vet inte om du vill höra, och tycker att jag pratar strunt. Men du får kämpa vidare, och försöka kämpa mot de hårda strömmarna. Längta till ditt "efter". <3
