telefon.
Jag hörde min väns röst i örat hela bussresan hem från mina föräldrar. Hon gjorde de 46 minutrarna det tar att åka till de bästa på länge. För hon var glad. Hon skrattade mig i örat. Berättade om sin dag, sa att den hade varit bra. Hon sa att hon kämpade, att hon kämpade och slogs varenda dag och gudarna skulle veta hur ont det gjorde, men hon skulle inte ge upp. Inte igen.
Hon sa att hon visste att jag inte litade på henne, men hon bad mig att göra det ändå, försöka, för denna gången var det allvar. Det var allt eller inget nu, sa hon. Frisk eller rättspsyk.
Hennes beslutsamhet värmde mig i bröstet. Hela min kropp så fylld av tacksamhet över att få höra hennes röst. Veta att hon finns. Finns och andas och lever. Det som gör ont är att veta att vi har varit på den här stigen förut, vandrat vägen flera gånger redan, den är så bekant. Det är ord jag hört förut. Jag vet bättre än att lita på henne. Hur mycket jag än vill.
Sitter uppkrupen i soffan nu. Äter upptinade crepes samtidigt som jag försöker skriva på tangenterna utan att spilla. Har en skön känsla i kroppen. Det sista jag gjorde innan jag åkte hem var att köra ett hårt styrkepass på gymmet med mamma. Kroppen härligt trött. Träning är terapi. Känslan i kroppen efter träning är en drog. Måste ha den.
Vill inte ha måndag. Får ont i magen bara av att snegla mot min kalender, vet att veckans alla blad är fulltecknade, vet att den är full av måsten.
Kommentarer
fanny
Hej!
Jag har startat upp en ny blogg, vill du kanske kika in, lämna en kommentar eller någonting? :)
kram
Trackback
