fuck this.

Förstår bara alltför väl hur det känns :( Allt bara skiter sig och man vill kunna sjunka genom jorden ett tag tills det känns någorlunda hanterbart :(
Fuck this!
Kramar!

Jag vet inte hur din ätstörning har sett ut (eller ens om du lyckats ta dig ur den heller), men jag Ber dig: Snälla snälla snälla, om du märker av att det börjar komma tillbaka tankar/känslor/beteenden som har med ätstörningen att göra, snälla be om hjälp med det DIREKT! När man väl lägger märke till att de tankarna/beteendena kommer tillbaka så har det redan gått för långt och desto snabbare du får hjälp med det desto snabbare kan du få det att försvinna. Det gör verkligen ont i mig att läsa det, jag har väldigt mycket problem med det själv och har haft det oerhört svårt i fler år en jag ens vill skriva ut och för varje dag som går blir det svårare att ta sig igenom den. Det finns verkligen INGENTING att hämta hos den, jag vet för jag är där. Jag önskar bara att du får stopp på det innan du hamnar där jag är, ordet helvete är inte ens i närheten att tillräckligt beskrivande. Låt dig inte falla tillbaka, om inte för din egen skull snälla gör det för min..(?) Sjukdomen har redan tagit tillräckligt mycket. Och när du har annat att kämpa med så ska den fan inte få sätta klorna i dig igen. Berätta för dina föräldrar om du inte gjort det att tankar börjat komma tillbaka och få hjälp innan du hamnar där jag är, och se till att få proffesionell hjälp mot det innan det blir värre. Oavsett om du vill eller inte. Du behöver inte mer skit, jag hoppas verkligen innerligt att du tar det på allvar och gör som jag skrivit. Även fast jag vet hur svår man kan bli att påverka. Jag vill bara inte att någon ska behöva må såhär dåligt och få livet totalt förstört pga dom jävla tankarna. Jag hoppas du kan ta in det här och att det inte eskalerar.
Du (mer en) duger som du är!!
Kram

Kram kram kram!

Ja, om du vill att jag ska avhandla ett blogginlägg åt dig angående panikångest så är det bara att höra av sig! ;) Jag kan allt om detta märkliga fenomen. Skämt åsido. Känn ingen press med bloggen, jag tycker om att veta att det faktiskt finns någon som känner som jag många gånger och då är det fint med bara en liten uppdatering. Kram igen, gumman. /Annie