värker i bröstet.

Publicerat 2013-09-23 21:20:06 i Allmänt
Är ni också sådana som blir ledsna å andra människors vägnar? Mitt hjärta blöder när jag ser människor sitta ensamma på restauranger, äldre stappla fram på bussen och uteliggare desperat försöka blåsa lite värme i sina frusna händer. 
Idag grät jag på insidan när jag satt i ett möte. En kille som vanligtvis är väldigt blyg och osäker skämtade lite vid ett tillfälle och av en slump råkade jag se hur en annan på mötet himlade med ögonen, suckade och hånflinade. Det gjorde så ont i mig. Jag vet knappt varför. Jag tror inte ens att killen som drog skämtet själv la märke till det. Men jag såg. Och jag har sett det om och om igen på näthinnan sedan dess. Jag vill bara krama honom.
 
Hela dagen har varit kämpig. Allt har gått i ett med skola följt av jobb och möte, och här och där har jag stött på små motgångar, små skitsaker som blivit stora. 
Det hade hunnit bli mörkt när jag kom hem och därför hade jag tänkt skippa träningen, för jag är rädd för att vara ute ensam i mörkret, men pappa sa åt mig att ta en liten runda. Han vet vad träning betyder för mig, gör med mig, så han visste att jag behövde springa. Mörkt eller inte. Fem korta, snabba kilometer blev det i ljuset av ett villaområdes gatlyktor och visst känns det bättre nu efteråt.
Nu har jag precis duschat och ligger i soffan och tittar på Ensam mamma söker. Stör mig på mitt blogginlägg som jag vet, som vanligt, innehåller en miljon grammatiska fel och meningsuppbyggnader. Jag är perfektionist när det gäller grammatik egentligen (fråga alla stackare som skrivit arbeten med mig), men när det kommer till bloggen bara skriver jag. Jag orkar inte bry mig eller ödsla energi (vilket litegrann slår tillbaka på mig kan man ju säga eftersom jag efteråt ödslar energi på att störa mig på grammatiken hela tiden, haha). Skitsamma, nu ger jag upp.
 
 
.
Direktlänk, 6 Kommentarer



Kommentarer
Belinda

Jag brukar också bli ledsen när jag ser liknande saker. Speciellt det där med personen som himlade med ögonen, jag tycker sådant är så sjukt onödigt och sorgligt.

Svar: Ja visst är det! Jag håller med dig helt, kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-23 @ 22:26:47
URL: http://belindaz.blogg.se/
J.L

Hej! Jag är precis som dig, det skär i mitt hjärta när jag ser sådana situationer som du beskriver.. Om jag har möjlighet så säger jag i från eller köper en kopp kaffe till en person som ser ut att behöva. Det är bra om man kan göra något lite! :)

Svar: Hej! Så fint av dig att göra det :) Så lite gör så mycket :) kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-24 @ 18:33:00
URL: http://strindlund.blogg.se
Maria

Jag har nyss startat en omgång av Dagens Blogg som avslutas imorgon efter klockan 18.00, passa på att anmäla dig :)

2013-09-24 @ 18:44:47
URL: http://www.nattstad.se/HallonMia
-

Hoppas att du vet att du sprider lite glädje med denna blogg :) Värmande att läsa om genuin och osjälvisk godhet och omtanke för andra.

Ta hand om dig!

Svar: Tack snälla du, det värmer verkligen att höra att du tycker så :) ha en fin onsdag, kram kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-24 @ 23:21:38
Cicci

Känner igen det där, värst är det när man ser ett barn som står ensamt på en skolgård och alla andra leker. Då vill jag hoppa över staketet och krama om och ösa lite självförtroende över dom!

Svar: Verkligen, det är precis så det är! <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-25 @ 14:29:54
Annie

Hej,
Jag är definitivt en sådan person. Jag kan inte distansera mig till andra människors lidande, om man kan säga så. Jag är den typen av människa som "bär andra". Jag "bär" deras problem och kan grubbla på saker hungra ggr om. Inte minst idag, när jag såg tre uteliggare ligga på raken med sovsäckar och små lådor där det låg enstaka enkronor i. Jag blir helt... tom. Kram /Annie

Svar: Ja, du låter precis som jag :/ Vi får försöka tänka på att vi är bra människor som har förmågan att känna den empatin. Det finns ju de som saknar det. Kram <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-30 @ 16:40:01
URL: http://missboner.blogspot%2Cse


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0