vila i frid.

Publicerat 2013-09-18 11:20:32 i Allmänt
En dag som denna skäms jag mer än vanligt. Jag skäms över mig själv, mina egoistiska tankar och mina hopplösa känslor.
Det känns som jag lever på bekostnad av någon annan.
Kristian Gidlund lever inte längre. En fantastisk och fascinerande stark människa jag följt så länge.
Han kunde fått min plats här på jorden. 
Direktlänk, 2 Kommentarer



Kommentarer
Cicci

Har följt hans blogg och haft släktingar som dött i cancer MEN har så jäkla svårt att uppskatta mitt egna liv. Hade jag inte haft min man och barnen så hade allt kvittat....... Inne i en riktig skitperiod just nu,tyvärr verkar dom bättre stunderna bli mer sällsynta. Jag sätter på mig min mask och kämpar lite till. Kram.

Svar: Usch som det värker i bröstet av att läsa din kommentar :/ Så som du beskriver ska ingen behöva känna. Jag hoppas din man och dina barn kan skänka lite glädje åtminstone, jag blir glad av att höra att du har dem <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-21 @ 23:15:52
kom så glömmer vi döden

När någon som verkligen ville leva går bort så känns det fruktansvärt. Döden är inte rättvis och när någon är död går det inte att ändra. Hans död har inget med dig att göra, det fanns inget du kunde göra åt hans sjukdom. Det är hemskt och orättvist men sant. Du kunde inte dö i hans ställe.
Det enda man kan göra när någon dött är att hedra denna persons minne och, om möjligt, stötta de närstående.

Svar: Tack för en väldigt klok och fin kommentar. Jag vet att du har rätt, det är bara svårt att banka in i huvudet ibland, kram
vimotdem.blogg.se

2013-09-23 @ 00:38:34


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0