regn.
Det rinner vattendroppar längs med bussfönstret. Jag kan inte avgöra om det fortfarande regnar eller om det är vinddraget som orsakar dem. De bildar mönster. Som små bäckar som ringlar fram utan början och slut.
Klumpen av söndagsångest växer från magen och upp i bröstet. I halsen. Det blir svårare att andas. Klumpen är i vägen.
Mitt inre vill skrika åt busschauffören att vända om. Att ta mig tillbaka till mina föräldrar. Tillbaka till tryggheten. Kroppen vill inte ha en ny vecka, vill inte stå inför alla de måsten som står uppskrivna i min kalender.
Känslan av panik när jag tänker på att det är så här det här. Vetskapen om att jag ska genomleva ca 60 år till, med kalenderblad nedklottrade av allt som kallas viktigt. Allt som egentligen inte betyder någonting.

Kommentarer
Karin
Så jäkla bra skrivet. Känner igen mig.
Svar:
vimotdem.blogg.se
Trackback