framåt.

Igår fick jag ett nytt sms av min väns mamma. Där stod det att det ser ut som att hon sakta men säkert kan bli helt bra. Jag hann knappt läsa klart smset förrän tårar av lättnad började rulla ned längs kinderna.
Efteråt kände jag mig helt utpumpad, matt och trött i både kroppen och huvudet. Det var som att när allt lugnade ner sig kom verkligheten över mig. 
Faran är långt ifrån över, men vi vågar hoppas. Det ser inte längre nattsvart ut.
 
Jag drömde om henne inatt. Två drömmar, båda lika konstiga. Allt i mitt liv kretsar kring henne nu. Igår kom jag på att jag till och med glömt fråga en annan nära vän, som fyllde år samma dag som jag fick det hemska beskedet, vad hon fått i födelsedagspresent. Jag skämdes. Hon sa att det var det sista jag skulle skämmas över. Hon sa att jag inte ens fick be om ursäkt för att jag glömt fråga. Hon sa att så som situationen ser ut just nu är det inte konstigt att jag glömde.
Jag försummar de flesta i min omgivning nu. Orkar inte, kan inte. Men de förstår, de vet att jag inte räcker till just nu. De vet att jag just nu inte kan finnas till hundra procent för dem, utan att det är de som måste finnas för mig istället. De tar inte illa upp, de förstår att jag har fullt upp med mig själv, att jag inte klarar någon annans börda just nu, även om jag vill kunna finnas för mina vänner så som jag brukar. Men jag kan inte. Inte nu. De säger att jag är stark, de säger att om samma sak drabbat dem hade de inte orkat. Jag vet inte om jag tycker att jag är stark, men jag måste orka. Så är det bara.
 
En av mina underbara, hon som fyllde år i tisdags, ska släpa med mig ut på bio ikväll. Jag måste tillbaka ut i verkligheten, säger hon. Livet måste kunna fortsätta som normalt, jag mår bara sämre annars, säger hon. Jag tror hon kan ha rätt. 
Någonstans inom mig känner jag skam. Det känns som ett svek om jag går ut och roar mig med bio, som om jag borde ligga hemma och gråta, annars sörjer jag inte tillräckligt mycket. Jag vet att jag inte kan tänka så.


Kommentarer
Sofia

Hej fina du! Det gör så ont i mej när jag läser om din smärta, men jag kan lova dej att din vän inte vill att du ska stänga inne dej & gråta. Din vän vill att du ska må bra & älska livet! När hon vaknar helt & får reda på att du tog dej ut med din vän kmr hon känna stolthet över dej!. Jag känner igen mej i så mycket du skriver, jag var med om en "olycka" för snart tre år sen där mina nerver i benet blev förstörda. Dels hade/har jag väldigt ont men det allra värsta var ångesten, paniken dag ut & dag in, mediciner till förbannelse... Men de blev lättare, bättre sakta men säkert med hjälp av psykolog, läkare, familj men framför allt min kille som nu mera är min man. & när jag läser din blogg & tänker tillbaka när jag mådde som sämst känner jag igen mej nästan i varje ord & mening du skriver. På något konstigt sätt vill jag tacka dej för det, att känna att man inte är ensam för jag är långt ifrån "frisk" är till stor hjälp. Samtidigt som det gör ont i mej att se att så många andra mår så dåligt. Men jag vill ändå säga tack!! Jag vill avsluta med att säga som min psykolog sa engång, - Det finns inga människor som är så starka som dom som lider av psykisk ohälsa; dom som måste kämpa varje dag med att leva! Kram Sofia

Svar: Först och främst gläder det mig enormt att du mår bättre nu! Jag ska hålla alla tummar för att det fortsätter på den vägen!Sedan vill jag tacka för fina ord, det värmer verkligen ska du veta, kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-10 @ 12:27:49
Josefin

Känner inte du också att det behöver bli ett bättre klimat här på internet? Speciellt vi bloggar, jag tycker vi borde ha bättre sammanhållning, stötta och hjälpa varandra. Tycker din blogg är fin och bra, är du med på att göra en förändring på nätet? :D Eller bolla lite idéer kan aldrig skada :) Hör gärna av dig. Kram / www.pageryd.se

2013-08-10 @ 15:48:18
URL: http://pageryd.se
Grey

Det är trevligt att höra att hon är på bättringsvägen, jag håller tummarna för att hon kommer på fötter snart.

Du har rätt i att du inte borde tänka så. Jag tror verkligen inte att din vän kommer att må bättre om du pausar hela ditt liv för henne. Där finns mycket ångest och dåligt samvete i att veta att man inte bara själv mått dåligt utan dragit med någon annan också. Jag tror det är ännu värre. Man vill ju inte skada dom man älskar eller hur? Och hon och du verkar ju ha ett band som är starkare än något. Jag tror även att hon kommer uppskatta att få höra om lite positiva händelser från dig. Ibland behöver man komma ur den där onda bubblan som finns runt en.

Svar: Ja, håll alla tummar du har!Tack för lika kloka ord som alltid, kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-11 @ 02:39:29
URL: http://thegreyzone.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0