Dagarna flyter in i varandra. Jag sover 4 timmar om natten och tar mig på koffein och sparlåga igenom dagarna.
Jag fyller mina dagar så gott det går för att slippa tankarna. Slippa känna. Det går inte bra.
Jobbade hela måndagen, stannade kvar en timme extra. När jag kom hem sprang jag. Sprang bort alla känslor. Inte tränat på en månad. Tidsbrist. Det är skönt att vara tillbaka. Träning är terapi. I tisdags jobbade jag på förmiddagen för att sedan direkt åka till skolan och jobba med mitt utskott. Åkte hem till mamma och pappa på kvällen. Såg en film med en vän. Hade jobbfri dag igår. Fyllde den med aktiviteter, kan inte sitta hemma
Träning och lunch med pappa följt av shopping och bowling med vänner. Jag skrattade och hade kul, men insidan grät.

Pappa ringde på kvällen "mamma och jag är bekymrade för dig. Det syns att du inte är glad".

Min vän är fysiskt helt återställd nu. Tack gode gud. Vi pratade igårkväll. Hon hade en dålig kväll. Ångesten försökte krama livet ur henne, sa hon. Men hon ska kämpa den här gången. Inte ge upp. Vara starkare än smärtan. Ska få träffa henne på söndag. Äntligen. Min älskade vän, jag trodde jag skulle förlora dig.