ingenting.

Ännu en gång hugger det till inom mig när jag läser dina inlägg. Känner igen mig i varenda ord. Jag har varit på samma sätt i ca 4 år nu. Ibland blir det en djupare form av ingenting, då känns verkligen inget. Andra gånger är den ytligare, som att vara avtrubbad men ändå medveten om att där finns smärta/ånger/sorg. Tomheten äter upp en, hålet blir bara större och större.
Vet inte hur långt tid det tog för mig innan jag lyckades "vänja" mig vid den känslan. Nu kan jag hantera den, men undviker gärna att vara nära saker som jag skulle kunna skada mig själv med, just för att ibland så vill jag bara prova och se om jag faktiskt kan känna.
Enda sättet att få bort tomheten borde vara att fylla den med något, men vad?

Jag vet exakt hur du menar! Känner så ibland också, totalt oengagerad. Men, om det verkligen hände något hemskt under en sån period, tror jag bara skulle ryckas ur det och visst reagera.

Jag har mått dåligt i många år när jag var yngre men mår bra nu, dock har den känslan du beskriver kommit till mig några gånger och den skrämmer mig lite. Undrar vad det bottnar i och om man bara ska "vänja" sig vid det. Känner mest igen mig i det du beskriver som att jag inte skulle bry mig om det hände mina närstående ngt. Konstigt för jag älskar ju min familj. Skönt att höra att det finns fler som känner likadant i alla fall...

Hej! Jag hittade hit av en slump. Ville bara skriva några rader och sprida lite hopp i mötkret.

Vet verkligen hur det är att må dåligt. Jag har under hela min uppväxt lidit av ångest och svår anorexi. Idag många år senare har en lång period som inlagd i slutenvård(11 månader) och många råd knaprande av fluoxatin i kombo med mirtazapin samt massor med samtslsterapi och kbt behandling gjort att jag idag mår bra 95 % av tiden. Jag är nub(26 år gammal) helt pillerffri och har fått leva med känslor som lycka, iver, spänning, att vara glad och förväntansfull blandat med det ledsna och uppgivna :) vilket är helt galet underbart!!!!!! jag tror att det viktigaste i sin behandling är att först acceptera att man mår piss och behöver hjälp. Sen att hitta en läkarkontakt som man litar på. Att ge pillerna tid och inte vararädd att ta dem LÄNGE!! Jsg knaprade piller i 8 år! Jag vägrade docknalla typer sv sömntabletter då jag precis som du var en zombi flera dagar efter jag tagit dem :) men mirtazapin är en tablett som förstärker effekten av fluoxatinen och som även är lugnande/ångestdämpande och har varit lysande för mig och tagit på kvällen!!!! Efter jag började ta dem sov jag om nätterna och ingen hang over effekt dagen efter :) kanske värt att kolla upp om du inte redan testat och det funkar för "enbart" depression och intr anorexi som jag hade också?! Sen massor med samtalsterapi och vars öppen att prova sådant läkaren föreslår!! Viktigt att du inte ger upp föraren du lärt dig hantera din kroniska sjukdom och kan känna mer än bara mörker!!!!!! Stå på dig i djungeln av vårdinrättningar och vägra ge upp så hoppas jag att du precis som jag kan få ännu av hela känslospannet igen!! Även lycka och att vara glad ibland :) det ska tilläggas att läkarna såg mig mer eller mindre som ett hopplöst fall- men här är jag idag.. 100 ggr starkare än jag någonsin varit och håller på och bygger ett liv med min sambo med hus och barn! Önskar dig och alla andra som mår dåligt all styrka och kraft att orka kämpa vidare! Ni är inte ensamma och det GÅR att må bättre! :) ta hand om er och ge aldrig upp! Kramar