morgon.

Nu har jag kommit innanför dörren efter en lång arbetsdag.
Trodde jag skulle få ett utbrott på tåget imorse när mitt färdigskrivna inlägg bara försvann. Blä.
Nåväl, det jag ville berätta om var mina morgnar och de rutiner jag har då. 
När jag börjar jobba behöver jag gå upp vid 05:40. Eftersom min sömn är sisådär som ni vet, försöker jag alltid sova in i det sista. Går inte upp en minut tidigare än nödvändigt. 
Av någon anledning är jag oerhört stresstålig på morgnarna. Frukost äter jag nästan aldrig, dels är jag aldrig hungrig så tidigt och dels skulle det inte falla mig in att slösa tid på att sitta ner och äta på morgonen. 
Det första jag gör när jag kommit upp ur sängen är att fixa en kopp kaffe, som sedan får stå framme i köket medan jag gör mig i ordning. Mellan dusch, kläder, smink m.m. springer jag in och tar ett par klunkar här och där. Tömmer det sista precis innan jag går. Skulle jag någon gång äta på morgonen är det samma procedur, ätandes på stående fot. Har inget som helst behov av att sitta ned och dricka mitt kaffe/äta min frukost i lugn och ro. 
Lika lite påverkas jag av stress när jag försover mig. Jag har, helt utan att överdriva nu, vaknat fem minuter innan jag måst springa till bussen - och hunnit. Upp ur sängen, borsta tänderna, på med närmsta kläder och iväg. Smink och sånt får helt enkelt fixas på tåget/bussen - eller så får jag klara mig utan. Värre än så är det inte. Jag är glad över den egenskapen. Jag vet flera av mina vänner som inte ens skulle försöka hinna om de vaknade så sent, för de har så mycket de inte kan tänka sig att avstå på morgonen. 
I andra situationer kan jag bli helt paralyserad av stress. Intressant egentligen, hur olika vi reagerar i olika situationer där egentligen känslan borde vara densamma? 
Som mest stressad blir jag när det inte är jag som har kontrollen, utan det ligger i händerna på någon annan också. Ett exempel är grupparbeten i skolan. Jag har inte den typen av kontrollbehov att arbetet måste bli perfekt gjort eller inte litar på de andra, men just tiden plågar mig. Min mage vänder sig av stress när gruppmedlemmar skjuter på möten så saker blir framflyttade och försenade, inte gör det de ska i tid m.m. Jag vet inte varför helt ärligt. Jag tror det är en kombination av att jag tycker det är respektlöst mot de andra och att jag generellt har väldigt, väldigt svårt för tid.
Hur fungerar ni med stress?
 
Nu ska jag krypa ner under min nyinköpta fluffiga filt och äta körsbär och dricka Coca cola zero. Imorgon förmiddag åker jag hem till mamma och pappa. Hade velat komma nu ikväll men de hade druckit vin och kunde inte hämta mig vid bussen (har 6 km därifrån och hem, hehe). Längtar efter mina älskade djur, vill borra in min allergiska näsa i deras mysiga päls.
På söndag ska jag få träffa min vän. Äntligen. Älskade du. Vi har daglig sms-kontakt nu. Hennes dag har hittills varit okej. Ingen kan glädjas mer än jag över det.


Kommentarer
sandra

hejhej, var gärna med och tävla i min ”veckans blogg”, http://sandraafransen.blogg.se/2013/august/veckans-blogg.html#comment

2013-08-30 @ 23:26:54
URL: http://sandraafransen.blogg.se
Johanna

Vänta, va?! Allergiska näsa??? Är du allergisk?? Jag har för mig att du skrivit att du rider dina/din hästar/häst... Så du är allergisk mot hästar?? Och har dem ändå?? Jag vet inte om det är jag som har missförstått allting men om det är som jag tror så undrar jag bara: Hur??!! Är nämligen själv allergisk mot hästar men älskar dem mer än allt annat i världen fastän jag inte kan vara med dem...!

Svar: Ja jag är pälsdjursallergiker, men väldigt lindrigt och bara sen ett par år tillbaka. Blir mest svullen och snorig av dem, inte värre än så för det mesta. Tråkigt att höra om din allergi :/ kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-31 @ 07:39:24


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0