restless legs.

Något jag haft problem med i många år, som jag inte vet om det är relaterat till mina mediciner eller ej, är restless legs.
Det finns inget värre. Det kryper och sticker från rumpan ner till fötterna. Oftast kommer det på kvällen när jag ska sova, och det är fruktansvärt. Ingenting kan man göra åt det heller. Jag hatar det.


Kommentarer
em

min första kommentar. först vill jag säga att jag gillar din blogg! sen vill jag tipsa om att lägga en kniv (typ matbestickskniv antar jag) under bäddmadrassen. vet inte om det funkar men kanske värt att testa :) annars om man googlar så finns det tydligen en massa andra knep också :)

Svar: Tack för tipset :)Har aldrig hört talas om det men värt att prova ;) kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-19 @ 15:17:14
h

Hej! Jag har en fråga jag hoppas du kan svara på.
Jag är deprimerad och utreds fortfarande för annan psykisk sjukdom men har nekat medicinering på grund av det faktum att jag med egna sett hur hur tabletterna nästlar sig och förändrar personer till oigenkännlighet, att se bland annat min syster bli någon annan i samband med medicinering har skrämt mig för mycket.
Hur fungerar medicineringen för dig? Vad har du utskrivet? Märker du själv stora förändringar? Har dina vänner/familj märkt något? Hur är det med biverkningar osv?
Tack på förhand!

Svar: Det var en väldigt bra fråga och det är faktiskt flera som undrat samma sak, så jag tänkte att jag imorgon skriver ett mer omfattande inlägg om all medicinering i bloggen, hoppas det är okej? :) kram
vimotdem.blogg.se

2013-08-22 @ 21:06:41
Anonym

man får det om käkar tramadol tyvärr,har det med jobbigt som fan

Svar: usch då :(
vimotdem.blogg.se

2013-08-22 @ 22:13:13


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0